Grabbspråk så väggarna bågnar och längtan efter mamma
Skrivet av

 

Sommaren 1947, mamma och jag

 

Jag bläddrar i min dagbok, min guldgruva. Vad gjorde jag i början av juli  för 25 år sedan? Jag hade avverkat en kort tid som kommunstyrelseordförande i Orsa, vi hade tre tonåringar kvar hemma och en nio-åring.

Innan semestern började var det möte med länets alla kommunstyrelseordförande. Om det skriver jag: Det är grabbspråk så väggarna bågnar och många av oss lider …

 Om den stora sandlådan i trädgården som det lekts färdigt i, skriver jag: Jag fyller den med jord och planterar perenner. Jord och blommor gör mig lugn.

 Om altanen skriver jag: Nanna, Adrian och jag målade färdigt altanen och lekstugan, skrubbade och gjorde fint. På kvällen vid 10-tiden kvällsdopp i Slättbergsdammen.

 Om mamma skriver jag: Min eviga längtan efter henne blir starkare nu när hon långsamt glider ifrån mig. Jag står på bergskanten inför ett djup. Jag vet vad som sker just nu. Men jag vet inte vad som sker när jag måste hoppa. Hoppar gör jag den sekund mamma lämnar mig. Då är jag ensam i världen. Jag hoppar. Jag vet inte om jag kommer att falla – djupt och långt ner – eller flyga.

 Min reflektion nu, sista juni 2021: Mammor har ofta en sällsam kraft. Krafter av alla valörer. Goda minnen, onda minnen. Många längtar efter mamma. Antingen efter den mamma som fanns, eller efter den mamma man önskade man hade.

 

Ragnar
Skrivet av

 

 

”När jag försökte läsa Stigarna för några år sedan tyckte jag att den var seg och trög, alltför långsam och introspektiv. Nu tycker jag samma text är spännande , engagerande och vacker. Jag älskar rytmen ….” så läste jag plötsligt i en recension på bloggen. Blev så glad! Ett omdöme med ärliga nyanser och ett kvitto på att STIGARNA lever än, romanen jag skrev tillsammans med Hedvig van Berlekom för flera år sedan nu och som IDUS  förlag gav ut.
 

För mig har den kreativa fasen med Stigarna bleknat eftersom det är flera år sedan och så många andra ord och berättelser slåss om sitt utrymme. En karaktär som gör sig påmind ibland hos mig och som kanske vill tala om för mig att det är hans tur nu, är en bifigur i Stigarna. Han heter Ragnar och är en enstörig person som hittar sin livslust i sitt eget kreativa flöde. Han fotograferar.
Ragnars älskade vän har nyligen dött och när julen kommer åker han ensam till Irland för att fotografera. Plötsligt vill han ha kontakt med Ingrid (som är en av Stigarnas två huvudkaraktärer.) Citat:
 

Vem ringer på julaftons eftermiddag mitt under Kalle Anka?
”Det ser ut som att de skurit i mjukost.”
Jag hänger inte med.
”Någon har plattat till osten och sedan skurit raka kantermoch där nere, Ingrid, där slår vågorna hårt och orytmiskt mot bergväggen, du fattar väl att osten är klippor? Lusten att hoppa finns inte. Det är för vilt, för farligt. Men fotolusten finns. Det är magi.”
Ragnar pratar fort och osammanhängande som vill han hinna säga mycket, innan ursäkten kommer.
 
”Här ringer jag mitt på julafton. Vill inte störa, ville bara prata med någon om mina bilder och då tänkte jag på dig. Tror att du är den enda människa som förstår vad en bild kan betyda.”
Ragnar bor tillfälligt i Connemara på irländska västkusten.
”Som jag sa, jag vill inte störa. Vill du komma hit? Det finns ett litet gästrum här.”
Ragnars självklara angreppssätt. Det är bara fota han vill. Det är stort nog. Vi pratar länge innan vi säger hej då och god jul.
”Javisst ja”, säger Ragnar, ”det är glitterdagen idag”.

 

Skriva om det sköraste
Skrivet av

 

 

Hur vågar jag skriva om det sköraste jag har? Hur gör jag och ska jag överhuvudtaget göra det? Vill jag dela mina egna betydelsebärande livshistorier med obekanta läsare?

Skrivandet är min ventil, särskilt när kroppen är en tryckkokare. Jag skriver bäst om det jag varit med om. Starka känslor kan jag inte hitta på.   Först ställer jag mig utanför och tittar på mina scener och låter dem rinna fram utan spärrar. När jag vill göra om mina ord till litteratur bildas ännu ett avstånd mellan min privata sfär och min text. Tanken på att mina ord kan beröra andra, lyfter mig vidare framåt i processen.

Det finns de som tycker att man inte ska skriva så mycket om sig själv. Att det inte är  intressant och att man kan såra någon på vägen.

Min fasta övertygelse är att om jag genom mina livsupplevelser kan bidra till andra människors förståelse av sina egna liv, då vill jag gärna dela med mig. Just nu skriver jag på mitt livs hittills viktigaste manus.

 

 

 

Stigarna, Instagram och Sanna Mac Donald
Skrivet av

 

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

För två år sedan satt min dotter och jag tillsammans i tv-soffor och berättade om vår roman STIGARNA. Den gavs ut i november 2018 av Idus förlag. Det var en omvälvande process att ge ut en roman med sin dotter. Det var en berusande känsla att tillsammans berätta om boken och om hur den kom till. Framväxandet av boken var minst lika viktig för mig. Hur vi gick våra promenader tidiga morgnar och lätt våra samtal och tanker bli post-it-lappar, bli sms, bli utkast, bli scener – bli en kaskad av tanketrådar som plötsligt skulle struktureras till en sammanhållen berättelse. Just den fasen var minst sagt påfrestande men väldigt stimulerande!

Det känns som att det är mycket längesedan det hände. Och plötsligt dyker en recension upp på Instagram. Det är uppiggande att bli påmind om att vår berättelse lever – trots tiden som går och pandemin som hindrar.

På Instagram har jag fått många författarkontakter – en del mer konkreta än andra. Det är mycket vi skrivande människor kan ge varandra. Tips, pepp, kunskaper, erfarenheter. Sanna Mac Donald är en generös skrivperson. Hon har givit ut tre viktiga och otroligt bra böcker (tycker jag som läsare), Om allt vore annorlunda, Allt som en gång var och Ospårat. Lästips!

Tack Sanna för dina fina ord om STIGARNA!

Drömmar
Skrivet av

 

 

En dröm är ett besked från dig själv till dig själv om dig själv.  Den meningen har funnits i mina tankar många år och för ett par år sedan snart besökte jag för första gången Drömgruppsforum. Det är en ideel förening i Sverige som sprider kunskaper och upplevelser kring drömmar. En amerikansk drömforskare, Monte Ullman utarbetade en metod kring ett samtal kring drömmar på 1970-talet.  Det är den metoden som är basen i föreningens arbete. Det är en metod som spridit sig till många olika håll i världen. Du kan läsa mer om Drömgruppsforum här.

Det är spännande att delta i en grupp och göra ett arbete kring en dröm som någon i gruppen drömt. Det handlar inte om att tolka eller att tala om för drömmaren vad hen har drömt. Tillsammans associerar vi kring drömmen och på så sätt får drömmaren nya tankar och idéer kring hur hen kan se på sig själv och sitt liv. Men drömmen är alltid drömmarens egen!

Detta drömarbete stöttar mig i mina trägna försök att förstå mig på det liv jag har fått, hur det började och vilka val jag gör och varför.

Varje år kommer det ut ett medlemsblad, Drömdialog. Det är en tidning med olika texter alla med drömmarna som utgångspunkt.  Det här året skrev jag en reflektion kring mina drömmars betydelse, Mersmak.

 

Drömdialog. Omslagsbild Hillevi Nagel

 

 

 

Bättre vet jag inte, men annorlunda
Skrivet av

 

 

När Hedvig van Berlekom och jag berättade om vår roman Stigarna i Gokväll

 

Gotland, västsidan

 

 

Idag tänker jag på geografi. Jag tänker också på att det var annorlunda förr. Inte bättre, det är inte det som är grejen, men annorlunda. Synen på kunskap på femtio- och sextiotalet till exempel var inte densamma som idag. På 4,09 sekunder kan jag fortfarande rabbla upp tio saker som växter behöver för att kunna leva. Det kan kanske låta imponerande men som isolerad kunskap hjälper det mig inte nämnvärt att förstå naturens mysterier.

 

Men vissa rabbelkunskaper upplever jag att jag fortfarande har glädje av. Det är Sveriges geografi. Jag vet ungefär var de flesta städer ligger, vilka sjöar som är störst i Sverige och en del om de gamla landskapens historia. Därför är en resa genom vårt land ett stycke kultur, natur, historia och minnen som knyter ihop mig och min livskamrat med gemensamma minnen och med tider som svunnit.

Jag brukar försöka tänka mig in i en annan människas upplevelser – en människa som inte ens blir förvånad om Bollnäs dyker upp i Blekinge eller som inte vet om man ska köra norrut eller söderut för att komma till Luleå.

Å andra sidan kör jag oftare fel numera. Förr blev det oftast rätt. Men nu ställer nya vägsystem och gps ofta till det för mig. Eftersom nya lösningar ofta tvingar mig att göra små omvägar i motsats riktning, ja då ställer det till det i huvudet.

Så inte vet jag vilket som är bäst. Men jag vet att allt blir annorlunda. Hela tiden.

 

Stockholms stadsbibliotek

 

Vellinge i Skåne

Jag satte den på en annan 7-årings huvud och med ens var jag där
Skrivet av

 

 

Jag sugs in i stunden. Lusten, frenesin. Snökristallerna och föret var perfekt den dagen. Jag åkte, stretade mig upp för backen och åkte igen. Och igen. Planen var att tillräckligt många nerfarter sittande på huk skulle få min kropp att våga att klara hela backen stående. Så jag fortsatte att träna.

Mössan tyckte jag mycket om. Grön och vit i sitt komplicerade mönster hänger den numera i ändan på min gardinstång och påminner mig om min barndoms vinterlust. Jag gissar att någon känner igen den och minns att ni hade en likadan? Idag tar jag ner den och sätter den på ett 7-årigt barnbarnshuvud. Hon hjälper mig att minnas.

Snöklumparna. De hörde till det trista efterarbetet. Stora, isiga snökockor på vinterbyxornas ylleknän. Och pjäxsnörena! Blöta med kalla isklumpar var de svåra att snöra upp när jag kommit hem, särskilt om jag var kissnödig. Röda fingrar, isiga snören, kiss-sekunder att förhålla mig till …
Nu kommer jag att tänka på kalla fötter. Undrar hur många som vet och/eller minns att ett lager tidningspapper runt tårna inne i vinterkängan kan göra underverk?

När jag blev vuxen och själv fick barn älskade jag att klä dem i bra utekläder. Kände en lätt avund över att de kunde leka, ramla och rulla sig utan att genast bli våta, blöta och kalla. Rejäla kläder, stövlar och skor som ärvs från unge till unge. Det tyckte jag om och gör fortfarande.

Fast ibland gick jag för långt i min präktighet. En dotter med allvar i blicken: Mamma, nu är det bara vaktmästaren och jag som har sådana här stövlar! Vi åkte direkt och köpte vita snowjoggings. De blev blöta direkt, men vad gjorde det. Här gällde det att väga viktigt mot viktigt.

Men ändå: känslan där i backen, i den grön-vita mönsterstickade mössan och snögnistret omkring mig, den minns jag som en av mina lyckligaste.