Läs, måla, sjung, dansa och prata med barnen
Skrivet av

 

Sara Berlekom

 

Köket var belamrat. Med färger, papperssjok, penslar, lampor, papp, klister, tyger, marionettdockor. Vad mer? Jo, knäckebröd av typ Falu Rågrut, nonstop och sockerlag. Kamera. Bandspelare.

Jag hade mer och mer fått upp ögonen för kulturpolitik. Brinnande övertygad om att eget skapande och att ta del av andras skapande är en livsnödvändighet för både individ och samhälle. Enda vägen till en human värld där människor kommer till sin rätt är kreativitet och skapande. Citat surrade i mitt huvud: Barn föds med 100 språk, men förlorar 99 på vägen, (Reggio Emilia) och Alla barn kan dikta, (en diktbok av Birgit Johansson, en lärare i Arboga som sammanställt dikter som barnen skrivit i skolan.)

Det var någonstans i skarven mellan -80 och -90-talet. Det var Hedvig, Nanna, Adrian och jag som rattade ett konstprojekt i köket på Backvägen 7 i Orsa. Storasyster Sara och lillebror Aron var inte där just då. Prinsessan Rosalie hette vårt projekt. Det var en parafras på Hans och Greta. Två barn vilse i skogen, en häxa, ett bedrägligt litet hus (av knäckebröd, non-stop och Karlssons klister) och musik till. Alla var delaktiga i alla moment men med egna ansvarsområden. Hedvig stod för kulisser, karaktärer och rekvisita och Nanna var berättarrösten. Adrian producerade ljus, ljud och musik och jag var projektledare. Ivern glödde.

Idag är J och jag stolta föräldrar som läser böcker och delar bilder.

Nanna van Berlekom debuterar nu i sommar med Glitterstrand och rutig sorg, IDUS FÖRLAG.

 

Glitterstrand och rutig sorg, Nanna van Berlekom

 

År 2018 gav Hedvig van Berlekom och jag ut romanen Stigarna på IDUS Förlag.

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

Stigarna finns på Bokus eller via direktkontakt till Hedvig eller mig. (ann@annbeskow.se)

 

År 2018 debuterade Hedvig också som barnboksförfattare. Tillsammans med sin bror Adrian van Berlekom som illustratör gav hon ut Mammornas bebisresa.Två år senare var det för Pappornas bebisresa. Båda finns på IDUS förlag.

 

Mammornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom Bild Adrian van Berlekom

 

Pappornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom, bild Adrian van Berlekom

 

 

Sara Berlekom målar och tecknar. 

 

Och du som var för liten att vara med i filmprojektet sitter i Yokohama nu och producerar mjukvaror, spel och andra appar. Kanske hjälpte vårt filmprojekt och mycket annat vi gjorde  till att hålla skaparlusten vi alla har inom oss vid liv? Alla har den, det gäller bara att inte tappa den på vägen. Och nu är vi stolta och glada föräldrar.
Till alla er som umgås med barn: Läs för barnen! Måla med barnen! Sjung med barnen! Laga mat med barnen! Dansa med barnen! Prata med dem! Låt dem inte tappa 99 av de 100 språk de föddes med.

 

Sara Berlekom

Ragnar
Skrivet av

 

 

”När jag försökte läsa Stigarna för några år sedan tyckte jag att den var seg och trög, alltför långsam och introspektiv. Nu tycker jag samma text är spännande , engagerande och vacker. Jag älskar rytmen ….” så läste jag plötsligt i en recension på bloggen. Blev så glad! Ett omdöme med ärliga nyanser och ett kvitto på att STIGARNA lever än, romanen jag skrev tillsammans med Hedvig van Berlekom för flera år sedan nu och som IDUS  förlag gav ut.
 

För mig har den kreativa fasen med Stigarna bleknat eftersom det är flera år sedan och så många andra ord och berättelser slåss om sitt utrymme. En karaktär som gör sig påmind ibland hos mig och som kanske vill tala om för mig att det är hans tur nu, är en bifigur i Stigarna. Han heter Ragnar och är en enstörig person som hittar sin livslust i sitt eget kreativa flöde. Han fotograferar.
Ragnars älskade vän har nyligen dött och när julen kommer åker han ensam till Irland för att fotografera. Plötsligt vill han ha kontakt med Ingrid (som är en av Stigarnas två huvudkaraktärer.) Citat:
 

Vem ringer på julaftons eftermiddag mitt under Kalle Anka?
”Det ser ut som att de skurit i mjukost.”
Jag hänger inte med.
”Någon har plattat till osten och sedan skurit raka kantermoch där nere, Ingrid, där slår vågorna hårt och orytmiskt mot bergväggen, du fattar väl att osten är klippor? Lusten att hoppa finns inte. Det är för vilt, för farligt. Men fotolusten finns. Det är magi.”
Ragnar pratar fort och osammanhängande som vill han hinna säga mycket, innan ursäkten kommer.
 
”Här ringer jag mitt på julafton. Vill inte störa, ville bara prata med någon om mina bilder och då tänkte jag på dig. Tror att du är den enda människa som förstår vad en bild kan betyda.”
Ragnar bor tillfälligt i Connemara på irländska västkusten.
”Som jag sa, jag vill inte störa. Vill du komma hit? Det finns ett litet gästrum här.”
Ragnars självklara angreppssätt. Det är bara fota han vill. Det är stort nog. Vi pratar länge innan vi säger hej då och god jul.
”Javisst ja”, säger Ragnar, ”det är glitterdagen idag”.

 

Bakom den mörkaste buske finns ljus
Skrivet av

 

 

I De sa att det var mitt fel tas ämnen upp, rakt, ärligt och naket.
Läs! För när det är jobbigt behövs det ännu mer, för vi kan inte blunda längre.

Det dök upp en recension på Instagram (i_min_bokhylla), meningarna ovan är från den. Jag blev glad. Glad över att Eva Östebrants berättelse, De sa att det var mitt fel, lever ett aktivt liv. Det är några år sedan Eva bjöd in mig till skrivarsamarbete och i november 2019 gav vi ut boken. Det är ynnest att få göra detta samarbete. Evas berättelse och samarbetet med henne lärde mig mycket.

Det talas ofta om boken som att den är tung. Så tung att en del läsare väljer bort den utan att ens öppna den. Det som då glöms bort, tycker jag är att det minst lika mycket är en ljus berättelse.

 

Eva Östebrant packar upp första boklådan

Boken handlar om övergrepp och missbruk, men den djupt gula färgen är samtidigt en av grundtonerna i boken. Det finns så mycket hopp! Det finns hjälp att få, det finns möjlighet att läka, bakom den mörkaste busken går det att hitta ljus om man vågar leta. Detta har Eva lagt stor tonvikt på i sin berättelse. Om du vill köpa boken hittar du den här.

 

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ur Dagsedlar av Stig Dagerman (1953)

 

 

Rutiner flyter samman men det är så fina färger på fjädrarna i år
Skrivet av

 

 

Rutiner är bra för gamla och för pensionärer. Har jag hört. Så är det nog för de flesta. Kanske även för mig som är pensionär. Gammal börjar jag visst också bli? Rutiner hjälper till att dela upp dagen, förhindra att den ena flyter ihop med den andra och det finns alltid något att haka upp livet på. Idag ska jag göra det och imorgon gör jag samma sak.  I dessa tider då vi utsätts för hårda begränsningar blir mina rutiner en strid ström av detsamma – och plötsligt flyter dagarna ihop. Svårt att skilja den ena veckan från den andra.

Jag har goda rutiner. Den jag tycker allra mest om är morgontimmen vid tangentbordet direkt från sängen. Den timmen fyller mig med kraft och glädje. Eller som en nu nästan 100 år gammal släkting sa till mig: ”När jag vaknar gäller det att låtsas att demonerna inte finns. Släpa mig fram till skrivbordet och börja skriva. Då försvinner det mörka …”
Efter min skrivstund kommer de som på ett pärlband: frukost, gympa, kaffe, promenad, telefonprat, olustkänslorna över ostädade vrår i vårt hem, god mat, tv, nedtrappning, sova.

Vissa dagar äter covidrutinerna upp mig inifrån. Förutsägbarheten, brist på närkontakter, möta människors mimik, utifrån kommande stimulans, sprutlängtan. Frågorna kommer krypande: Kommer jag resten av mitt liv vända ryggen mot människor jag möter? Hur kommer de sista dagarna i många människors liv formas. Kommer det alltid vara av rädsla färgat avstånd mellan oss, som präglar våra liv?

Och mitt i allt ihopa försöker vi fira påsken som om allt är som vanligt. Det är så fina färger på fjädrarna i år.

 

 

Dagens dikt
Skrivet av

 

 

Det är omkring 1950. Genom radions högtalare slår klockor som talar om att det är mitt på dagen. Klockan är tolv. Vi får en skorpa och ett glas saft medan vi lyssnar. Rösterna från Dagens dikt går genom min barnkropp och fortsätter att finnas där, år efter år. Årtionde efter årtionde. Jag hade en vän en gång som brukade säga: Riken förgås, men symfonier består. Jag instämmer, och det gäller också om jag byter ut symfonier mot Dagens dikt. Programmet har funnits sedan 1937 – tänk så många diktrader som runnit genom så många svenska hem sedan dess.

 

Ibland tänker jag på vad som formar en människa? Alla micro-ögonblick vi möter eller kastas in i. De bråkdelar av sekunder då det händer något som sätter spår för hela livet. Det går inte i förväg säga vad det är som kommer bli betydelsebärande. Det bara blir.

Dagens dikt med skorpa och blandsaft var ögonblick som bidrog till att göra mig till den jag är idag.

 

P.s. Nätet berättar att mer än 24 000 olika dikter har lästs i programmet och att varje dag har programmet runt 100 000 lyssnare. Runt om i vårt land lyssnar vi på poesins förtätade språk.

I förra veckan lästes bland andra  en del ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” och ”Ithaka” av Louise Glück. Numera blir det inte skorpa och saft till dagens dikt. Dikterna får istället följa med mig på långpromenad mitt på dagen. En påfyllning som består!

 

 

Skriva om det sköraste
Skrivet av

 

 

Hur vågar jag skriva om det sköraste jag har? Hur gör jag och ska jag överhuvudtaget göra det? Vill jag dela mina egna betydelsebärande livshistorier med obekanta läsare?

Skrivandet är min ventil, särskilt när kroppen är en tryckkokare. Jag skriver bäst om det jag varit med om. Starka känslor kan jag inte hitta på.   Först ställer jag mig utanför och tittar på mina scener och låter dem rinna fram utan spärrar. När jag vill göra om mina ord till litteratur bildas ännu ett avstånd mellan min privata sfär och min text. Tanken på att mina ord kan beröra andra, lyfter mig vidare framåt i processen.

Det finns de som tycker att man inte ska skriva så mycket om sig själv. Att det inte är  intressant och att man kan såra någon på vägen.

Min fasta övertygelse är att om jag genom mina livsupplevelser kan bidra till andra människors förståelse av sina egna liv, då vill jag gärna dela med mig. Just nu skriver jag på mitt livs hittills viktigaste manus.

 

 

 

Stigarna, Instagram och Sanna Mac Donald
Skrivet av

 

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

För två år sedan satt min dotter och jag tillsammans i tv-soffor och berättade om vår roman STIGARNA. Den gavs ut i november 2018 av Idus förlag. Det var en omvälvande process att ge ut en roman med sin dotter. Det var en berusande känsla att tillsammans berätta om boken och om hur den kom till. Framväxandet av boken var minst lika viktig för mig. Hur vi gick våra promenader tidiga morgnar och lätt våra samtal och tanker bli post-it-lappar, bli sms, bli utkast, bli scener – bli en kaskad av tanketrådar som plötsligt skulle struktureras till en sammanhållen berättelse. Just den fasen var minst sagt påfrestande men väldigt stimulerande!

Det känns som att det är mycket längesedan det hände. Och plötsligt dyker en recension upp på Instagram. Det är uppiggande att bli påmind om att vår berättelse lever – trots tiden som går och pandemin som hindrar.

På Instagram har jag fått många författarkontakter – en del mer konkreta än andra. Det är mycket vi skrivande människor kan ge varandra. Tips, pepp, kunskaper, erfarenheter. Sanna Mac Donald är en generös skrivperson. Hon har givit ut tre viktiga och otroligt bra böcker (tycker jag som läsare), Om allt vore annorlunda, Allt som en gång var och Ospårat. Lästips!

Tack Sanna för dina fina ord om STIGARNA!

Drömmar
Skrivet av

 

 

En dröm är ett besked från dig själv till dig själv om dig själv.  Den meningen har funnits i mina tankar många år och för ett par år sedan snart besökte jag för första gången Drömgruppsforum. Det är en ideel förening i Sverige som sprider kunskaper och upplevelser kring drömmar. En amerikansk drömforskare, Monte Ullman utarbetade en metod kring ett samtal kring drömmar på 1970-talet.  Det är den metoden som är basen i föreningens arbete. Det är en metod som spridit sig till många olika håll i världen. Du kan läsa mer om Drömgruppsforum här.

Det är spännande att delta i en grupp och göra ett arbete kring en dröm som någon i gruppen drömt. Det handlar inte om att tolka eller att tala om för drömmaren vad hen har drömt. Tillsammans associerar vi kring drömmen och på så sätt får drömmaren nya tankar och idéer kring hur hen kan se på sig själv och sitt liv. Men drömmen är alltid drömmarens egen!

Detta drömarbete stöttar mig i mina trägna försök att förstå mig på det liv jag har fått, hur det började och vilka val jag gör och varför.

Varje år kommer det ut ett medlemsblad, Drömdialog. Det är en tidning med olika texter alla med drömmarna som utgångspunkt.  Det här året skrev jag en reflektion kring mina drömmars betydelse, Mersmak.

 

Drömdialog. Omslagsbild Hillevi Nagel

 

 

 

Bättre vet jag inte, men annorlunda
Skrivet av

 

 

När Hedvig van Berlekom och jag berättade om vår roman Stigarna i Gokväll

 

Gotland, västsidan

 

 

Idag tänker jag på geografi. Jag tänker också på att det var annorlunda förr. Inte bättre, det är inte det som är grejen, men annorlunda. Synen på kunskap på femtio- och sextiotalet till exempel var inte densamma som idag. På 4,09 sekunder kan jag fortfarande rabbla upp tio saker som växter behöver för att kunna leva. Det kan kanske låta imponerande men som isolerad kunskap hjälper det mig inte nämnvärt att förstå naturens mysterier.

 

Men vissa rabbelkunskaper upplever jag att jag fortfarande har glädje av. Det är Sveriges geografi. Jag vet ungefär var de flesta städer ligger, vilka sjöar som är störst i Sverige och en del om de gamla landskapens historia. Därför är en resa genom vårt land ett stycke kultur, natur, historia och minnen som knyter ihop mig och min livskamrat med gemensamma minnen och med tider som svunnit.

Jag brukar försöka tänka mig in i en annan människas upplevelser – en människa som inte ens blir förvånad om Bollnäs dyker upp i Blekinge eller som inte vet om man ska köra norrut eller söderut för att komma till Luleå.

Å andra sidan kör jag oftare fel numera. Förr blev det oftast rätt. Men nu ställer nya vägsystem och gps ofta till det för mig. Eftersom nya lösningar ofta tvingar mig att göra små omvägar i motsats riktning, ja då ställer det till det i huvudet.

Så inte vet jag vilket som är bäst. Men jag vet att allt blir annorlunda. Hela tiden.

 

Stockholms stadsbibliotek

 

Vellinge i Skåne

De enklaste orden, Anna Greta Wide
Skrivet av

 

 

 

En av mina julklappsböcker var en samling med Anna Greta Wides efterlämnade dikter. Hon är en poet som gjort intryck på mig. Hon föddes 1920, var lärare och hon rörde sig mycket kring och i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Mina promenadtrakter. Hon var en poet som det gick bra för redan när hon levde. Sex diktsamlingar hann hon ge ut innan hon dog av sjukdom alldeles för ung, fyrtiofem år gammal. Ett kort, intensivt liv som lämnat djupa spår hos många.

Många år efter hennes död öppnades en väska med nästan trehundra opublicerade dikter och utkast. Det är de som finns i samlingen Sedan kan allting hända.

 

De enklaste orden

Nu är vi så trötta så trötta så trötta
på kunskapens ord som är fadda och nötta.

Och nu tar vi fram dem, de enklaste orden
om vinden och vattnet och molnen och jorden.

Långt efter att döden har slukat hos hela
skall skyarna regna och vindarna spela.

Och fruktsamhetsröken skall stiga från säden
och blommorna snöa från vildplommonträden.