Vad ska barnet heta?
Skrivet av

Alla dessa titlar

När ett nytt barn kommit till världen ska det ha ett namn. Ibland är det självklart. Det finns bara ett namn, ingen tvekan. Men ibland finns alternativ. Det fanns gånger jag presenterades fyra-fem alternativa namn till ett nykommet barnbarn och jag tänkte: hjälp! Måtte de inte välja det namnet. Eller det.
Så är valet gjort och det nyfödda barnet är en människa. En ny människa med en begynnande identitet och hela livet framför sig. Och när barnet steg för steg kliver in i vår värld, så plötsligt är namnet självklart. Inget annat namn hade varit möjligt.

Är detta bokstavligen översättbart på en boktitel? Går det överhuvudtaget att veta om en titel är rätt eller fel så fort jag läst en bok. Eller blir titeln ett med berättelsen och omöjlig att byta ut?

Spelar det någon roll vad jag väljer för titel på en roman? Och vad är det som ska gälla egentligen. Ska namnet vara provocerande, ska det vara vackert, ska det sticka ut, ska det smälta in? Eller ska det helt enkelt bara passa den digitala världen? Så att jag inte skrivit en MÖNSTERBOk som handlar på MONSTERHYLLAN.

Jag har inga svar. Trots att jag lägger mycket energi på att jaga den perfekta titeln på mina verk. Kanske blir det bara väldigt bra, vad jag än väljer?

För övrigt hoppas jag att du väljer ett politiskt parti som håller tydligt avstånd från det enda parti som tycker att vi i Sverige inte behöver bry oss om klimatfrågan och som tycker att människor som flytt från krig och våld helst ska bo någon annanstans. Och som inte tycker om samkönade äktenskap och dessutom har en bakåtsträvande kulturpolitik. Med detta som grund skulle jag – om jag röstade på ett borgerligt parti (vilket jag inte gör) – rösta på liberalerna eller centern.

Du vet väl att om du förtidsröstat och ångrar dig, kan du ändra dig på valdagen?

Ljuvliga dofter i gamla rum
Skrivet av

 

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1 GöteborgIgår passerade jag huset – ett gammalt och mycket vackert hus – som jag såg varje dag på väg till skolan när jag gick i gymnasiet för mer än femtio år sedan. Och jag kastades tillbaka till fascinationen jag kände när mamma och jag gick till Gårda Textil. Jag minns tyger, tyger, tyger, alltså ett eldorado för tygälskare. Då låg affären någon annanstans men nu hade den flyttat in i det gamla huset som en av mina klasskamrater bodde i. Solen lyste på det och jag gick runt hörnet och klev in.

Västergatan 1 Göteborg

Den andlösa känslan från förr kom tillbaka. Så mycket tyger! Så vackra tyger! Skulle vilja gå runt i timmar bara för att insupa tråddoften, känna, lukta och låta fantasin rusa omkring fritt. Gardiner, dukar, barnpyjamasar i flanell, sommarklänningar, gymnastikpåsar, örngott, dockkläder, kostymer, brudklänningar – allt, allt kan jag eller någon annan skapa.
Om du tycker om tyger i massor, om du tycker om ”gamla affärer” i ny tid och om du uppskattar lokaler i välbehållna lokaler från förr – ja, då kan du gå dit. Åker du spårvagn så är det hållplatsen Handelshögskolan som gäller.

Spårvagnshållplats Handelshögskolan.

Vi gick hundratals pratpromenader och i november är den här
Skrivet av

Vårt omslag målas av Ida Gudmundsson

 

Vi gick hundratals pratpromenader, skrev tusentals post-itlappar och lika många sms, vi skrev mer och skrev om, vi skickade till lektörer och omarbetade miljoner gånger. Våra refuseringar ville vi tolka som uppmuntringar och jag gick på skrivkurs. När jag berättade för vår lärare Susanna Alakoski om vårt projekt såg hon strängt på mig och sa:
Jag litar på att ni gör det ordentligt. Om ni gör det, kommer det bli bra.
Och jag tänkte:
Hon ska få se!

Att skriva två är en ynnest som egentligen inte kan beskrivas. Att skicka ett sms med förslag på en ändring av en halv mening på sidan 267 – och hon vet vad jag menar! Och svarar med fem ord, och: jag vet vad hon menar! Men att veta vad vi menar är inte alltid detsamma som att tycka lika. Vi kompletterar varandra och den ena drar när den andra sackar och tvärtom. Det går aldrig att ge upp när man är två om saken.

Min medskrivare är min dotter, Hedvig van Berlekom. I november ger Idus förlag ut vår roman och det ska bli spännande att släppa iväg vår gemensamma sexåring. Stolta är vi båda över omslaget som ni får ett smakprov på ovan. Det är konstnären och musikern Ida Gudmundsson som målar.

Vår berättelse är fiktiv men den är inspirerad av samtal som Hedvig och jag hade när jag flyttat från Dalarna till Göteborg för nio år sedan, hennes hemstad sedan länge. Vi talade om kärlek, familj och om normer. Generationsfrågor, frihet, kreativitet. Den handlar om Malin som lever tillsammans med Lina och är på väg att bilda familj och om Ingrid som är nyskild och pensionär mot sin vilja. Ingrid flyttar till staden där Malin och Lina bor och där försöker mor och dotter hitta tillbaka till den bättre relation de upplever att de en gång hade. Och hur kan de mötas i ömsesidig respekt för varandra? Det är en berättelse om moderskap och dotterskap. Men också om en längtan efter barn och om en lång och stundtals diskriminerade väg för att nå dit. Om alla band som tiden formar. Och om mellanrummen mellan människor.

I november ger Idus förlag ut vår roman och vi får hålla vår bok i handen. Hoppas att du också vill känna på den, lukta och framför allt läsa den.

Sommarens hetta har mojnat
Skrivet av

Sommarens hetta har mojnat. Svalka i vinden. Regn på gulnade marker, jorden dricker. Dofter av jord.  Jag söker ljuspunkter när kvällen mörknar.  Bloggen börjar röra på sig.

Badvattentemperaturen sjunker, valtemperaturen ökar. Jag önskar att det politiska minnet var starkare, hos fler. Jag önskar att helheten vinner över snuttifieringar, jag hoppas att viljan att hålla ihop oss människor segrar över rädsla och hat. Jag önskar och jag hoppas.

inte bara läsa, inte bara skriva – lyssna också
Skrivet av

Apropå att lyssna

När bild, musik, dans förs samman uppstår spänning. Jag tycker om gränsöverskridande konstuttryck. Exemplen är många. Ett som rinner upp i ett huvud är när Konserthuset i Göteborg visade den ursprungliga  svart-vita filmen av Körkarlen och symfonikerna ackompanjerade med nyskriven musik. En helt ny upplevelse med Selma Lagerlöfs roman från 1912 som inspirationskälla. Häftigt!

Jag tänker också på hur jag använder ljudet när jag själv skriver. En nyskriven egen text i lurarna när jag är ute och går. Genast hittar jag nya nyanser. Ord som inte ska vara där. Ord som fattas. Obegripligheter. Men också hur bra det kan låta. Hur jag kan njuta av min egen röst och mina egna texter.

Några närstående har i flera år försökt få mig att lyssna på ljudböcker. Men det har inte blivit av. Tycker inte jag haft tid. Har lyssnat på så mycket annat: nyheter, poddar, intervjuer. Men för en vecka sedan började jag lyssna på en ljudbok. Och är fast! Konsumerar romaner som aldrig förr nu. Under en vecka har jag lyssnat på en bok jag annars aldrig skulle läsa. På en bok som jag läst och tyckte mycket om och på en annan som jag fastnade i läsningen efter en tredjedel. Alla ger mig nya dimensioner och förstärkta upplevelser.

Uppläsningarna  ger mig nya dimensioner. Jag kan röra mig när jag lyssnar (somnar inte då). Men framförallt hör jag nyanser i stämningar och ordval, fängslas på ett nytt och annat sätt. Rösten, tonfallet i rösterna betyder mycket. Hård röst, mjuk röst, naken röst, livrädd röst, känslig röst. Bäst är de som förmår växla i takt med handling och stämning i boken.

Tack för tipset. Nu ska jag fortsätta lyssna!

Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Magi då och nu
Skrivet av

Julgransdemontering

 

I ett ordlöst rasslande kilade fjolårslöven förbi mig i horder, stötvis framjagade av vintervinden. Jag kom att tänka på magi. På vinter och på julgransplundring. Går det att upprepa min barndoms magi och är det ens önskvärt. Det där som var helt underbart, som hade ett skimmer av paradis omkring sig; den rosa marsipangrisen till jul, med kvicksilverögon och chokladrumpa. Eller tomtebloss. Tomtebloss som sprakade och blixtrade som i sagans värld. Eller en film för barn och om barn, med spänning och mycket känslor. Barnen från Frostmofjället i svart-vitt. Minns ni? På något sätt vill jag inte att magin ska dö. Vill inte  att barnen genast ska se bakom kulisserna, se det fula som skymmer de magiska stunderna. Samtidigt vill jag ju att de ska förstår verkligheten.

Det är nog så att gårdagens magi inte är dagens. Vad är Barnen från Frostmofjället mot ständigt pågående tecknade pling-och-kraschfilmer? Eller en rosa marsipangris i en silverask från stadens konditori mot Karamellkungens specialerbjudande? Eller ett irrande tomtebloss mot exploderande nyårsfyrverkerier?

Kanske är min uppgift att uppmärksamma barnen på att livet består av miljoner microstunder. I naturen, mellan människor, i kroppen. I hela livet. Tipsa dem att fånga dem.

Det var så jag gick och tänkte med fjolårslöven rasslande runt fötterna. Jag tänkte också på en annan dag då det regnade tungt när jag passerade en för några veckor sedan magisk julgran. Nu var den delad i två men hade utsmyckningen kvar. Den skulle bortforslas med truck och förvaras delad men färdigklädd till nästa jul. Så var det med den magin.

Jugransdemontering och bortforsling

Orsa – Göteborg, det finns skillnader
Skrivet av


Kommunhuset i Orsa

För snart 10 år sedan flyttade vi till Göteborg efter nästan 40 år i Orsa. Det finns skillnader, inte minst i januari.

Nordostpassagen i Göteborg

Jag tycker inte om att våra stadsbarnbarn förknippar snön med något exotiskt som finns i sagorna kring jul. Eller för all del något helt underbart som faller från himlen en dag för att i bästa fall finnas kvar en dag till. Men nu snart kommer det en tid när facebookvännerna från Dalarna börja skrika: SLUTA SNÖA! Ni klagar över snöskottning, kylan och halkan som aldrig ger sig. Medan det utvecklas försiktiga musöron i Göteborg.

Varje år blir min vinter mörkare och längtan efter ljuset intensivare. Årstiderna fylls med symbolik. En gång till … och en gång till kommer våren. En majdag besökte jag min barndoms hagar på Romanäs utanför Tranås.

Min barndoms hage i maj på småländska höglandet

Jag tycker om årstiderna. Jag tycker om varje vår jag får uppleva. Jag tycker om att ha bott i Småland, Dalarna och vid havet. Och jag tycker att dessa avslutningsbilder är smärtsamt vackra.

Fryksås i Orsa

Gånget år – nio bilder – glädje
Skrivet av

Nio bilder påminner mig om glädje

Mina bilder hjälper mig att minnas. När jag bläddrar i mapp 2017 träder de inre bilderna fram, blir tydligare. Jag trycker på knappen nio och sedan på glädje.
Fram ramlar nio bilder från 2017 då hela min kropp minns: denna sekund är det fint. Kroppen signalerar lugn, hjärtat slår lagom och atmosfären är smeksam. Stunderna finns alltid kvar. Inte bara i mina datormappar. Också inom mig.

Havet och staden, graffiti och kranar
ägg – riktig mat –  genuina och vackra
nakna barnbarnsfötter i klump
maskrosorna lever igen
Stora Karlsö och Glasriket i Småland
ett snabbt dygn i Orsa, stranden och udden
och
bäst av allt
simma i svala vatten
kalla droppar i hav och sjö

Så var några av mina ministunder under året som gick och aldrig kommer tillbaka. Nu börjar ett nytt.