Kvällstilla, Karin Boye
Skrivet av

KVÄLLSTILLA

Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas härintill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.

En fika med Agneta Pleijel
Skrivet av

Skulle vilja ta en fika med Agneta Pleijel. Något vackert och gott skulle jag bjuda på och jag skulle tacka henne för Doften av en man. Sedan skulle vi prata.

Om att vara ung kvinna på -60 -70-talet, om att yrkesarbeta, vara intellektuell, om politiken, om sex, om vilsenheten, om män, om barn, om längtan, om vad föräldrar kan ställa till med och om hur man kan skriva om det privata med vidgade ögon som väcker intresse hos många.
Det skulle jag vilja.

Sommaryheter i min röda soffa
Skrivet av

Grep dagens huvudnyhet
och fortsatte flera sommarveckor.

Världens nyheter som kliver upp i min röda soffa, trycker sig till mig invaderar min kropp.
De är många, här är några.

Tre skjutna i Malmö, en man får en kniv i ryggen i Göteborg, totalt antal kärnvapen i världen minskar men nu moderniseras de och rustas upp, också i Kina, Indien och Pakistan OCH Nordkorea och det oroar världen.

Medan Jan Björklund pratar om partiledarstriden inom egna partiet Liberalerna hamnar en Nordkoreansk robot i Japans ekonomiska zon,  det går en stöldvåg över Europa, nu på karolinska. Man stjäl endoskopiverktyg för 25 miljoner. Vad i helvete används de till? Knarklangare rektalundersöker offer misstänkta för att ha svalt knark, jordgubbsstöld för femtiotusen kronor och Japaner är borta efter skyfall.

Och jag, jag drömmer mardrömmar

Varannan svensk väjare vill ta emot färre flyktingar, hela Stockholm stinker för sopåkarna strejkar, poliser och demonstranter slåss i Hamburg medan klimat, handelskrig, flyktingström och Nordkorea tas upp på g20 och ingenting pekar på att Ryssland, Usa och Kina kommer att komma överens. Skottlossning i Malmö, tre skjutna i Göteborg och en i Södertälje.

Almedalsveckan är slut
tre personer skjuts i Borås
hesa Fredrik går igång av misstag
två mordbränder i Tranås
en järnvägsbro i Ludvika rasar
vagnen är framkörd till prinsessans cortege genom Huvudstaden
LO river hundratals stugor för lågavlönade kvinnor
åtta supportrar kläms ihjäl under fotbollsmatch
sexårig flicka hittas efter 13 timmar borta i naturreservat
man knivskärs i Vasastan halv tio på kvällen
Norkoreansk hovpoet berättar om hjärntvätten

Och så där håller det på.

Vissa dagar invaderas jag. Kan inte sila.
Kan inte sopa under mattan.
Simma i kalla vatten mildrar.
Peta i jord lindrar. Varma kramar.

Och jag är så glad att den sexåriga flickan hittades.

Tack Agneta Pleijel
Skrivet av


Just nu söker jag mig till böcker med barn- och ungdomsskildringar. Memoarer som lyfter sig nivåer ovanför att enbart hämnas. Berättelser som ser helheter men med blicken särskilt riktad mot barnet. Alla har föräldrar, åtminstone en mamma som fött oss. Många har själva barn. Det är svårt att vara mamma och pappa. Men det kan också vara mycket svårt att vara barn. Just nu letar jag bland minnen, brev, dokument från tiden då jag var barn. Jag är glad över att det finns många nedskrivna ord. Jag vill veta: hur formades just mitt liv.

Jag vill våga se och jag vill våga berätta. Jag vill inte längre fastna i överslätandet ”det var ju så på den tiden” eller ”de gjorde så gott de kunde.” Det är självklarheter. De gjorde förhoppningsvis så gott de kunde i den tid de levde. De hade sin livslott.  Men jag har också min. Nu vill jag våga se hela min egen lott, lägga fram den i ljuset. Våga berätta för den som vill lyssna.

Därför har jag läst Agneta Pleijels Spådomen. Fortsättningen Doften av en man väntar. Jag tycker om hennes angreppssätt. Hon skriver om flickan, hon. Men ibland kliver hon ur scenen och tittar med sitt vuxna jags ögon. Då skriver hon jag. Det funkar, genialiskt.

Spådomen handlar om att vara ung på sjuttiotalet. En ömsint berättelse om en ung, sökande och starkt kännande kvinna. Om slitningarna i familjen. Om dramatiken och smärtan. Men med bibehållen respekt för människorna omkring henne. Mamma, pappa, systrarna, några släktingar, en vän.

De är sammanvuxna, har varit det från livets början, mamma och hon. De är en enda kropp av hinnor, blod och inälvor.

  Att blir förkastad av mamma är en pina men närheten är en större. Kanske är det ett sällsynt ögonblick då mamma för en gång skull ser henne. Och hon vill bara bort. Vart som helst. Långt bort. Till vilken slocknad planet som helst. (Ur: Spådomen.)

Nu längtar jag efter Doften av en man. Tack Agneta Pleijel.

Seethaler och Beijer, ett par av mina sommarböcker
Skrivet av

 

Den gamle Egger har hållit sig borta från kvinnor sedan hans vackra, unga hustru begravdes i en lavin för många år sedan. Nu möter han lärarinnan, en äldre kvinna som lockar honom ner i sin säng.

Det hade inte fungerat. Han hade inte kunnat övervinna sig själv. Orörlig, som fastnitad, hade han legat där och känt hur handen på sitt bröst bara hade blivit tyngre och tyngre, tills den slutligen sjönk ner mellan hans revben och låg direkt på hjärtat. Han såg på hennes kropp. (ur: Ett helt liv.)

Vid bokhandelns pockethylla snubblade jag över Robert Seethaler, Ett helt liv. Sydsvenskan skriver ”En litterär bomb” och ja, jag var trollbunden. Språket, gestaltningen, berättelsen grep tag från första sidan till den sista.

Sandra Beijer, Allt som blir kvar kom att bli en kontrast till boken ovan. Här handlar det om nutid, Stockholm, ungdom, knark och fester, en värld jag inte är så himla van vid. Men språket! Läste i en recension att inte en enda mening är onödig. Det är ett kärnfullt, skickligt utmejslat språk som bjuder in mig – griper tag i mig och följer med mig från början till slutet.

Han vek sig dubbel på gatan och jag var tvungen att ta ett steg tillbaka för att hans överkropp var så stor. För stor. Han är trettiotvå centimeter längre än jag, och det är omöjligt att trösta hela den kroppen. (Ur: Allt som blir kvar.)

Välkommen tillbaka i sensommaren
Skrivet av

SOMMARENS BILDER lyfter mig genom höstens ruskiga mörker.

Sommarens ljus fyller på. Ljus finns utanför mitt fönster, inne i mina rum och skickar små glittrande projektiler längst in där jag själv bor.

Sommaren som gick bjöd på himmel, växter och vatten. Skriva, måla och forma. I min blogg kommer jag plocka fram bilderna en efter en med särskilt öga på läsa, skriva och äldreblivande.

Och till allt som rör livet hör barnen.  Barn finns överallt, ständigt närvarande. Barn i världen, barn i stan, barn på landet, barn i min familj och utanför, sjuka barn och friska barn och barn långt inne hos mig där jag själv bor.

Bloggsommarledigt
Skrivet av


Har bestämt mig. Nu ska jag ta ledigt från min blogg.
Vill göra skillnad på sommar och inte sommar.
Lyssna och samla tankar. Gå.
Avsluta projekt och påbörja andra. Åtminstone skissa på dem.  Simma i lagom kalla vatten. Så får det bli.
Hoppas du hittar tillbaka hit i slutet på augusti.

GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

Att måla är som att skriva, nästan
Skrivet av

Det handlar om att älska konst, inte förstå den sa den franske konstnären Legér och det skulle jag vetat när jag var ung. Då när jag inte vågade gå på konstutställningar eftersom jag inte förstod. Nu har jag lärt mig. Det handlar inte om att förstå, det handlar om att känna. Våga känna efter vad bilden gör med mig, vad den väcker och betyder. Våga förtjusas och äcklas.

Vi har varit på en kortresa i Sveriges västrare delar. Vi besökte museet i Uddevalla, i Karlstad och Rackstamuseet i Arvika. Vi har sett Göteborgskolorister, Rackstakolonin. Lena Cronqvist, Inge Schiöler, Ivan Ivarson, Stefan Johansson och många fler. Vilka konstskatter vi har, vilka fantastiska museer vi har och vad det känns och inspirerar.

Jag fastnar ofta för orden mellan tavlorna. Orden som konstnären själv skrivit om sitt skapande. Om våndan och kraften, om smärtan, färgerna och skuggorna. Jag tänker att oavsett om jag målar eller skriver är våndan och de härjande krafterna en hårsmån från varandra.

 

Här ett citat av Axel Törneman:
Man har sagt mig att det icke går att måla en tavla då man skälver av inspiration utan då är det bäst att taga sig ett bad, som drifver djäfvulen ur kroppen, lugnt och metodiskt ska man måla en tavla.”

 

Med en detaljbild från vår egen midsommarstång önskar jag en skön midsommar. Efter den kommer en GÄSTBLOGGARE hit.