Vad gör jag med en sådan bok?
Skrivet av

 


 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare heter den, utgiven 1926 i överensstämmelse med 1919 års undervisningsplan skriven av Gustaf Lind. En krona kostade den.

 

Boken handlar om Sven och Greta som bor i en stuga vid Bråvikens södra strand. Pappan är fiskare. Sven och Greta vill så gärna ha en trädgård runt stugan. Pappa hade också tyckt om äpplen när han var liten, men det hade han vuxit ifrån. Dessutom tyckte han att varken äpple och ”gräs” som han kallade grönsaker inte var riktig mat. Så  han sa nej.

Vad mamma tyckte framgår inte. Men barnen lär känna en trädgårdsmästare på sin väg till skolan. De får hjälpa honom i hans trädgård. Långsamt lär de sig hur man gör och steg för steg börjar de själva anlägga en trädgård runt stugan de bor i.

 

En snart hundra år gammal bok. En bok som känns gammalmodig så det skriker om det, men som bygger på barns drömmar. Drömmar om jord, frukter och odling. Drömmar som liknar dem som finns bland dem som är barn just nu.

Vad gör jag med en sådan bok? Kan inte skiljas från den. Det är svårt att rensa och göra plats i bokhyllan för nya tankar och uppslag.

 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare. Av Gustaf Lind, utgiven 1926.

Skickar dem någon annanstans
Skrivet av

 

 

Det finns nätter hos mig då sömnen vägrar att djupna. Jag flyter runt halv vaken, halvt sovande timme ut och timme in. Något har flyttat in i mitt huvud och vägrar släppa taget. Ibland är det orden – dem jag älskar om dagen och brottas med om natten.

Det var en sådan natt och jag plötsligt fann mig själv sitta naken i köket halv tre och skriva ner orden som dansade runt. Det brukar kunna hjälpa – detta att kunna lyfta dem bort från huvudet ner på ett papper.  Det kan ge ro.

Ibland är det briljanta ord jag lämnar efter mig. Ibland inte. Eller kanske något jag kan förädla när dagen kommit. Den här gången slänger jag ned dem ocensurerade. Så här lät det i min skalle, innan lugnet la sig.

 

att formulera ord om natten
är ingen bra idé
de staplas på varandra
de virvlar runt i dans och förvildas

de snubblar på varandra och förlorar all sin glans
de växer och de skiner
men försvinner
snabbt nån annanstans

nej, det är ingen bra idé
skickar dem nån annanstans
till en ny instans
mer vilsamt än
ord i virveldans

Barnslig människa i gammal kropp
Skrivet av

 

Prideflaggad 6:a

 

”Du är barnslig, fast i en åldrad kropp”, sa hon till mig. Det var när jag fastnat på Stockholm Centrals offentliga toalett med blicken på mina händer nedstoppade i den intensivt blåsande handtorken. Den bildade hudveck på min hand likt plisséveck på en kjol och vecken rullade över handen som minimala vågor över havsytan. Kunde inte släppa blicken från min gamla hand.

 

Barnsligheten kryper också fram när det är kollektiv fest i Göteborg. Då hissas stadens flaggor och spårvagnsflaggorna viftar i farten. Västtrafik och Göteborgs stad är med på festen. Jag blir pirrande glad av flaggorna och just nu också över att jag bor i ett land där West Pride pågår dag efter dag. En manifestation som är glad, lärorik och dessutom laglig. Det är inte självklart överallt i världen – långt ifrån.

 

 

En pigg morgon drar jag på mig kläderna och ger mig direkt ut i trappan vid mitt hus. Enkla och dubbla steg. Idag var det ingen pigg morgon, men jag gjorde det ändå. Det är ett sätt att skaka liv i sömnkroppen. Jag ångrade mig inte. Jag sprang uppför trappan i ett hav av hundkäx. Sommarminnen snubblade fram i mitt huvud. Himmel, gräs, blommor, barn … alla åren som gick.

Himlen är inte blå idag. Men livslusten fick sig en rejäl kick framåt och uppåt där i trappan omgiven och skyddad av ett hav av hundlokor.

 

Hundlokor vid mitt hus

Du kommer väl till Stadsbibliotekets Trappscen onsdag den tolfte juni klockan tre?
Skrivet av

 

STIGARNA Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

 

Stigarna handlar om stigarna vi tar, vilka val vi gör i livet, hur vi möts och hur vi skiljs åt. Vi beskriver ett ständigt pågående samtal mellan mor och vuxen dotter. Parallellt bygger dottern Malin sin relation med Lina. De bildar familj tillsammans. Det är en långdragen process, fylld av längtan. En process som mamman Ingrid ibland bjuds in i, ibland står utanför och iakttar.
Vi vill förmedla allt det där som sägs mellan raderna. Allt det där vi skulle vilja säga till dem som står oss nära, men som ibland inte alltid faller rätt i stunden. Det är en berättelse om kärlek, om moderskap och om samhällets normer.

 

Plats: Trappscenen på Stadsbiblioteket i Göteborg
Tid: Onsdag den 12 juni klockan 15.00
Rubrik: Två mammor och ett barn – författarsamtal om Stigarna.
Det är Ann Beskow och Hedvig van Berlekom, romanens författare som möter Ida Gudmundsson i ett samtal.

Arrangör är West Pride.

Vi ses!

Mörker och ljus – nästa skrivprojekt
Skrivet av

 

Mörker och ljus

Han slår. Han slår igen och han slår hårt. Ändå stannar hon kvar i äktenskapet. Varför går hon inte? Hon får faktiskt skylla sig, hon kan ju bara lämna?
Det kan vara lätt att tycka så om man inte vet. Om man inte upplevt det själv och om man inte skaffat sig kunskaper om vad som händer med en människa i kedjan övergrepp-våld-missbruk-beroende, är det lätt att tro sig veta vad hen borde göra istället.

Om detta, men också om läkning och om att leva ett sunt liv handlar mitt nästa bokprojekt. Även denna gång har jag en medskrivare. Den kvinna jag nu skriver med vet och kan.

Jag tycker mycket om att skriva två. Vår bok är färdig till hösten. Snart kan vi berätta mer.

Avskalad lyrisk prosa vill jag skriva!
Skrivet av

 

 

Uppsats Ann Beskow klass 3

 

Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.

Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte  och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.

Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.

Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!

 

Påskpresent – Havet räcker inte
Skrivet av

 

Havet räcker inte

 

För sex år sedan gav jag ut min första roman, Havet räcker inte.

Åh, vad jag kan längta tillbaka till Lone, huvudgestalten i boken. Jag skulle vilja ta henne i handen och bara vara tillsammans med henne!
Romanen handlar om Lone och Hannes. Om deras relation och om barnet. Men framförallt handlar den om frusen kärlek, ensamhet och längtan.

Citat: Lone springer med havet. Svag sälta i viden. Hon springer och springer, medan tankarna rinner som klart vatten genom huvudet. Bilder, minnen, längtan, värme flyger lätt till henne och bort från henne.

Sagt om boken: Denna stora, lilla bok handlar om att finna en inre balans genom de händelser vi går igenom i livet och om att värdesätta det vi har och det vi är.

 

Blir du sugen att läsa Havet räcker inte? Då vill jag ge dig en påskpresent. För 60 kronor får du ett påskexemplar på posten. Det finns 10 stycken, först till kvarn.

Mejla mig ann@annbeskow.se så tar vi det praktiska där.

Önskar dig nu en skön påsk med lite extra tid att läsa – och kanske skriva, om du gillar det!

GLAD PÅSK!

Är det sant? Bilden har med våren att göra!
Skrivet av

 

 

Bilden har med våren att göra.

 

Malin och Ingrid är huvudkaraktärerna i STIGARNA.
Är Malin bortskämd?
Är Ingrid egoistisk?
Tycker Ingrid att det är sorgligt att Malin lever med en kvinna?
Tycker Malin att hennes mamma Ingrid är fördomsfull?
Är det intressant att veta hur en insemination går till?
Är det spännande att fundera på hur två kvinnor gör när de älskar eller är det något som alla pratar om?
Eller är det något man inte ska prata om?
Säger vi alltid till varandra som det är – eller
säger vi en sak och menar något annat?
Och: Är Stigarna självbiografisk?

Alla frågor går att svara JA på eller NEJ på.
Malin och Lina i STIGARNA och deras liv är väl precis så mångfacetterat som vi alla är?

Men bilden ovan har ingenting med boken att göra. Den har bara med våren att göra.

Orden kryper in i min kropp
Skrivet av

 

Jag promenerar och orden kryper in i min kropp

 

Orden kryper in i min kropp. Jag lyssnar på min egen text  – på Hedvigs och min. Med Hanna K Schmitz i mina öron går jag ut. Jag gråter över hennes sorg i rösten när det är sorgligt. Jag skrattar med tonfallen i di och jag känner förhoppningar vibrera när hon följer Ingrid och Malin i deras  egna och i deras gemensamma liv.

Är så glad att denna röst lyckas förmedla det jag ville säga i STIGARNA. Och jag vågar påstå att Hedvig van Berlekom, min medskrivare känner detsamma. Det känns som att vi två som skrivit ingått ett förbund med en annan människa, Hanna K Schmitz vår uppläsare.

Den 3 april släpps STIGARNA som ljudbok. Då kan också du lyssna. Sök upp den, där du brukar fånga in ljudböcker!

Tack Hanna!

Är det verkligen något att fira?
Skrivet av

 

Sidan 193 i STIGARNA

 

Ett smakprov ur STIGARNA.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son och är även hon mamma i juridisk mening.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.”

Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.