GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

Höra röster
Skrivet av

Jag lyssnar, jag hör röster.

Vinden, havet, gräset – alla har sina röster.

Sänder budskap till mig.

Jag fångar upp naturens röster och tänker på författarnas röster.

Hur olika de är och hur olika de använder dem.

Ibland medvetet, ibland inte.

Jag tänker på författaren som ställer sig emellan sitt verk och mig som läsare, hindrar texten,

på författaren som står emellan oss men är helt osynlig.

Eller på de författare som är en brygga mellan sig och mig – och dig.

Om författarröster kommer jag skriva i några kommande inlägg. Kanske vågar jag berätta hur jag önskar att min egen skrivarröst kunde beskrivas.

Om att fastna
Skrivet av

Britta och paraplyet

För länge sedan i mitt förra liv när jag bodde i Orsa, brukade jag under sommarmånaderna cykla tidigt varje morgon ner till utomhusbassängen för att simma. Magiskt när solen gick upp mellan tallstammarna och nattens älvor dansade över vattnet.

Där fanns en simmarkompis, en gammal man. Tidigt ute och bassängen trogen. Han brukade fastna. Efter simningen satt han i omklädningsrummet och pokulerade. Tog på sig skorna först och byxorna efteråt. Han kunde fastna vid andra byxbenet, inte för att skon satt i vägen för byxorna var vida. Nej, för att han pratade. Eller bara satt och tänkte.

Jag brukade förundras över att det kunde ta fyrtio minuter att få på sig byxorna. Numera är jag inte förundrad. Jag har också börjat fastna. Framför fönstret, i duschen, med digitalt korsord eller halvvägs in i en byxa. Jag bara fastnar och tankarna kommer och gå.

När man blir äldre fastnar man lättare. Det är därför allt tar så mycket längre tid. Visst kan man vara vaksam så att inte hela dagen blir ett enda klister, men tillåtas fastna är också bra. Om man haft turen att få leva ett långt liv med utsikter om att bli ändå längre, ja, då behöver man summera lite då och då. Man behöver umgås med sig själv ibland i olika åldrar – sig själv som barn, sig själv som ung. Man behöver det för att förstå och för att skapa helheter.

Ibland fastnar jag i mina barndomslekar. Då gör jag sällskap av Britta, celluiddockan som mamma sydde gedigna kläder åt. Kläder som tålde att vändas ut och in. Det var fina sömmar på insidan också. I sommar ska Britta lämnas in på klinik. Jag hoppas på armar och ben på rätt plats och på att chokladsoppan runt munnen från -50-talet ska tas bort. Den har suttit fast tillräckligt länge. Men hennes rostiga paraply kan nog aldrig mera bli sig likt. Det är passé.

Tankar om äldreblivande
Skrivet av

Är det intressant eller inte att följa sitt äldreblivande i sina olika nyanser och skiftningar, eller är det något att inte låtsas om? Fortsätta leka en låtsaslek, fast jag säkert vet att jag nu fått leva betydligt längre än tiden som finns kvar. Jag kittlas av känslan att minutiöst granska stegen in i mitt eget äldreblivande. Vad händer i mitt tankegods och vad händer i min kropp? Hur mår min själ och hur vill jag att det ska sluta vad som än händer.

Läste en krönika om oss 40-talister av Merete Mazzarella. Hur vi försöker dölja att också vi som föddes på 40-talet blir äldre. Vi som är vana vid att arbeta både borta och hemma och orka allt! Nu stretar vi emot och skyler vår trötthet, våra krämpor och förmågor som naggas i kanterna.
Jag vill följa med, med öppna ögon. Jag vill våga stå för hur jag mår, vem jag är. Våga känna sorgsenheten över att allt till slut är över. Trösteorden tappar stundtals sin riktning.

”Man är inte äldre än man känner sig.” Men om jag känner mig sliten och trött och gammal …

”Jag glömmer också.” Jag vet att alla glömmer. Men min glömska tar andra former nu. Bildar tomma hål på ett helt nytt sätt …

”Jag känner mig också stel.” Jag vet. Efter trettiofem-fyrtio måste man jobba för kroppen om den inte ska bråka. Men detta är en annan  stelhet, den rubbar mig ur balans. Gör mig rädd att ramla, bryta …

”Köp en kräm så att inte rynkorna syns!” Varför det? Är det något fel på rynkor? Är det något fel med att bli gammal?

en blåsig vacker solig vintermorgon
mina tårar blandas med havets vindar
alldeles för mycket salt – det svider

att alltid tänka: detta kan vara den sista våren
kanske aldrig mer
tänk inte så!
varför skulle jag inte tänka så,
den tanken ger varje stund ett högre värde

2200 fritidpolitiker har hoppat av, dags för reflektion
Skrivet av

Politikerrollen – mänskligt hållbar? Ann Beskow

I slutet av januari i år hade 2.185 fritidspolitiker hoppat av sedan valet 2014. Alltfler lämnar, mest kvinnor. Gapet mellan drivkraften och verkligheten blir för stort. Att vara politiker är tufft. Hur ska man förena det politiska engagemanget med privatliv och arbetsliv, politiska möten med hämtning på förskolan och samtidigt sköta jobbet? Tiden jagar och plötsligt känner man sig otillräcklig överallt. Frågor mal i huvudet: vad ville jag och hur ska jag göra för att inte gå sönder.

Jag trodde ju att jag skulle kunna påverka. Och hur gör jag det när jag sitter med två kilos handlingar inför fullmäktigemötet och vill kunna allt, förstå allt och dessutom göra skillnad?
Väldigt ofta känner jag mig ensam om dessa tankar. Vilka frågor kan jag ställa och till vem? Vad är ok och vad är inte? Ja, hur ska jag helt enkelt göra för att utveckla mig själv när jag håller på att kvävas av krav och otillräcklighet.

När jag lämnade mitt aktiva politiska liv skrev jag Politikerrollen, mänskligt hållbar?  Det är en arbetsbok. Den har inte alla svaren, men den manar till reflektion och samtal. Både med sig själv och i grupp. Allra bäst fungerar den i dialog med andra, helst när ledaren i gruppen tar initiativ till samtal och driver det framåt.

Det finns några exemplar kvar i lager för den som är intresserad, kolla under fliken Böcker, Politikerrollen – mänskligt hållbar?

Människor saknas
Skrivet av

Åska och dimma

Åska och dimma

kockar saknas
lärare
busschaufförer
de fattas

det föds inte tillräckligt många nya
kockar lärare busschaufförer
människor
i vårt land

människor ropar till oss, döende
söndersargade
vården sönderbombad
i vår värld

vi kastar ut
unga människor
ensamhet otrygghet
från vårt land

och snart är det jul igen
tänk så fort det går