Ystad

Många månader har jag samlat ihop mig. Lagt sommardagar och soldränkt lövprassel bakom mig. Städat skrivbord, pärmar, sorterat kortanteckningar.

Väntat och väntat, ville bli påfylld. Ville lära nytt och mer. Åkte till Ystad, till havet. Det är något med mig och havet, jag visste det inte förut. Förr var tryggheten inbäddad i insjöar, nu dånar havet in i mitt liv med glädje och kraft.

Jag träffade människor jag aldrig sett förut alla olika, tillsammans med två lärare. Susanna Alakoski och Mats Söderlund hade skrivkurs och jag var där.

Susanna Alakoski och Mats Söderlund med kursdeltagare

Jag fick vad jag längtade efter. Tack till två lärare som dryper av generositet och inkänning, tack till hela vår inspirerande grupp. Nu kryper det versfötter och metaforer överallt och havet rullar runt med hela mig i all sin mäktighet.

Ystad

Rigmor Tjernberg berättar om sin upplevelse av kursen på sin blogg. Klicka här.

Den 16 oktober 2013, Sveriges Kommuner och Landsting

Det är ensamt på toppen, det vittnar de allra flesta om som har ledande politiska uppdrag. Detta har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tagit fasta på. De anordnar workshops och andra träffar för stärka klimatet för toppolitiker och ge möjlighet till erfarenhetsutbyte. Jag var där och berättade om mina tankar och reflektioner som växte fram mellan 1995 och 2008 då jag var kommunstyrelsens ordförande i Orsa. En liten dikt ur boken Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt:

Att leda en kommun
är att gå
stundtals ut på svaga isar över djupa vatten
våga leva tryggt i tanken
jag tar mig alltid tillbaka till en strand.

Att leda en kommun
är hemskt och otäckt
men mycket mera varmt
sköna mättade möten med människor
förtroende, ansvar
och glädjekickar.

Signering av boken Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt

Vättern

”Genom att ingen låter den endre tala till slut, hinner ingen ge sin synpunkt helt. Och så uppstå de missförstånd, som – med nutidens nervösa retbarhet – snart för till häftiga utbrott mellan de meningsskilda och till förstämning hos alla.

Man lämnar numera ofta en sällskaplig samvaro – även i högt bildade kretsar – med den känsla av trötthet, som varje meningslöst spilld tid medför.” (Detta uttalande kommer från Ellen Key och finns i Hedda Janssons bok Där livets hav oss gett en strand.)

Citatet är ungefär hundra år. Jag kom att tänka på det när jag såg partledardebatten i SVT förra veckan. Där stod de och kastade paragrafer och penningsummor på varandra i avbrutna meningar. Svårt att förstå, lätt att bli trött.

Vid Ellen Keys Strand, vid kanten av Vättern.

När jag var ung hade jag få kvinnliga förebilder. Nu har jag hittat dem. Den som just nu framtråder allra mest är Ellen Key. Hon var en stark och modig kvinna som lämnat många spår. Hon fanns med i debatten både i Sverige och i Europa kring sekelskiftet 1800-1900. Hon skrev och talade om ständigt aktuella ämnen som barns rätt, kvinnors ställning, fred och utveckling. Men hon byggde också Strand intill Vättern, ett praktiskt hem som präglades av skönhet, gästvänlighet och bildning. Nyligen gav Hedda Jansson ut en vacker bok om Strand, Där livets hav oss gett en strand.

Ellen Key öppnade ofta sitt hem för gäster. Dit kom den tidens författare och konstnärer som Verner von Heidenstam och John Bauer, men lika ofta slitna arbetarkvinnor som erbjöds en stund vila och tillgång till böcker och bildande diskussioner. Traktens barn var också välkomna. De fick låna böcker och när hunden Wild hade födelsedag bjöds de på tårta och saft.

Ellen Key hade en långsiktig tanke med sitt hem Strand. Hon ville att efter hennes död skulle Strand öppnas för ”några av de av livets mödor eller livets sorger uttröttade”.  Ellen tänkte på arbetande kvinnor och sa … ”utan andra villkor än att de äger den kultur, som kräves för att fullt värdera och vårda vad Strand bjuder.” (Citaten kommer från E. Keys egna texter som citerats i  boken Där livets hav oss gett en strand.)

När jag läser om Ellen Key eller något hon själv skrivit eller tittar på bilder från hennes vackra hem blir jag påfylld. Jag blir varm inombords och jag tror så starkt på hennes tro att skönhet, bildning, vila är något som hör ihop och något som alla människor behöver.

Jag kan också rekommendera boken som Anneli Jordahl skrivit. Den har den fina titeln: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Den handlar om Ellen Keys kärleksrelation som sträckte sig över decennier men förblev olycklig.

Konst under broarna i Ütrecht

”90 nya statliga miljarder till kulturlivet under de kommande 25 åren!
Vad nu? Vad menas? Någon måtta får det väl ändå vara!
Jo, det är häftigt. Oväntat förvisso. Men när riksdagen beslutar om 90 miljarder för det nya JAS är det inte många som reagerar. Det påstås gynna landets industriella utveckling. Men jag vågar påstå att denna summa till kunskap, bildning och kultur skulle bidra väsentligt mycket mer till tillväxt och sysselsättning och allmänt välbefinnande än dessa flygmiljarder. Det skulle vara en varaktig förstärkning av hela det svenska samhället!”
Ur förordet till Kulturlyft för Sverige. Tankar om konst och kulturpolitik av Carl Tham

För mig är kultur en självklar grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Ett gott samhälle formas av människor som har förmåga att känna empati, förmåga att se saker och ting ur många olika synvinklar, människor som tror på vår förmåga att samarbeta och som är övertygade om att det är klokt att gemensamt bidra till sådant som vi alla behöver för att leva ett värdigt liv. Om vi tar del av vad kulturen skapar och ger, utvecklas dessa förmågor hos oss. Svårare än så är det inte!

Men en förutsättning är att politiken tar sin del av ansvaret för ett levande kulturliv. Dit hör drägliga arbetsvillkor för kulturarbetande, lokaler, tillgänglighet och anständiga biljettpriser. Framförallt behövs en kulturbejakande inställning bland politiker.

Lästips: Ett kulturlyft för Sverige. Tankar om konst och kulturpolitik. Av Carl Tham
Bokförlaget Hjalmarson & Högberg

Konst i Keukenhof

I två hela dagar gick jag runt på årets bokmässa rustad med bekväma kläder och skor och nyttigt mellanmål i ryggsäcken. Det första som hände när jag klev innanför dörrarna var en vänlig kvinna. ”Är du intresserad av vintips? Du kan få ett nytt tips på mejlen varje vecka?” ”Nej tack” sa jag, ”jag har inte druckit en droppe vin de senaste 34 åren”. Hon sa inget mer och jag tänkte att hade jag inte slutat dricka alkohol då för trettiofyra år sedan, skulle jag inte vara den människa jag är idag. Tack för den klokhet jag och min man Johan besatt den gången! Men detta innebär inte att jag missunnar andra vin, öl, drinkar och annat gott.

Många uttalanden, ord och uttryck surrar i huvudet efter en mässdag. T.ex. detta: ”Så bra att jag får skriva collage så jag slipper rita bokstäver.” Den gången handlade det om hur man på olika sätt och med hjälp av olika sinnen kan vägleda och locka barnen fram till läskunnighet och läsförståelse. Det är en av de allra viktigaste grundstenarna i en demokrati: ATT LÄRA BARNEN LÄSA!

Det är inte bara åldern som gör det, även om det förstärks med åren. Jag började nog redan för mycket länge sedan, närmare bestämt i samband med att jag på grund av ett misstag på ett operationsbord höll på att dö. Men klarade mig. Efter den upplevelsen lärde jag mig att ta mig tid att se och njuta av de små lyckliga ögonblicken som passerar i livet. Mina guldkorn.

Bilden nedan visar gårdagens guldkorn.  Ägg och sill på klipporna i Saltholmen vid havet.

Vet inte om jag någonsin upplevt så många vackra dagar i följd. Nästan hela sommaren och nästan hela hösten hittills, varje dag har solen värmt oss och människor ser glada ut. Vi behöver ju solen, ljuset och värmen och vi blir så glada när det kommer och stannar.

Kändes som att hösten började med bokmässan. Den triggar igång mig; vad är det  som är så märkvärdigt att i flera dagar trängas med tusentals människor bland travar av böcker? För mig är lockelsen mångsidig. Känslan att gå runt och känna mig anonym bland människor som jag vet hyser intresse för detsamma som jag, böcker. Jag går bara runt och låter mig stimuleras. I varje hörn står någon och pratar om något som väcker mitt intresse och min lust. Lust att läsa, lust att lära och lust att skriva. Dessutom är det en alldeles särskild känsla att själv vara en av dem som står där i ett annat hörn och läser ur sin egen bok, Havet räcker inte.

Foto: Agnes Beskow van der Heeg

Hösten rymmer förväntningar och drömmar för min del. Jag tänker utmana mig själv på flera olika plan. En av utmaningarna blir skrivarkurs vid havet. Om det ska jag berätta en annan gång.

Himlens spegel

Ja, så kan det vara. Fotot ovan är beviset. Kanske är det just därför vi gärna lever med våra tankar i det som är historia. I det som redan hänt och i det som ska hända, ska bli historia. Kanske är himlen en aning blåare där och gräset en aning grönare?
Och om det är så, är det i så fall bra eller dåligt? Förmodligen är det svaret inte svart eller vitt. För visst är det väl bra att vi minns de goda minnena starkare och att vi har sköna drömmar om framtiden. Men kanske är det inte så bra om vi alltid tror att livet var och blir så mycket underbarare än livet självt?

Nu blir det en veckas paus i bloggandet. Minst. För nu är det annat som ska få uppta hela mig. Nu blir det Bokmässa och Japanbesök.

Min bild av boken Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell (ovan) är lite sliten. Det beror på att det är en väl använd bok. Så här börjar boken, citat:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.
Sommaren tickar sig fram, fullkomligt hörbart: ett blomsterur, ett fågelur, ett solur. Ja, ett dödsur. Den mäter upp tiden och delar in den.
Man går omkring och märker och noterar och sörjer. Att nu har syrenerna blommat ut, nu har pionerna blommat ut, nu har brandliljorna och krolliljorna -.
Man går runt och ser hur allt följer sin upptrampade stig in mot hösten. Blåbären, rallarrosorna, ljungen, lingonen, svamparna. Och så en dag flyttar tranorna.
En sorts fasthållandes girighet griper en. Den stora festen förvandlad till en lång serie av farväl. Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars ändlighet redan långt innan fågelsången tystnat och tornsvalorna gett sig av.”

Skrivandets sinne är en fin bok i litet format, vackert utformad. Man kan läsa i den lite här och där och man kan gå tillbaka till det man tyckte gav mest tankar och känslor att gå vidare med i livet.

Vem är jag?

– Jag undrar vad du använder för bredbandsuppkoppling i ditt företag?
Jag var mitt uppe i något helt annat och hade ingen lust alls att diskutera teleteknik och -bolag just då. Jag vill absolut bestämma själv när jag ska ta itu med sådant. Men rösten från Comhem lät lite för sympatisk för att jag skulle vilja snäsa.
Så jag bedyrade att jag var nöjd med Telia och han pressade inte upp mig mot väggen och frågade varför. Istället sa han:
– Är det du som är författaren Ann Beskow?
Nu visste jag verkligen inte vad jag skulle svara. Författaren? Jag? men svarade ändå:
– Ja, det är jag – men om du blandar ihop mig med Elsa Beskow så är det inte jag.
– Nej, nej jag tänker inte på Elsa. Jag tänker på Ann Beskow, jag tänker på Havet räcker inte …

Glädje forsade genom mig. Jag som fortfarande har en tröskel att kliva över innan jag med säkerhet vågar säga att jag är författare. Men jag är ju det, nu. Jag har givit ut två böcker, jag är ute och pratar om dem, jag håller föredrag och leder cirklar och jag är med i Författarcentrum Väst och var skulle gränsen gå om jag inte redan passerat den?

Så gjorde jag ett tankehopp. Hamnade i dagens arbetsliv, hamnade bland unga människor. ett arbetsliv där det går ut på att stå upp för sig själv, visa att jag är bäst, visa att jag är kompetent, att jag är charmig, vinnande och vältränad och lever min dröm och är duktig. Annars blir det kanske inget jobb alls …

Kanske är man blyg, introvert men otroligt kompetent och vansinnigt snygg egentligen, bara  man får finnas på en plats där man ingår i ett sammanhang och kan få tjäna sina egna pengar? Då är det inte så lätt att veta vem man är.

Dagens arbetsliv skulle ha varit svårt för mig när jag var ung. Men nu när jag har fått vara med ett tag vet jag nästan vem jag är. Jag vet till exempel att jag är författare.
Förresten kanske jag borde byta till Comhem?