Kroppssjälen fick en recension och jag blev så glad
Skrivet av

Kroppssjälen i min bokhylla

Med värme och öppenhet beskriver Beskow det privata, det känsliga och därmed också det allmänmänskliga, Det är nära, sårbart och högst levande och berörande. Ann Beskow tar oss med in kring hennes innersta, in i terapirummet, in i hennes tankar och känslor kring processen att förstå sig själv och sitt liv bättre. Vad var det som hände i barndomen, i det stora huset, och vilka spår har det satt?

En förlösande process vi får följa är när Ann Beskow förstår vad det hon i många år kallat ”Beskowsjukan” egentligen är, när hennes kropp protesterat, reagerat, bråkat och satt sig på tvären just när det varit som mest avgörande och hektiskt i livet. Hon är själv medicinskt utbildad och sökte vård gång på gång för de fysiska symptom hon upplevde. Men varken hon eller läkarna förstod att det handlade om ångest. Och här ligger kärnan i denna starka bok, kroppens uttryck för själens känslor, själens famlande efter trygghet under, eller faktiskt i fötterna. I fötterna sitter sorgen. I oron över magens alla funktioner skymtar det smärtsamma som format så mycket av Anns barndom och liv. Kring detta, hur det kunde ske och sedan tystas ner men ändå så starkt påverkat Ann, kretsar mycket av boken.

Genom boken får vi otroligt generöst och nära följa Anns arbete i Kroppsterapi och den viktiga relationen mellan terapeut och klient. I 7 år, när Ann levt ett 10 gånger så långt liv med minnena som begravts går hon regelbundet till lokalen där terapeuten hjälper henne att tänja, känna, öppna, sörja, sparka, skrika, och steg för steg möta dig själv, den lilla flickan hon en gång var och den mogna kvinna hon nu är och har potential och så småningom frihet att våga vara. Beskrivningar av terapins utmanande arbete varvas med glimtar och reflektioner ur Anns liv, både i nutid med växlande oro, bundenhet och insikter och trygghet, och från hennes liv som barn, ung, fembarnsmamma och ledare.

Väven av känslor, minnen, insikter, sår och försvar växer sakta fram över sidorna och själv läser jag i omgångar, måste smälta och måste sen läsa mer. Jag känner igen, förfasas, känner ilningar och illamående, känner empati och avstånd. Jag kan varmt rekommendera denna bok för varje modig människa som är nyfiken på livet, på mänskliga känslor och hur de påverkar våra liv och kroppar.

Sara Källgarn

Det var mycket länge sedan
Skrivet av

 

KROPPSSJÄLEN - en terapiprocess

 

Det var mycket längesedan jag själv besökte min egen sida. Ibland behöver man göra uppehåll. Både i relationer med människor och med bloggar. Kanske kommer jag aldrig tillbaka som regelbunden bloggskrivare.

 

Men jag vill berätta:

Jag har skrivit annat under tiden. Den 1 augusti 2023 kom KROPPSSJÄLEN – en terapiprocess ut. Efter sju år i kroppspsykoterapi och två års tvekande var det dags att dela med mig av mina egna erfarenheter.

En djupdykning i kropp och själ har givit livet nya dimensioner. Sådant jag inte såg förut, ser jag nu. Sådant som jag visste men inte kunde sätta ord på, kan jag säga nu. Känslor som jag inte vågat eller kunnat visa förut är jag närmre nu. Så varför skulle jag inte dela med mig?

 

Om du är nyfiken på min berättelse finns flera sätt. Finns att köpa
https://www.bod.se/bokshop/kroppssjaelen-ann-beskow-9789180803960
Bokus och adlibris
Fråga gärna efter den i din lokala bokhandel eller på biblioteket
eller

om du bor i Göteborg eller har vägarna förbi hör av dig tll mig ann@annbeskow.se

Grabbspråk så väggarna bågnar och längtan efter mamma
Skrivet av

 

Sommaren 1947, mamma och jag

 

Jag bläddrar i min dagbok, min guldgruva. Vad gjorde jag i början av juli  för 25 år sedan? Jag hade avverkat en kort tid som kommunstyrelseordförande i Orsa, vi hade tre tonåringar kvar hemma och en nio-åring.

Innan semestern började var det möte med länets alla kommunstyrelseordförande. Om det skriver jag: Det är grabbspråk så väggarna bågnar och många av oss lider …

 Om den stora sandlådan i trädgården som det lekts färdigt i, skriver jag: Jag fyller den med jord och planterar perenner. Jord och blommor gör mig lugn.

 Om altanen skriver jag: Nanna, Adrian och jag målade färdigt altanen och lekstugan, skrubbade och gjorde fint. På kvällen vid 10-tiden kvällsdopp i Slättbergsdammen.

 Om mamma skriver jag: Min eviga längtan efter henne blir starkare nu när hon långsamt glider ifrån mig. Jag står på bergskanten inför ett djup. Jag vet vad som sker just nu. Men jag vet inte vad som sker när jag måste hoppa. Hoppar gör jag den sekund mamma lämnar mig. Då är jag ensam i världen. Jag hoppar. Jag vet inte om jag kommer att falla – djupt och långt ner – eller flyga.

 Min reflektion nu, sista juni 2021: Mammor har ofta en sällsam kraft. Krafter av alla valörer. Goda minnen, onda minnen. Många längtar efter mamma. Antingen efter den mamma som fanns, eller efter den mamma man önskade man hade.

 

Det är vägen
Skrivet av

 

 

Under nästan hela mitt arbetsliv arbetade jag med ledarskap på olika nivåer inom olika områden.

Jag hade en bok som jag trodde att jag alltid skulle behålla, men som jag nu inte kan hitta. Kanske ligger den i en låda på vinden. Den handlade om japanskt ledarskap. Den gav mig nya perspektiv och jag fascinerades. Ett kapitel handlade om ledarskap i ett samhälle där nästa stora jordbävning alltid kan komma i morgon. Man ska bygga upp, man ska leda arbetet och man ska samarbeta i vetskapen om att allt kan rasa. Det finns inget som är beständigt i evighet. Allt är här och nu – efter detta får vi vara beredda på att något kan hända.

Det kändes oerhört främmande för mig att tänka så. Jag växte upp i en tid då allt växte och blev större. Jag tänkte inte på att allt kan rasa när som helst.  Men livet lärde mig. Och det senaste året har jag tänkt mycket på den där lilla boken. Ingenting blir som man tänkt, allt kan rasa, möjligheter krossas, förväntningar grusas. Är det någon idé att glädjas, när man ändå inte vet …

Eller kanske kan pandemin lära något gott? För när jag lyssnar på tankar kring lycka och olika kulturer får jag höra att människor i Japan upplever tillfredsställelse med livet i mycket högre grad än människor i USA. Det sas  bero på att i USA är det vanligare att bygga sin lycka kring ett mål som alltid växer och är svårt att nå, medan japanerna upplever tillfredställelse med livet på vägen mot målet. Som Karin Boye uttryckte det i dikten I rörelse, det är vägen, som är mödan värd.

 

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

 

Läs, måla, sjung, dansa och prata med barnen
Skrivet av

 

Sara Berlekom

 

Köket var belamrat. Med färger, papperssjok, penslar, lampor, papp, klister, tyger, marionettdockor. Vad mer? Jo, knäckebröd av typ Falu Rågrut, nonstop och sockerlag. Kamera. Bandspelare.

Jag hade mer och mer fått upp ögonen för kulturpolitik. Brinnande övertygad om att eget skapande och att ta del av andras skapande är en livsnödvändighet för både individ och samhälle. Enda vägen till en human värld där människor kommer till sin rätt är kreativitet och skapande. Citat surrade i mitt huvud: Barn föds med 100 språk, men förlorar 99 på vägen, (Reggio Emilia) och Alla barn kan dikta, (en diktbok av Birgit Johansson, en lärare i Arboga som sammanställt dikter som barnen skrivit i skolan.)

Det var någonstans i skarven mellan -80 och -90-talet. Det var Hedvig, Nanna, Adrian och jag som rattade ett konstprojekt i köket på Backvägen 7 i Orsa. Storasyster Sara och lillebror Aron var inte där just då. Prinsessan Rosalie hette vårt projekt. Det var en parafras på Hans och Greta. Två barn vilse i skogen, en häxa, ett bedrägligt litet hus (av knäckebröd, non-stop och Karlssons klister) och musik till. Alla var delaktiga i alla moment men med egna ansvarsområden. Hedvig stod för kulisser, karaktärer och rekvisita och Nanna var berättarrösten. Adrian producerade ljus, ljud och musik och jag var projektledare. Ivern glödde.

Idag är J och jag stolta föräldrar som läser böcker och delar bilder.

Nanna van Berlekom debuterar nu i sommar med Glitterstrand och rutig sorg, IDUS FÖRLAG.

 

Glitterstrand och rutig sorg, Nanna van Berlekom

 

År 2018 gav Hedvig van Berlekom och jag ut romanen Stigarna på IDUS Förlag.

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

Stigarna finns på Bokus eller via direktkontakt till Hedvig eller mig. (ann@annbeskow.se)

 

År 2018 debuterade Hedvig också som barnboksförfattare. Tillsammans med sin bror Adrian van Berlekom som illustratör gav hon ut Mammornas bebisresa.Två år senare var det för Pappornas bebisresa. Båda finns på IDUS förlag.

 

Mammornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom Bild Adrian van Berlekom

 

Pappornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom, bild Adrian van Berlekom

 

 

Sara Berlekom målar och tecknar. 

 

Och du som var för liten att vara med i filmprojektet sitter i Yokohama nu och producerar mjukvaror, spel och andra appar. Kanske hjälpte vårt filmprojekt och mycket annat vi gjorde  till att hålla skaparlusten vi alla har inom oss vid liv? Alla har den, det gäller bara att inte tappa den på vägen. Och nu är vi stolta och glada föräldrar.
Till alla er som umgås med barn: Läs för barnen! Måla med barnen! Sjung med barnen! Laga mat med barnen! Dansa med barnen! Prata med dem! Låt dem inte tappa 99 av de 100 språk de föddes med.

 

Sara Berlekom

Ragnar
Skrivet av

 

 

”När jag försökte läsa Stigarna för några år sedan tyckte jag att den var seg och trög, alltför långsam och introspektiv. Nu tycker jag samma text är spännande , engagerande och vacker. Jag älskar rytmen ….” så läste jag plötsligt i en recension på bloggen. Blev så glad! Ett omdöme med ärliga nyanser och ett kvitto på att STIGARNA lever än, romanen jag skrev tillsammans med Hedvig van Berlekom för flera år sedan nu och som IDUS  förlag gav ut.
 

För mig har den kreativa fasen med Stigarna bleknat eftersom det är flera år sedan och så många andra ord och berättelser slåss om sitt utrymme. En karaktär som gör sig påmind ibland hos mig och som kanske vill tala om för mig att det är hans tur nu, är en bifigur i Stigarna. Han heter Ragnar och är en enstörig person som hittar sin livslust i sitt eget kreativa flöde. Han fotograferar.
Ragnars älskade vän har nyligen dött och när julen kommer åker han ensam till Irland för att fotografera. Plötsligt vill han ha kontakt med Ingrid (som är en av Stigarnas två huvudkaraktärer.) Citat:
 

Vem ringer på julaftons eftermiddag mitt under Kalle Anka?
”Det ser ut som att de skurit i mjukost.”
Jag hänger inte med.
”Någon har plattat till osten och sedan skurit raka kantermoch där nere, Ingrid, där slår vågorna hårt och orytmiskt mot bergväggen, du fattar väl att osten är klippor? Lusten att hoppa finns inte. Det är för vilt, för farligt. Men fotolusten finns. Det är magi.”
Ragnar pratar fort och osammanhängande som vill han hinna säga mycket, innan ursäkten kommer.
 
”Här ringer jag mitt på julafton. Vill inte störa, ville bara prata med någon om mina bilder och då tänkte jag på dig. Tror att du är den enda människa som förstår vad en bild kan betyda.”
Ragnar bor tillfälligt i Connemara på irländska västkusten.
”Som jag sa, jag vill inte störa. Vill du komma hit? Det finns ett litet gästrum här.”
Ragnars självklara angreppssätt. Det är bara fota han vill. Det är stort nog. Vi pratar länge innan vi säger hej då och god jul.
”Javisst ja”, säger Ragnar, ”det är glitterdagen idag”.
 

Bakom den mörkaste buske finns ljus
Skrivet av

 

 

I De sa att det var mitt fel tas ämnen upp, rakt, ärligt och naket.
Läs! För när det är jobbigt behövs det ännu mer, för vi kan inte blunda längre.

Det dök upp en recension på Instagram (i_min_bokhylla), meningarna ovan är från den. Jag blev glad. Glad över att Eva Östebrants berättelse, De sa att det var mitt fel, lever ett aktivt liv. Det är några år sedan Eva bjöd in mig till skrivarsamarbete och i november 2019 gav vi ut boken. Det är ynnest att få göra detta samarbete. Evas berättelse och samarbetet med henne lärde mig mycket.

Det talas ofta om boken som att den är tung. Så tung att en del läsare väljer bort den utan att ens öppna den. Det som då glöms bort, tycker jag är att det minst lika mycket är en ljus berättelse.

 

Eva Östebrant packar upp första boklådan

Boken handlar om övergrepp och missbruk, men den djupt gula färgen är samtidigt en av grundtonerna i boken. Det finns så mycket hopp! Det finns hjälp att få, det finns möjlighet att läka, bakom den mörkaste busken går det att hitta ljus om man vågar leta. Detta har Eva lagt stor tonvikt på i sin berättelse. Om du vill köpa boken hittar du den här.

 

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ur Dagsedlar av Stig Dagerman (1953)

 

 

Rutiner flyter samman men det är så fina färger på fjädrarna i år
Skrivet av

 

 

Rutiner är bra för gamla och för pensionärer. Har jag hört. Så är det nog för de flesta. Kanske även för mig som är pensionär. Gammal börjar jag visst också bli? Rutiner hjälper till att dela upp dagen, förhindra att den ena flyter ihop med den andra och det finns alltid något att haka upp livet på. Idag ska jag göra det och imorgon gör jag samma sak.  I dessa tider då vi utsätts för hårda begränsningar blir mina rutiner en strid ström av detsamma – och plötsligt flyter dagarna ihop. Svårt att skilja den ena veckan från den andra.

Jag har goda rutiner. Den jag tycker allra mest om är morgontimmen vid tangentbordet direkt från sängen. Den timmen fyller mig med kraft och glädje. Eller som en nu nästan 100 år gammal släkting sa till mig: ”När jag vaknar gäller det att låtsas att demonerna inte finns. Släpa mig fram till skrivbordet och börja skriva. Då försvinner det mörka …”
Efter min skrivstund kommer de som på ett pärlband: frukost, gympa, kaffe, promenad, telefonprat, olustkänslorna över ostädade vrår i vårt hem, god mat, tv, nedtrappning, sova.

Vissa dagar äter covidrutinerna upp mig inifrån. Förutsägbarheten, brist på närkontakter, möta människors mimik, utifrån kommande stimulans, sprutlängtan. Frågorna kommer krypande: Kommer jag resten av mitt liv vända ryggen mot människor jag möter? Hur kommer de sista dagarna i många människors liv formas. Kommer det alltid vara av rädsla färgat avstånd mellan oss, som präglar våra liv?

Och mitt i allt ihopa försöker vi fira påsken som om allt är som vanligt. Det är så fina färger på fjädrarna i år.