Tolv bilder, tolv rader av ord, november.
Skrivet av

Bilder och rader

Tolv bilder i november
rader av ord
gråmånadsmosaik.

 

Natten hänger kvar över Korsvägen en morgon klockan sju
och jag njuter och huttrar min sista balkongfrukost.

”Är du kompis med gay-Simon?” läser jag i Hugo och kepskampen,
springer till vitamininjektionen Skriv20017.

”Jag vet för mycket om den här sorgen” ur Jag matar kriget med dem jag älskar medan jag petar bland kärleksörtsknoppar redo för vår.

I lådan med vackraste barndomsminnen hittar jag Ann som lucia med stjärngossen vid sin sida, medan min barnbarnspåfågel fångas mitt i sitt steg.

En klar-kall morgon cyklas det till skolan och det sjunger i mina öron ”att skriva poesi handlar alltid om att jaga efter en undflyende mening, något som bara skymtar i utkanten av synfältet.” ur: Skriva Poesi.

Skrivarpodtröjan på min galge och digital intervjuinspelning medan  tomten spejar efter jul i simhallens entré.

Åtta år, åtta ögonblink
Skrivet av

 

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Klockan sju en morgon var jag på Korsvägen i morgonruschen. Det är en vacker plats. Jag njuter av den varje gång jag passerar och det är ofta. Gothia Towers med sina spännande fasader som ändrar skepnad i olika perspektiv, sekelskifteshusen, gräset, träden, spårvagnarna så signifikanta för Göteborg, det mäktiga Göteborgshjulet och människorna som rusar fram och tillbaka. Alltid på väg, utom de som satt sig på en bänk – för en liten stund eller kanske för en hel dag. Eller natt.
Nästa år börjar grävandet. Långt ner under jord ska skoporna karva och minst åtta år ska det ta. Åtta år av mitt liv blir Korsvägen en byggarbetsplats.
Så ser det ut i vår stad, i Stockholm och på många andra ställen. Städer mitt i språnget, på väg mot något nytt. Och det rör om känslor. Det förvånar mig att det finns så många människor som tror sig sitta på en egen bästalösning för hela stadens trafik- och vägproblem. Jag vet inte. Men jag vet att köerna i stan blir allt längre och att Brunnsparken med sina sex korsande gator med bussar och spårvagnar och springande människor måste vara vidrig för kollektivchaufförerna.
Jag vet också att när jag var barn var åtta år en livslängd, nu är det typ åtta ögonblink. Åtta blink under vilka mycket kommer hända.

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Välkommen tillbaka i sensommaren
Skrivet av

SOMMARENS BILDER lyfter mig genom höstens ruskiga mörker.

Sommarens ljus fyller på. Ljus finns utanför mitt fönster, inne i mina rum och skickar små glittrande projektiler längst in där jag själv bor.

Sommaren som gick bjöd på himmel, växter och vatten. Skriva, måla och forma. I min blogg kommer jag plocka fram bilderna en efter en med särskilt öga på läsa, skriva och äldreblivande.

Och till allt som rör livet hör barnen.  Barn finns överallt, ständigt närvarande. Barn i världen, barn i stan, barn på landet, barn i min familj och utanför, sjuka barn och friska barn och barn långt inne hos mig där jag själv bor.

GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

Höra röster
Skrivet av

Jag lyssnar, jag hör röster.

Vinden, havet, gräset – alla har sina röster.

Sänder budskap till mig.

Jag fångar upp naturens röster och tänker på författarnas röster.

Hur olika de är och hur olika de använder dem.

Ibland medvetet, ibland inte.

Jag tänker på författaren som ställer sig emellan sitt verk och mig som läsare, hindrar texten,

på författaren som står emellan oss men är helt osynlig.

Eller på de författare som är en brygga mellan sig och mig – och dig.

Om författarröster kommer jag skriva i några kommande inlägg. Kanske vågar jag berätta hur jag önskar att min egen skrivarröst kunde beskrivas.

Om att fastna
Skrivet av

Britta och paraplyet

För länge sedan i mitt förra liv när jag bodde i Orsa, brukade jag under sommarmånaderna cykla tidigt varje morgon ner till utomhusbassängen för att simma. Magiskt när solen gick upp mellan tallstammarna och nattens älvor dansade över vattnet.

Där fanns en simmarkompis, en gammal man. Tidigt ute och bassängen trogen. Han brukade fastna. Efter simningen satt han i omklädningsrummet och pokulerade. Tog på sig skorna först och byxorna efteråt. Han kunde fastna vid andra byxbenet, inte för att skon satt i vägen för byxorna var vida. Nej, för att han pratade. Eller bara satt och tänkte.

Jag brukade förundras över att det kunde ta fyrtio minuter att få på sig byxorna. Numera är jag inte förundrad. Jag har också börjat fastna. Framför fönstret, i duschen, med digitalt korsord eller halvvägs in i en byxa. Jag bara fastnar och tankarna kommer och gå.

När man blir äldre fastnar man lättare. Det är därför allt tar så mycket längre tid. Visst kan man vara vaksam så att inte hela dagen blir ett enda klister, men tillåtas fastna är också bra. Om man haft turen att få leva ett långt liv med utsikter om att bli ändå längre, ja, då behöver man summera lite då och då. Man behöver umgås med sig själv ibland i olika åldrar – sig själv som barn, sig själv som ung. Man behöver det för att förstå och för att skapa helheter.

Ibland fastnar jag i mina barndomslekar. Då gör jag sällskap av Britta, celluiddockan som mamma sydde gedigna kläder åt. Kläder som tålde att vändas ut och in. Det var fina sömmar på insidan också. I sommar ska Britta lämnas in på klinik. Jag hoppas på armar och ben på rätt plats och på att chokladsoppan runt munnen från -50-talet ska tas bort. Den har suttit fast tillräckligt länge. Men hennes rostiga paraply kan nog aldrig mera bli sig likt. Det är passé.