Lätt att vara steget efter
Skrivet av

Steget före

För att jag måste.
För att förstå världen.
För att känna mig levande.
Har alltid gjort det.

Detta är några av de svar som kommer på frågan ”Varför skriver du?” Det finns fler, kanske inte lika ofta uttalade.

Jag vill beröra andra.
Jag vill att miljoner människor ska läsa det jag skriver.
Jag vill leva på att vara författare, tjäna pengar.
Bli berömd.

Bokbranschen, hur ser den ut idag? Eller snarare textbranschen, för att vara författare handlar inte bara om på papper skrivna böcker. Skrivande är ett virrvarr av texter som rör sig okontrollerat i analoga och digitala världar. Förr fanns inga författarutbildningar eller skrivarkurser. Det fanns självlärda talanger som höll fast vid sin dröm stöttade av sin egen förmåga, lyckliga omständigheter och slump. Men de var inte lika många som nu. Många hade det ekonomiskt kärvt, ofta fattigt intill outhärdlighet. Sätten att nå framgång var inte så många. Få sin bok utgiven på ett förslag, skriva för en tidning, kanske komma i radio. Det är ungefär så jag tänker mig att det såg ut att vara författare när jag var ung.

Idag är konkurrensen stenhård, det vimlar av duktiga skribenter. De stora bokförlagen får in c:a 2000 oombedda manus per år, många välskrivna och spännande. Av dem går kanske en eller högst fem till tryckning. Ibland ingen. Så om man tror att enda sättet att bli läst är att bli utgiven på Bonniers eller något liknande förlag, är chansen att lyckas inte stor. Börjar man dessutom skriva sent i livet är chansen ändå mindre. Lyckas man inte kan det bero på att man inte skriver tillräckligt bra, men det är definitivt inte ett säkert kvitto på att man skriver dåligt. Man är kanske bara steget efter.

Parallellt med att skriva försöker jag förstå mig på dagens skrivarvärld. Jag läser, lyssnar, tittar och lär. Om branschen, om författarrollen, om skrivardrömmar, om mig själv. Om detta kommer flera av mina kommande bloggar handla.

Det är vackrast när det skymmer
Skrivet av

Gotlands västkust, skymning

Många dikter kom till mig som barn. Kom för att stanna. I mitt hjärta, i mitt huvud och min kropp. När skymningen lagt sig och det är dags att komma till ro för natten letar jag ofta fram den svart-vita originalversionen på Youtube. Pär Lagerkvist läser på sin genuina småländska. Hans röst är en gammal mans, men han var 28 år när han skrev dikten. Att lyssna till honom ger mig ro.

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig,
inom kort ska allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist, 1919

Skymning vid Gotlands västkust

Lyckodrivare, äldreblivande och att dö.
Skrivet av

Vårsol leker

När vårsolen spelar mellan tulpanernas kronblad tänker jag på en annan lyckodrivare. När körsbärsträden stod i blom var bären på väg. Tiden då jag kunde sitta högst upp i timmar och äta. Låta det ena mörkröda, saftiga bäret efter det andra möta min tunga. Min barndom var både mörk och ljus. Körsbärsträden hörde till det ljusa, den sagolika blomningen och den fruktsamma skördetiden.

Tulpaner har klassificerats sedan 1600-talet. Kronbladens utseende delar in dem i olika grupper som växer upp, blommar och dör. Och kommer igen. Att bli äldre innebär tid att stanna upp. Kroppen, huvudet och hjärtat kräver ett stillsammare tempo. Jag är en liten pusselbit i ett evigt kretslopp och jag stannar till för att bara tänka, bara känna. Många såg Per Fugelli hos Skavlan för några veckor sedan. Han är professor i socialmedicin och håller på att skriva sin sista bok: Per dör. Jag ser fram emot den boken. En klok, eftertänksam människa med mycket erfarenheter och kunskaper tar läsaren i handen och öppnar för ett ärligt samtal kring det som de flesta tänker på men inte talar om. Att vi ska dö.

På Skavlans fråga om det finns något bra med att veta att man snart ska dö, hade Per Fugelli flera svar. Ett var: jag lever mer intensivt och organiskt med naturen. Att gå längst havet är ändå härligare nu. Jag håller med. Att stanna upp i trädens lövverk, att känna vårbris mot ansiktshuden och att tänka på att allt kommer, går och kommer tillbaka gör mig lugn.

 

Lyckodrivande minne

Gediget bygge, lusten och Bodil Malmsten
Skrivet av

Vårhimmel bakom Balder

Djupblå vårhimmel och en ny luft där värme och svalka bryter mot varandra gör mig lycklig. Det var så på vår lördagspromenad. Vi passerade Liseberg på baksidan och jag såg att berg- och dalbanan Balder är ett gediget bygge och på Sankt Sigfrids plan såg vi en välsorterad fiskaffär som vi inte visste fanns.

Fiskaffären på Sankt Sigfrids plan

Och jag gick och tänkte på att skriva och på att det tar emot ibland. Hemma bläddrade jag i Bodil Malmstens bok Så gör jag. Hon skriver:
”Det här är grundläggande. Det gäller skrivandet, det gäller allt: Ta ut glädjen i förväg. Ta ut skrivarglädjen och förvara den ljust. Något behöver bli berättat, låt det.
Tids nog kommer problemen.; problem behöver man inte oroa sig för. De kommer när de kommer. Skrivglädjen är kusin med lusten, ta ut dem så mycket det någonsin går.”

Från Ranelid till Al-Khamisi via Naseh och Ekdal.
Skrivet av

Göteborgs hamn.

Första meningen ska suga tag. Efter en dimmig tidig morgonpromenad i hamnen en dag i januari landade jag i en bokhandel. Bestämde mig för att köpa ”fyra för tre” och att första meningen i varje bok fick avgöra valet. Jag sökte länge och noggrant. Vilka meningar grep tag i mig? Hur vill jag att en berättelse ska börja för att jag ska sugas med?

Mina första-meningen-val denna morgon böljade från ord, relationer, vatten, kärlek och svek. Så här blev det:

När överbefälhavaren Axel Wiman började gråta under presskonferensen så lät det bara som om en vindil sakta svepte genom rapsfälten i hans barndom, men innan dagen var slut hade en storm dragit in över landet och många människor förvandlades till vargar och rovfåglar som kretsade över sitt byte. (Björn Ranelid)

Miriams mobiltelefon är kopplad till högtalaren med en tunn vit sladd som löper över köksbänken, fläckad av tomatsaft, välling och kaffe från frukosten. (Negar Naseh)

En mulen höstdag tar jag hissen från vindsvåningen på Södermalm ner till källaren. I handen: datorväska med en liter naturell yoghurt av utgånget datum och något dussin pillerburkar, allt giftigt som går att hitta i medicinskåpet.  (Niklas Ekdal)

Gud vill visa att han äger havet. Havet lyder hans nycker och släpper all sin skam, tömmer sin vrede över vår fiskebåt. (Duraid Al-Khamisi)

Björn Ranelid, Negar Naseh, Niklas Ekdal, Duraid Al-Khamisi.

Nu har jag läst två av dem; så olika, men rätt val för mig just nu. Samtidigt bearbetar min hjärna första och sista meningarna i vår kommande roman, den som håller på att slutföras nu.

Ändra riktning
Skrivet av

Hamnen i Göteborg 28 januari 2017 kl. 10.26

Det har varit uppehåll i bloggandet ett tag. Jag söker ny riktning. Navigerar mellan blindskär och nya, outforskade stigar. Hur vill jag använda min kraft, min tid och min lust nu när min vardag gått in i ett nytt skede.

Jag går aldrig på sammanträden längre. Jag har slutat med politiska förtroendeuppdrag och jag vägrar  använda för mycket tid på sådant som tråkar ut mig. Tiden som fortfarande självklart finns, är oändligt dyrbar, och inte självklar för evigt.

Min skrivarkompis och jag har kommit långt i arbetet med vår gemensamma roman. Nu vill jag starta nya projekt. Att utvecklas i mitt skrivande är något ständigt pågående. Att skriva innebär också att läsa och lyssna. Jag läser böcker och lyssnar på poddar med nya ögon och öron. Gestaltning, struktur, berättarröst, tempus, för att inte tala om bokbranschen – sådant tänkte jag inte så mycket på förr. Det gör jag nu.

Jag har upptäckt att det är nu våra barnbarn är små. Snart är de inte det längre, och jag märker att jag själv åldras. Om jag har en bild av hur jag vill att de ska minnas mig, måste jag forma minnena idag. Nu. Jag skulle vilja följa mig själv in i ålderdomen med skarpsinne och tangentbord. Kanske blir det så småningom en bok som får sina läsare.

Det är detta min blogg ska handla om. Vad jag skriver och vad jag läser. Vad andra skriver och om äldreblivande. Och jag kommer kanske även fortsättningsvis bjuda in en och annan gästbloggare.

Välkommen att följa mig, tipsa och kommentera gärna i kommentarsfältet.

Kanal i Göteborg 13 mars 2015 kl. 8:14

Människor saknas
Skrivet av

Åska och dimma

Åska och dimma

kockar saknas
lärare
busschaufförer
de fattas

det föds inte tillräckligt många nya
kockar lärare busschaufförer
människor
i vårt land

människor ropar till oss, döende
söndersargade
vården sönderbombad
i vår värld

vi kastar ut
unga människor
ensamhet otrygghet
från vårt land

och snart är det jul igen
tänk så fort det går

Om mor och dotter och Helena von Zweigbergk
Skrivet av

Foto: Ann Beskow

Foto: Ann Beskow

Jag snubblade över en nyutgiven bok som handlar om en sublim relation mellan mamma och vuxen dotter. Ska erkänna att jag först blev lite rädd. Vi håller ju på, eller har faktiskt skrivit färdigt den romanen. Hedvig van Berlekom och jag har skrivit den tillsammans och under den flera år långa skrivprocessen har vi levt allt mer intensivt med våra två huvudkaraktärer. Vi har varit så inne i deras liv, att våra sms till varandra ibland uteslutande handlat om boken och inte alls om våra egna liv. Hedvig är min dotter, jag är hennes mamma och vi skriver ihop.

Så nu blev jag lite rädd när jag plötsligt höll Helena von Zweigbergks roman De behövande i handen. Attans, är vår berättelse redan skriven? Men nej, det är två helt olika berättelser, olika sorters relationer, olika händelser. Men igenkänning finns. Särskilt i det vi tror är allmängiltigt, alltså något som väldigt många läsare kan känna igen sig i. Till exempel tycker jag det är lätt att känna igen situationen i citatet nedan. Hur vi med våra olika kroppsspråk och tonfall retar upp eller sårar varandra utan att alls vara medvetna om det.

 Men jag kan inte be dig ändra min. En min som du inte ens fattar att du har. Lidande? Nej, det är för starkt. Men det är moderskapets lågintensiva martyrskap som anas i dina mungipors tappra krökningar. (Ur De behövande, Helena von Zweigbergk)

Jag har mött många av de där morsorna som säger: ”Det gäller att inte säga vad man tycker. Man måste vara tyst, fast man ju tycker något.”  Akta dig, även om du inte säger något syns det, på rösten eller på kroppen! Men säkert finns det också de som inte alls känner igen sig i citatet ovan. ”Så har inte vi det. Vi har en rak och öppen kommunikation och säger precis vad vi tycker och tänker till varandra.”

Ja, ni finns nog. Men jag undrar om inte det är ännu fler som lever i sin egen föreställning om hur rak kommunikation och hur bra vi har det tillsammans, för det är det enda vi orkar och vill se.

Jag sträckläste De behövande. Tycker mycket om den! Och under tiden går Hedvigs och min berättelse vidare från manus till tryckt bok.