Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka
Skrivet av

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Jag letar efter något
Skrivet av

 

 

 

Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.

Poesi!

Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.

Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.

Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?

Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.

Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!

Barn behöver kulturfyrar
Skrivet av

 

 

”De finns inom mig som blinkande fyrar. Små punkter som lyser med ett särskilt ljus. Ögonblick då hjärtat och intuitionen får fritt spelrum, då den logiska tanken kan slänga sig i väggen. Det är som att kliva in i ett litet rum, där alla sinnen är välkomna och naket blottade. Lyckan är hög, sorgen djup och de båda möts och smälter ihop i samma ögonblick. Jag känner mig fantasifull och levande. Det jag nu vill beskriva är vad som händer i mig och mellan mig och andra människor, vid olika kulturupplevelser.”

Texten ovan kommer ur min bok Vad jag sett och med mitt röda känt från 2008. När jag var aktiv politiker såg jag det som mitt samhällsansvar att se till att alla på något sätt skulle kunna komma nära kulturupplevelser. Alla, inte minst barnen.

Numera är våra egna barn vuxna. Flera av dem säger att de gånger vi tog med dem på teater, konsert eller konstutställningar har sått en grund som de uppskattar nu. Även då, när de var små gillade de det, men inte alltid. Jag minns minerna när jag hävdade att vid besök i Göteborg började alltid en Lisebergsdag med ett besök på Konstmuseet.

Jag visste att frön ska sås när människan är liten och jag gjorde vad jag kunde för att kulturen skulle ha goda förutsättningar inte bara i storstäderna utan också i glesbygd, inte bara för vuxna med mycket pengar, utan för så många som möjligt och alldeles särskilt för barnen.

Skickar dem någon annanstans
Skrivet av

 

 

Det finns nätter hos mig då sömnen vägrar att djupna. Jag flyter runt halv vaken, halvt sovande timme ut och timme in. Något har flyttat in i mitt huvud och vägrar släppa taget. Ibland är det orden – dem jag älskar om dagen och brottas med om natten.

Det var en sådan natt och jag plötsligt fann mig själv sitta naken i köket halv tre och skriva ner orden som dansade runt. Det brukar kunna hjälpa – detta att kunna lyfta dem bort från huvudet ner på ett papper.  Det kan ge ro.

Ibland är det briljanta ord jag lämnar efter mig. Ibland inte. Eller kanske något jag kan förädla när dagen kommit. Den här gången slänger jag ned dem ocensurerade. Så här lät det i min skalle, innan lugnet la sig.

 

att formulera ord om natten
är ingen bra idé
de staplas på varandra
de virvlar runt i dans och förvildas

de snubblar på varandra och förlorar all sin glans
de växer och de skiner
men försvinner
snabbt nån annanstans

nej, det är ingen bra idé
skickar dem nån annanstans
till en ny instans
mer vilsamt än
ord i virveldans

Barnslig människa i gammal kropp
Skrivet av

 

Prideflaggad 6:a

 

”Du är barnslig, fast i en åldrad kropp”, sa hon till mig. Det var när jag fastnat på Stockholm Centrals offentliga toalett med blicken på mina händer nedstoppade i den intensivt blåsande handtorken. Den bildade hudveck på min hand likt plisséveck på en kjol och vecken rullade över handen som minimala vågor över havsytan. Kunde inte släppa blicken från min gamla hand.

 

Barnsligheten kryper också fram när det är kollektiv fest i Göteborg. Då hissas stadens flaggor och spårvagnsflaggorna viftar i farten. Västtrafik och Göteborgs stad är med på festen. Jag blir pirrande glad av flaggorna och just nu också över att jag bor i ett land där West Pride pågår dag efter dag. En manifestation som är glad, lärorik och dessutom laglig. Det är inte självklart överallt i världen – långt ifrån.

 

 

En pigg morgon drar jag på mig kläderna och ger mig direkt ut i trappan vid mitt hus. Enkla och dubbla steg. Idag var det ingen pigg morgon, men jag gjorde det ändå. Det är ett sätt att skaka liv i sömnkroppen. Jag ångrade mig inte. Jag sprang uppför trappan i ett hav av hundkäx. Sommarminnen snubblade fram i mitt huvud. Himmel, gräs, blommor, barn … alla åren som gick.

Himlen är inte blå idag. Men livslusten fick sig en rejäl kick framåt och uppåt där i trappan omgiven och skyddad av ett hav av hundlokor.

 

Hundlokor vid mitt hus

Mörker och ljus – nästa skrivprojekt
Skrivet av

 

Mörker och ljus

Han slår. Han slår igen och han slår hårt. Ändå stannar hon kvar i äktenskapet. Varför går hon inte? Hon får faktiskt skylla sig, hon kan ju bara lämna?
Det kan vara lätt att tycka så om man inte vet. Om man inte upplevt det själv och om man inte skaffat sig kunskaper om vad som händer med en människa i kedjan övergrepp-våld-missbruk-beroende, är det lätt att tro sig veta vad hen borde göra istället.

Om detta, men också om läkning och om att leva ett sunt liv handlar mitt nästa bokprojekt. Även denna gång har jag en medskrivare. Den kvinna jag nu skriver med vet och kan.

Jag tycker mycket om att skriva två. Vår bok är färdig till hösten. Snart kan vi berätta mer.

Avskalad lyrisk prosa vill jag skriva!
Skrivet av

 

 

Uppsats Ann Beskow klass 3

 

Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.

Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte  och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.

Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.

Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!

 

Påskpresent – Havet räcker inte
Skrivet av

 

Havet räcker inte

 

För sex år sedan gav jag ut min första roman, Havet räcker inte.

Åh, vad jag kan längta tillbaka till Lone, huvudgestalten i boken. Jag skulle vilja ta henne i handen och bara vara tillsammans med henne!
Romanen handlar om Lone och Hannes. Om deras relation och om barnet. Men framförallt handlar den om frusen kärlek, ensamhet och längtan.

Citat: Lone springer med havet. Svag sälta i viden. Hon springer och springer, medan tankarna rinner som klart vatten genom huvudet. Bilder, minnen, längtan, värme flyger lätt till henne och bort från henne.

Sagt om boken: Denna stora, lilla bok handlar om att finna en inre balans genom de händelser vi går igenom i livet och om att värdesätta det vi har och det vi är.

 

Blir du sugen att läsa Havet räcker inte? Då vill jag ge dig en påskpresent. För 60 kronor får du ett påskexemplar på posten. Det finns 10 stycken, först till kvarn.

Mejla mig ann@annbeskow.se så tar vi det praktiska där.

Önskar dig nu en skön påsk med lite extra tid att läsa – och kanske skriva, om du gillar det!

GLAD PÅSK!

Är det sant? Bilden har med våren att göra!
Skrivet av

 

 

Bilden har med våren att göra.

 

Malin och Ingrid är huvudkaraktärerna i STIGARNA.
Är Malin bortskämd?
Är Ingrid egoistisk?
Tycker Ingrid att det är sorgligt att Malin lever med en kvinna?
Tycker Malin att hennes mamma Ingrid är fördomsfull?
Är det intressant att veta hur en insemination går till?
Är det spännande att fundera på hur två kvinnor gör när de älskar eller är det något som alla pratar om?
Eller är det något man inte ska prata om?
Säger vi alltid till varandra som det är – eller
säger vi en sak och menar något annat?
Och: Är Stigarna självbiografisk?

Alla frågor går att svara JA på eller NEJ på.
Malin och Lina i STIGARNA och deras liv är väl precis så mångfacetterat som vi alla är?

Men bilden ovan har ingenting med boken att göra. Den har bara med våren att göra.

Är det verkligen något att fira?
Skrivet av

 

Sidan 193 i STIGARNA

 

Ett smakprov ur STIGARNA.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son och är även hon mamma i juridisk mening.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.”

Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.