GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

GÄSTBLOGGARE Rigmor Tjerngren om Agnes och Helga
Skrivet av

Agnes och Helga – en berättelse om passion

Jag har alltid haft en litterär kärlek till Hjalmar Söderberg. Hans sätt att formulera sig, språkets skönhet har gripit tag i mig. Kan läsa hans texter om och om igen.

Doktor Glas är en säregen passionshistoria. Om återhållen kärlek. Om hemlig kärlek. Om förbjuden kärlek. Om mord som en kärlekens gärning. Boken väckte också en enorm uppståndelse på sin tid. Förfäran och upphetsning. Fick man mörda en kyrkans tjänare? En präst?!

Men jag har alltid undrat över, vem Helga Gregorius var. Denna unga vackra kvinna med en hemlig älskare. Sval på ytan, glödande under. Rov för stridiga känslor. Vad hände med Helga efter makens död? Fick hon någonsin ro i sin själ? Fick hon sin själs älskade?

Till slut kände jag mig tvungen att skriva fortsättningen på Doktor Glas själv. Ville veta. Ville förstå.
I vilken form skulle jag skriva? Försökte med Jag-form, men det kändes inte bra. Efter många omskrivningar hade jag en historia. Men jag var inte nöjd. Så gick jag en skrivarkurs i Ystad för Susanna Alakoski och Mats Söderlund. Där lossnade det.

Vi ett tillfälle, under skrivarkursen, skulle vi öva på att lyfta fram en biperson i våra berättelser och skriva ett avsnitt om denne/denna. Jag lyfte fram Agnes. Och hon tog genast överhanden. Det blev en historia om Helga. Men också om Agnes:

Agnes och Helga är bästa väninnor, om än i en ojämlik konstellation. Det gror en förbjuden kärlek hos Agnes, som hon inte förstår. Eller gör hon det? Helga behöver Agnes för att kanalisera sina tankar och känslor och som alibi vid passionerade möten med älskaren. Hon utnyttjar sin väninna utan skrupler, men tärs sakta sönder av skuldkänslor, religiös övertro och starka erotiska drifter.
Agnes å sin sida blir alltmer fixerad vid Helga och drivs av orealistiska drömmar om att de två till slut ska komma samman. I ett litet hus med trädgård, lika fin som prästgårdens. När Helga till slut står helt ensam slår den förträngda undermedvetna sidan över hos henne. Hon blir totalt oberäknelig och tar  ödesdigra och fatala beslut.

Boken har dramatiserats av regissören/dramatikern Dag Norgård för TV-teatern och vi söker nu produktionsbolag som vill ta sig an berättelsen i sex avsnitt om vardera en timme.
Boken finns att köpa på adlibris.com. Begränsad upplaga.

/Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

RIGMOR TJERNGREN har ordet
Skrivet av

Brinna för mycket fram

Brinna för mycket bakI höstas gav jag ut en bok på Vulkan förlag: Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall.
En bok som i flera år legat färdigskriven i min hjärna och ständigt funnits i mina tankar. Den krävde gång på gång att få bli skriven.
Och efter min andra skrivarkurs satte jag äntligen igång och skrev den på två månader.
Boken är en angelägen skrift av många skäl. Nedan har jag försökt beskriva varför. Jag hoppas att många ska läsa den, begrunda – och agera.

Kränkande särbehandling i arbetslivet är ett gigantiskt samhällsproblem, som dagligen och årligen skördar många offer. Man räknar med (enligt SCB) att mellan 300 000 – 400 000 dagligen går till sina arbeten för att bli utsatta för systematiska kränkningar. Det flesta drabbade går in i långa sjukskrivningsperioder (ofta med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom) och kommer sällan tillbaka till arbetet. Mellan 300 – 400 tar årligen sina liv och det är ju i princip en per dag.
Kränkande särbehandling bryter inte bara ner den drabbade. Omgivningen påverkas, blir medberoende. Ekonomin raseras, förhållanden spricker, identitet, självkänsla och självförtroende krackelerar.

I min bok vill jag belysa hur en människa sakta bryts ner och tappar sin identitet. Vad händer inuti en människa, som utsätts för långvariga kränkningar? Som utsatt fattar man ingenting. Man får ingen förklaring. Man vet inte, vad man anklagas för. Man trevar i blindo. Man söker hjälp och stöd hos andra, som bara viker undan. Blir tysta och passiva. Vill inte blanda sig i. Är rädda om sina egna skinn.
Detta händer, trots att man brinner för sitt arbete, är ambitiös, framgångsrik, välutbildad och har många lyckosamma tjänsteår bakom sig.
Känslan av att vara spetälsk och ha en osynlig elektronisk fotboja är totalt nedbrytande. Man ger till slut upp.
Det tar år att komma igen. Om ens någonsin.

Detta är inte bara min historia. Det är tusentals andras.

I min bok tar jag upp olika strategier för att på nytt få fast mark under fötterna. Att forska, skriva artiklar, bilda en förening mot kränkande särbehandling, uppvakta politiker och makthavare, gå i KBT-terapi (men det borde de som utsatt andra för kränkningar ha större nytta av!) och framför allt: att träffa andra i samma situation. Skaffa sig sin egen revansch. För upprättelse får man nästan aldrig.
Vi som utsatts vill inte ha medlidande. Vi vill ha upprättelse. För att kunna läka. Nu går man och skrapar på sårskorporna hela tiden.
Inom min förening OMM, Organisation Mot Mobbning, som jag var med och startade 2008, anser vi att vuxenmobbning är en kriminell handling som borde lyda under straffrätten i stället för som nu under arbetsmiljörätten. Mobbning är inget arbetsmiljöproblem, det är en systematisk negativ handling/metod mot en enskild person av en eller flera personer. Därför hör den hemma i Brottsbalkens tredje och fjärde kapitel som handlar om brott som strider mot liv och hälsa respektive brott som strider mot frihet och frid.

Höllviken den i februari 2016
Rigmor Tjerngren

GÄSTBLOGGARE RIGMOR TJERNGREN
Skrivet av

Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren träffade jag första gången för några år sedan på Susanna Alakoskis och Mats Söderlunds skrivarkurs i Ystad. Sedan dess har vi lärt känna varandra alltmer eftersom vi har en gemensam passion, nämligen att skriva. Vi har blivit varandras bollplank. Rigmor Tjerngren har ett förflutet inom universitetet som lärare och studievägledare. Hon bor vid havet i sydsverige tillsammans med sambo och två taxar och hon skriver. Och skriver.
Ett par böcker har hon skrivit och i höstas kom Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall. Inom kort ger jag ordet till Rigmor Tjerngren som min gästbloggare. Då berättar hon mer – håll utik!

På jobbet luktar det saffran året runt
Skrivet av

Sara K 1
Vi behöver nya berättelser, målade bilder av vardagens politik. Berättelser om människor utan en enda siffra om statistik eller pengar. Min vän Saras blogginlägg häromdagen grep tag i mig. Nu tänker jag varje dag på barnen från Afghanistan, Eritrea, Somalia och Syrien och jag kopplar det till politiken i Sverige och kommande nyval. Det är en berättelse om en dag på jobbet Sara Källgarn gav oss. Idag är Sara min gästbloggare och du får också ta del av hennes berättelse. Välkommen Sara!

 

”Det doftar saffran i köket, vi samlar familjen över generationerna och allt väcker minnen och förhoppningar. För mig är saffran alltid förknippat med farmor. Farmor och farfar på Gotland där saffran sedan hansatiden är en naturlig del av livet – för mig sinnebilden av kärlek och trygghet.

På jobbet doftar det saffran året runt och när vi tar in hyacinter glimmar det till av igenkännande bland ungdomarna. För jag jobbar ju inte i ett saffransbageri utan med ensamkommande ungdomar från Afghanistan, Eritrea, Somalia, Syrien och andra länder. Det är de som lagar saffransris och bjuder på dadlar till frukost. Och det är i deras ögon det glimmar när hyacinterna sprider sin karaktäristiska doft.
Första advent tände vi det första ljuset på det gemensamma matbordet och berättade vad det betyder för oss. Samtidigt satte vi hyacinterna i vatten så att de kan få små späda rötter och blomma.

I onsdags hade vi husmöte. Alla ungdomar samlades och med hjälp av tolkar pratade vi om hur man sköter tvättstugan och om de traditioner som fyller december varje år. Jag berättade om nissarna som smyger omkring och berättar för tomten hur barnen sköter sig. Vi pratar om vad vi gör och hur vi gör, och inte minst om varför vi gör det. Vi pratar om att saffran är exklusivt och dadlar exotiska och därför blivit festdetaljer vi nästan bara använder så här års. Vi pratar om luciafirande och om tomten som ju inte längre är som den gamla gårdstomten.

När sammanhangen börjar klarna kommer frågorna och så småningom tilliten, och nyfikenheten kan vidgas några steg. Ungdomarna är här utan att veta om de får återse sina familjer och utan att ännu veta hur deras liv i Sverige ska bli.

Just samtidigt med vårt husmöte i onsdags exploderade regeringskrisen, när jag slog på mobilen efter mötet var första rubriken NYVAL!
Omtumlad går jag hemåt, tänker på mötet, på ungdomarna, på regeringskrisen, nyvalet. Jag tänker på SDs ultimatum att fälla varje regering, varje budget som inte följer deras vilja att begränsa invandringen. Jag tänker på de försök ungdomarna gör att förstå och bli en del av vårt samhälle. Jag undrar hur mycket de får höra om detta i skolan nästa dag.

Jag tänker på de små försiktiga men hoppfulla rötter ungdomarna vill sätta i vårt land. Rötter som ska ge dem fäste, en anknytning, ett hem, men också näring. Näring de kan använda till att blomma liksom hyacinterna. Små tunna sköra vattenrötter som till en början bara ger fukt till den egna löken så att den kan få blomman att slå ut och sprida sin doft i hela huset.
– Doften som för oss är december, jul, mys och familjeminnen.
– Doften som för ungdomarna är vår, barndom, familjeminnen.
Hyacinternas små vattenrötter behöver bara lite vatten för att blomman ska slå ut.
Låt inte SD slå sönder vasen! Låt hyacinterna väcka alla våra familjeminnen tillsammans. Låt Ali när han är vuxen sätta en hyacint i vatten på det äldreboende där du och jag en dag behöver omvårdnad och omtanke. Doftminnet är ofta det sista som lämnar oss.

Vi behöver alla varandra!”

GÄSTBLOGGARE NANNA – om ord och att lyssna
Skrivet av

Idag presenterar jag NANNA och hennes blogg SÅ FINT JAG VILL.

Nanna

Nanna

”Jag som skriver den här bloggen heter Nanna och är mamma till två små. Jag jobbar på deltid som assistent/stylist/fotograf för webbutiken Le kiosk och förvaltar och säljer printet Zizustadt som min pappa skapade på 50-talet. Jag älskar att fotografera och skapa fina miljöer och att uttrycka mig i skrift. Bloggen handlar om livet med barnen, vardagsförälskelser, en blandning av jobb jag gör, mitt privata liv och finheter som kommer i min väg. Om du vill samarbeta med mig eller undrar över något är du välkommen att maila till: safintjagvill@gmail.com”

Nanna har ett inlägg på sin blogg Så fint jag vill, som handlar om ord, om att lyssna och om kossor. Det är viktiga ingredienser i livet tycker jag. Orden, lyssnandet, kommunikationen mellan oss.
P och kossorna

Han övade sig på att säga Le kiosk hela vägen bort till kossorna. Tillslut satt det där svåra ordet och nu vet han precis.

Läs NANNAS blogginlägg här.

 

Idag skriver Sara Källgarn om sin dotter. Sara, ordet är ditt.
Skrivet av

Min dotter

Min dotter njuter av ett av vårens sista snöglopp!
Åh, äntligen kommer solen! utbrister jag, vänder ansiktet mot ljuset, blundar och njuter. Min dotter flyr snabbt in i skuggan, trots både keps och solglasögon plågas hon av det skarpa. Våren skär i henne, bländar hennes blick, hennes svarta kläder bränner. Svart är det enda hon bär, helt i enlighet med sin tonårsvärld, stundtals obarmhärtig, stundtals underbart radikal och klarsynt. Där ryms inget mammatrams om vårsol eller vårfåglar. Nja, det skulle vara en korp då, svart, magisk och otroligt intelligent, antagligen mer än vi anar. Jag vet ju att min dotter inte alls blir lycklig av våren och ljuset, ändå kan jag inte låta bli att, lite oreflekterat, vilja dela min glädjekänsla med min snart 15åriga, svarta kompanjon i livet.
Själv närmar jag mig 40 och känner hur tiden rinner mellan mina fingrar, slingrar i omärkliga fåror likt vårbäckar bland rasslande stenar, river med sig lite grus och jord, skapar nya banor, nya fåror. Vintern har lämnat min hud lite torrare, lite mer fårad, en kråkspark vid ögat djupnar av kisandet mot solen som jag längtat så efter.
Ann bad mig att skriva här igen, jag skriver så innerligt gärna, hon bad mig att skriva om livet i närheten av autism. Ett givet ämne, en spegel av mitt liv: Min dotter lever med ett autismspektrumtillstånd, ibland kallat Aspergers syndrom.  Autism beskrivs ofta som en inbundenhet, en regel- och rutinbundenhet, en bundenhet vid ting och tankar som inte får rubbas om kaos ska undvikas. För omgivningen blir bundenheten ett hinder, ett funktionshinder, men vad finns under ytan?
I livets bäck fastnar våra små kvistar ibland i ett stenrassel, pressas hårdare in mot hindret av strömmen. Den darrar, kanske kilas fast, rent av knäcks. Men oftast uppstår en liten virvel som gör att kvisten lossnar igen och vi ler när vi ser den glida vidare med strömmarna.
Med autism är det inte alltid så. Med en bävers målmedvetna envishet kilar autisten själv in inte bara kvistar, utan hela grenar bland stenarna, hittar ett mot och bygger upp det. Gnager av en stam och armerar sin damm, lyssnar uppmärksamt efter porlande vatten som hotar lugnet i dammen. För där inne i dammen kan boet byggas, lite under ytan, där allt dämpas lite. Ljuset bryts mot den spegelblanka ytan. Där vi andra bara ser en reflektion av oss själva ser autisten sin egen värld skapad av kvistar och grenar. Det vi ser som hinder är för den som bygger det en förutsättning, en trygghet.
En kvist är en kvist och vi kan enas om att den sitter fast- men kallar vi den hinder eller trygghet? Vårljuset är starkt både när det bryts mot min vinterhud och mot spegelytan i min dotters solglasögon. Hon ler när hon hör korpen, jag ler när jag hör koltrasten, två svarta fåglar, samma vår, bara ur olika perspektiv, speglat med olika syn.

Om GÄSTER och ORD
Skrivet av

ORD är en brygga.

ORD är en brygga.

I november förra året bjöd jag in min första gästbloggare. Temat var Ord – vad betyder orden för dig. Första gästen var Sara Källgarn som skrev om sitt arbete med att ta emot flyktingar på Arbetsförmedlingen. Sedan följde Jan Blomström i sin roll som förläggare, konstnären Brita Holvid Fastlund och Lars Hansare, författare som bor växelvis i Sverige och i södra Frankrike. Kring jul bjöd jag också in min skrivarkompis Hedvig van Berlekom. Hon och jag bytte texter kring temat Juldagsvemod.
Ska jag försöka mig på en sammanfattning? Nej egentligen behövs det inte. Alla vet att ORDEN ger näring till våra fantasi och drömmar, berikar våra möten, är ovärderliga verktyg i vårt arbete. Alla har vi ett förhållande till ORDEN. Det ser bara lite olika ut.
Här följer några gästcitat.

Orden är mina vänner, jag vaknar med dem, de sällskapar med mig under dagen och när jag släcker min sänglampa om kvällen klingar de sakta av för att under nattens timmar leta sig fram till nya spännande möten, former och föreningar. (Lars Hansare)

Jag hör min medmänniskas ord förvandlade på mitt eget språk. I rummet där vi möts säger jag på stapplande arabiska ” alam wa sahlam!”, Välkommen! och vill därmed bjuda in till samtal på lika villkor – jag vill lära om din värld och hoppas att du vill lära om min, så att den blir vår. (Sara Källgarn)

Orden som gett mig mina bilder, ger betraktaren möjlighet att i mötet starta nya berättelser, tala om erfarenheter, minnen och känslor. Jag har upplevt så många fantastiska möten med människor som gett mig så mycket i form av glädje och bekräftelse. De har berikat mig och gett mig vänner för livet. (Brita Holvid Fastlund)

Äran av att ge luft under vingarna till andras ord gör mig ödmjuk. Som förläggare får jag möjlighet att se ordens styrka i områden långt utanför min egen sfär. Att möta andra som lever med kärleken till skrivandet som uttrycksform gör mig stolt som människa. (Jan Blomström)

Slutligen några ord från Juldagsvemod:
Följer en man i vindjacka med liten hund nere på gatan. Hon hade lagt märke till att hyacinten hade börjat bli brun i kanterna redan dagarna innan jul. Tänkt att de borde köpa en ny. Mannen nere på gatan drar i kopplet. Hunden är svart och vit och den försöker hela tiden ruska av sig regnet, hoppar lite i steget. (Hedvig van Berlekom)

Tack alla mina gäster för era ORD!

Juldagsvemod

Juldagsvemod

Gästbloggare Lars Hansare
Skrivet av

Lars Hansare

Lars Hansare

Mina ord vandrar, de är resenärer och alltid på väg. De möter andra ord, de formar sig till meningar. Tillsammans bygger de stycken, kapitel. Är de tillräckligt starka och modiga uppträder de gemensamt som noveller och då och då blir de till en roman. På vägen kan de understundom finna samklang med bilder, som också är ord som gömmer sig bakom kontraster, gråskalor och färger.

Orden är mina vänner, jag vaknar med dem, de sällskapar med mig under dagen och när jag släcker min sänglampa om kvällen klingar de sakta av för att under nattens timmar leta sig fram till nya spännande möten, former och föreningar. Mina ord vill bli nedskrivna, omskrivna, sedda, lästa.  Det är orden, språken, som är, och måste vara, kittet som förenar människor. Så var det med kilskriften en gång för många tusen år sedan, även så med hieroglyferna. All världens språk har en sak gemensamt, orden: på grekiska och kinesiska, skrivna med kyrilliska tecken eller koreanska. Eller som i dagens värld med kryptiska SMS.

Det är orden som i min fantasi skall förena och skapa fred och försoning, skrivna på traktat, i lagar och på plakat, göra allt det som krut och kanoner så skändligen misslyckats med. Jag bor där vinet växer och när jag lägger klasen med mogna druvor i min hand kan jag förnimma, fantisera, förvandla. Ord är som druvor, de har skal, kött, saft och en hård kärna.  De vill få oss som plockar druvorna på parnassens sluttningar att förstå. De vill förnöja, förarga, förena. I Johannesevangeliet 1:1 står skrivet: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Jag tror inte på Gud, men jag känner respekt för bibelordet.

Lasse H.
http://egenutgivarna.se/lars-hansare/
http://hansareordblogg.se/

Snart är det Lars Hansares tur
Skrivet av

 

Lars Hansare

Lars Hansare

Just nu läser jag Potatistjuven av Lars Hansare. Det är en samling inspirerande och spännande
noveller som gång på gång byter perspektiv. Det är ett energiskt driv som sätter mig i reaktioner som ”jaha, blev det så”, ”oj då” och ”så kan man ju också se på saken”. Dessutom ackompanjeras varje berättelse av en fin akvarell av Jane Hansare. Potatistjuven rekommenderas varmt!
Lars Hansare föddes i Norrköping. Tidigt blev han elev hos den framgångsrike fotografen Christer Strömholm i Stockholm. Foto och film har varit en stor del av hans liv. I sitt företag Hansare Communications har Lars gjort många arbeten för SVT i form av nyhetsinslag och dokumentärer. Men han har också filmat inom näringslivet, hos ASEA, Volvo och IKEA för att nämna några exempel.
På senare år har Lars passion för bilden mer och mer glidit över i orden.  Sedan 1999 har han bott med sin hustru, tillika min studiekamrat i Lund på 60-talet, Jane Hansare i Castelnau de Guers, en charmig vinbondeby i centrala Languedoc. Från sin ”skrivarstuga” som ligger under takåsen i deras vackra medeltidshus har han skrivit reportage, debattartiklar och flera böcker. En av de senare är Potatistjuven. Den och flera andra av Lars böcker har Jane Hansare illustrerat.

Lars är min gästbloggare i februari. Inom kort kommer ni få ta del av hans inlägg.

Läs mer om Lars Hansare:

http://hansareordblogg.se/
http://egenutgivarna.se/lars-hansare/

Utsikt från skrivarstugan

Utsikt från skrivarstugan