Om att fastna
Skrivet av

Britta och paraplyet

För länge sedan i mitt förra liv när jag bodde i Orsa, brukade jag under sommarmånaderna cykla tidigt varje morgon ner till utomhusbassängen för att simma. Magiskt när solen gick upp mellan tallstammarna och nattens älvor dansade över vattnet.

Där fanns en simmarkompis, en gammal man. Tidigt ute och bassängen trogen. Han brukade fastna. Efter simningen satt han i omklädningsrummet och pokulerade. Tog på sig skorna först och byxorna efteråt. Han kunde fastna vid andra byxbenet, inte för att skon satt i vägen för byxorna var vida. Nej, för att han pratade. Eller bara satt och tänkte.

Jag brukade förundras över att det kunde ta fyrtio minuter att få på sig byxorna. Numera är jag inte förundrad. Jag har också börjat fastna. Framför fönstret, i duschen, med digitalt korsord eller halvvägs in i en byxa. Jag bara fastnar och tankarna kommer och gå.

När man blir äldre fastnar man lättare. Det är därför allt tar så mycket längre tid. Visst kan man vara vaksam så att inte hela dagen blir ett enda klister, men tillåtas fastna är också bra. Om man haft turen att få leva ett långt liv med utsikter om att bli ändå längre, ja, då behöver man summera lite då och då. Man behöver umgås med sig själv ibland i olika åldrar – sig själv som barn, sig själv som ung. Man behöver det för att förstå och för att skapa helheter.

Ibland fastnar jag i mina barndomslekar. Då gör jag sällskap av Britta, celluiddockan som mamma sydde gedigna kläder åt. Kläder som tålde att vändas ut och in. Det var fina sömmar på insidan också. I sommar ska Britta lämnas in på klinik. Jag hoppas på armar och ben på rätt plats och på att chokladsoppan runt munnen från -50-talet ska tas bort. Den har suttit fast tillräckligt länge. Men hennes rostiga paraply kan nog aldrig mera bli sig likt. Det är passé.

GÄSTBLOGGARE Rigmor Tjerngren om Agnes och Helga
Skrivet av

Agnes och Helga – en berättelse om passion

Jag har alltid haft en litterär kärlek till Hjalmar Söderberg. Hans sätt att formulera sig, språkets skönhet har gripit tag i mig. Kan läsa hans texter om och om igen.

Doktor Glas är en säregen passionshistoria. Om återhållen kärlek. Om hemlig kärlek. Om förbjuden kärlek. Om mord som en kärlekens gärning. Boken väckte också en enorm uppståndelse på sin tid. Förfäran och upphetsning. Fick man mörda en kyrkans tjänare? En präst?!

Men jag har alltid undrat över, vem Helga Gregorius var. Denna unga vackra kvinna med en hemlig älskare. Sval på ytan, glödande under. Rov för stridiga känslor. Vad hände med Helga efter makens död? Fick hon någonsin ro i sin själ? Fick hon sin själs älskade?

Till slut kände jag mig tvungen att skriva fortsättningen på Doktor Glas själv. Ville veta. Ville förstå.
I vilken form skulle jag skriva? Försökte med Jag-form, men det kändes inte bra. Efter många omskrivningar hade jag en historia. Men jag var inte nöjd. Så gick jag en skrivarkurs i Ystad för Susanna Alakoski och Mats Söderlund. Där lossnade det.

Vi ett tillfälle, under skrivarkursen, skulle vi öva på att lyfta fram en biperson i våra berättelser och skriva ett avsnitt om denne/denna. Jag lyfte fram Agnes. Och hon tog genast överhanden. Det blev en historia om Helga. Men också om Agnes:

Agnes och Helga är bästa väninnor, om än i en ojämlik konstellation. Det gror en förbjuden kärlek hos Agnes, som hon inte förstår. Eller gör hon det? Helga behöver Agnes för att kanalisera sina tankar och känslor och som alibi vid passionerade möten med älskaren. Hon utnyttjar sin väninna utan skrupler, men tärs sakta sönder av skuldkänslor, religiös övertro och starka erotiska drifter.
Agnes å sin sida blir alltmer fixerad vid Helga och drivs av orealistiska drömmar om att de två till slut ska komma samman. I ett litet hus med trädgård, lika fin som prästgårdens. När Helga till slut står helt ensam slår den förträngda undermedvetna sidan över hos henne. Hon blir totalt oberäknelig och tar  ödesdigra och fatala beslut.

Boken har dramatiserats av regissören/dramatikern Dag Norgård för TV-teatern och vi söker nu produktionsbolag som vill ta sig an berättelsen i sex avsnitt om vardera en timme.
Boken finns att köpa på adlibris.com. Begränsad upplaga.

/Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

Han klädde av sig naken och sprang runt matsalsbordet
Skrivet av


Han klädde av sig naken och sprang runt matsalsbordet i en krigsdans. Bytet var jag, berusad av kärlekslängtan och alkohol. Klockan var halv två på natten. Nu blev det otäckt och jag rafsade ihop mina grejer och kastade mig ut i försommarnatten. Det var nästan 50 år sedan och jag trodde jag hade glömt bort den här upplevelsen, som inte hörde till mina ljusa ungdomsminnen.

Men någonstans hade jag inte glömt och känslan av rädsla och övergivenhet kom tillbaka till mig när jag häromdagen lyfte blicken upp mot de mäktiga trädkronorna där fåglarna bygger bon. Jag stod igen mitt i Lund, min studentstad, på väg till ett stort gäng sjukgymnaster som firade 50-årsjubileum. Vi bytte tankar om våra liv och erfarenheter och vi mötte varandra där vi står just nu. Både märkta och påfyllda av livet, så som det blev och så som det är med både framgångar, lycka, sorger, sjukdomar och kärlek.

Det blev en mycket spännande dag som satte full fart på minnen och gav tankar med nya perspektiv. Många skratt och en del tårar. Ett fin dag i jakten på att knyta ihop livet, både sitt eget och andras.

Med Skrivarpodden – för dig med författardrömmar – i öronen
Skrivet av

Med Skrivarpodden i öronen

 

Plötsligt började jag lyssna på poddar. Jag fastnade genast för en särskild. SKRIVARPODDEN – för dig med författardrömmar. Jag lyssnar på avsnitt efter avsnitt – det finns många – när jag går runt här hemma, promenerar eller sitter på spårvagnen och på vägen hem och tillbaka från simningen. Jag lär mig hur mycket som helst och blir överöst med skrivarinspiration. Ett stort tack till Kerstin Önnebo för alla fina och ambitiösa intervjuer med intressanta gäster.  Och tack till Maria Eggeling och din musik som alltid finns med som ett tryggt och medryckande signum.

Avsnitt som jag särskilt fastnat för hittills är:
056 Personligt varumärke, om hur man binder ihop blogg, facebook, instagram.
071 Into the woods med Caroline Degerfeldt.
037 Egenutgivning med Type & Tells
032 med Eva Swartz-Grimaldi – om förlag då, nu och i framtiden.
Samt Samla material med Beate Grimsrud, En litterär agents arbete, Efter manus och många fler.

Om du gillar att skriva, om du vill lära mer om skrivandet, om branschen och om möjligheter i tiden – lyssna!
Om du tror att du vet allt och provat allt, kanske faller det ner ett gyllene korn som du inte redan kände till – lyssna!

Ögonblick
Skrivet av

I DAG

En önskan över alla har jag kvar
i dag, när ängen ligger grön och klar.

I dag när svalan gör sin snabba rond
högt över kullens vita blomsterstånd.

I dag när nyponbuskens späda blom
förvandlar gråa stenars fattigdom.

Det är, att jag må minnas vad jag ser,
när denna sommar inte lyser mer.

O kunde nyponbuskens minsta ros
till evig egendom min själ förtros.

O dröjde svalan och en blomsterflock
beständigt bakom mina ögonblick.

Olof Lagercrantz

Mindfulness har alltid funnits; kallades bara något annat.
Skrivet av

 

 

EN SOMMARDAG

Jag ser en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

Fast en påflugen snorgerspinne
kan förvända hans drag ett slag
har nog mannen ett hovsamt sinne.
Och det är en sån vacker dag.

Det är sol, det är måsar som fladdra
och båtar med människor i
som ler mot varandra och pladdra
– och det är inte helt ironi

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.

 Nils Ferlin

Åh, dessa sköna åldersslitna ord och uttryck, jag suger på dem. Ett hovsamt sinnelag – låter skönt och okomplicerat. Snorgerspinne – ja, det är nog Nils Ferlins eget påhitt.

Hoppas ni alla följare har en fin maj månad framför er!

 

 

En bok, tre generationer – Brorsan är Kung av Jenny Jägerfeld
Skrivet av

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld

När jag blundade med vänster öga blev alla färger starkare. Fälten vi for förbi blev gulare, himlen blåare och gräset mer illande grönt.

Så börjar den och direkt var vi fast. Brorsan är kung handlar om Måns 11 år som åker med sin mamma till Malmö på sommarlovet och träffar en ny kompis. Boken står på 9-12-årshyllan och på baksidan står: Augustvinnaren Jenny Jägerfeld har skrivit en stark, rolig och sorglig berättelse om att få vara den man är.
Jag vill inte berätta mer om handlingen, då jag tror det kan förstöra spänningen. Min 10-åriga dotterdotter M och jag läste och vi gillade den precis lika mycket. Parallellet läste M:s mamma. Alla gillade vi, och jag fångade upp vad vi tyckte.

10-åringen:
1. Det är så bra att Måns är så envis med att får vara den man vill vara.
2. Det är så mycket humor.
3. Bra att Nora är med, (Nora är en bikaraktär) för då får man också veta lite om människor som är som hon.
4. Pappan arbetar för klimatet.

10-åringens mamma tyckte:
1. Mycket angeläget ämne.
2. Mycket humor.
3. Känslosam och realistisk.

Och slutligen jag själv:
1. Otroligt viktigt ämne – jag lärde mig mycket! Mina värderingar ändrades inte, dem var jag trygg med även före boken. Men jag lärde mig mycket om viktiga vardagsdetaljer.
2. Berättelsen kändes modern, utan att för den skull vara – i mina ögon – skruvad och fullständigt obegriplig. Alltså, modern och realistisk.
3. Känslosam med mängder av vibrerande nyanser.

TIPS –  Hugg ett barn i lämplig ålder och läs den tillsammans.
TACK –  Jenny Jägerfled för en fin och angelägen upplevelse.

Tankar om äldreblivande
Skrivet av

Är det intressant eller inte att följa sitt äldreblivande i sina olika nyanser och skiftningar, eller är det något att inte låtsas om? Fortsätta leka en låtsaslek, fast jag säkert vet att jag nu fått leva betydligt längre än tiden som finns kvar. Jag kittlas av känslan att minutiöst granska stegen in i mitt eget äldreblivande. Vad händer i mitt tankegods och vad händer i min kropp? Hur mår min själ och hur vill jag att det ska sluta vad som än händer.

Läste en krönika om oss 40-talister av Merete Mazzarella. Hur vi försöker dölja att också vi som föddes på 40-talet blir äldre. Vi som är vana vid att arbeta både borta och hemma och orka allt! Nu stretar vi emot och skyler vår trötthet, våra krämpor och förmågor som naggas i kanterna.
Jag vill följa med, med öppna ögon. Jag vill våga stå för hur jag mår, vem jag är. Våga känna sorgsenheten över att allt till slut är över. Trösteorden tappar stundtals sin riktning.

”Man är inte äldre än man känner sig.” Men om jag känner mig sliten och trött och gammal …

”Jag glömmer också.” Jag vet att alla glömmer. Men min glömska tar andra former nu. Bildar tomma hål på ett helt nytt sätt …

”Jag känner mig också stel.” Jag vet. Efter trettiofem-fyrtio måste man jobba för kroppen om den inte ska bråka. Men detta är en annan  stelhet, den rubbar mig ur balans. Gör mig rädd att ramla, bryta …

”Köp en kräm så att inte rynkorna syns!” Varför det? Är det något fel på rynkor? Är det något fel med att bli gammal?

en blåsig vacker solig vintermorgon
mina tårar blandas med havets vindar
alldeles för mycket salt – det svider

att alltid tänka: detta kan vara den sista våren
kanske aldrig mer
tänk inte så!
varför skulle jag inte tänka så,
den tanken ger varje stund ett högre värde