Dubbelt så bra eller bara hälften
Skrivet av

 

Skrivkraft i Skåne

 

Nu har jag skrivit två böcker tillsammans med en annan person. I två helt olika böcker har jag haft två helt olika medförfattare. Den ena är STIGARNA som jag skrivit tillsammans med Hedvig van Berlekom,@ordhog på instagram. Den andra boken är ännu inte officiell men kommer ut i höst. Vad gör det med mig att skriva två?

I författarfackkretsar räknas inte boken som ett helt verk. Det räknas som ett halvt. Rimligt, kanske? Även om vi skrivit 300 sidor och hälften var. Hade kunnat vara två romaner på 150 sidor var. I så fall hade vi varit två författare med varsitt verk. Men nu är det samma bok och då har vi bara skrivit ett halvt verk var.

Egentligen spelar det förstås ingen roll, men det sätter tankar i mitt huvud, tankar som berör skrivprocessen. Beror det på att det är häften så svårt att skriva två? Eller hälften så bra? Är det fusk att vara två? Gäller det alla genrer, även deckarförfattare? Skriver kända deckarduon bara halva verk eller är det superspännande att just deckarförfattare samarbetar.

Jag förstår inte logiken, men jag vet vad jag har gjort. Jag vet att mina två senaste böcker inte ens hade kunnat skrivas av endast en av oss. Att ämnena fördjupats och fått så många fler dimensioner. Och jag vet vad det gjort med mig och mitt skrivande. Det har gett mig massor och jag är rätt säker på att mitt skrivande utvecklats på vägen.

Boken som kommer är sorglig och hoppfull, lärorik och superviktig. Den är gul! Boken som kom ut för åtta månader sedan är STIGARNA. Citat ur ett ömdöme från en bibliotekarie:

En så lödig och sammanhållen berättelse, där båda perspektiven blir synliga och trovärdiga. Litteratur, inte pamflett, inte information, utan en stark berättelse om två kvinnors liv i perspektivet av ett barn, ett nytt liv. Jag blev imponerad och berörd!

STIGARNA Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka
Skrivet av

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Jag letar efter något
Skrivet av

 

 

 

Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.

Poesi!

Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.

Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.

Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?

Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.

Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!

Skickar dem någon annanstans
Skrivet av

 

 

Det finns nätter hos mig då sömnen vägrar att djupna. Jag flyter runt halv vaken, halvt sovande timme ut och timme in. Något har flyttat in i mitt huvud och vägrar släppa taget. Ibland är det orden – dem jag älskar om dagen och brottas med om natten.

Det var en sådan natt och jag plötsligt fann mig själv sitta naken i köket halv tre och skriva ner orden som dansade runt. Det brukar kunna hjälpa – detta att kunna lyfta dem bort från huvudet ner på ett papper.  Det kan ge ro.

Ibland är det briljanta ord jag lämnar efter mig. Ibland inte. Eller kanske något jag kan förädla när dagen kommit. Den här gången slänger jag ned dem ocensurerade. Så här lät det i min skalle, innan lugnet la sig.

 

att formulera ord om natten
är ingen bra idé
de staplas på varandra
de virvlar runt i dans och förvildas

de snubblar på varandra och förlorar all sin glans
de växer och de skiner
men försvinner
snabbt nån annanstans

nej, det är ingen bra idé
skickar dem nån annanstans
till en ny instans
mer vilsamt än
ord i virveldans

Avskalad lyrisk prosa vill jag skriva!
Skrivet av

 

 

Uppsats Ann Beskow klass 3

 

Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.

Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte  och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.

Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.

Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!

 

Hundratals läsare
Skrivet av

 

En liten felsägning i Go´kväll

 

Nu har STIGARNA levt i fyra månader och mött hundratals läsare.  Hedvig van Berlekom och jag som skrev boken är överväldigade över alla gensvar som når oss. Tack alla som hör av sig! Det är guld värt att höra era tankar och reflektioner och det hjälper oss i vårt arbete med att nå ut med vår berättelse. Vi vet sedan länge att det är många olika trådar som slår an på olika sätt hos er läsare och det är så fint att få samla in alla dessa skiftande tankar.

Urklipp ur ett läsarbrev:
Nu har jag (tyvärr) läst ut er bok och känner redan abstinens.
Ville gärna vara kvar i Ingrids och Malins värld lite till.
Har läst långsamt och verkligen njutit av varje sida. Karaktärerna är, på olika sätt, finstämda, raka, ärliga och trovärdiga.
Jag upplever att berättelsen är skriven på poetisk prosa.
Åh så fin den är!

Och idag skriver två olika läsare som dök ner i Ingrids och Malins värld för flera månader sedan att de fortfarande lever med dem. Undrar hur de mår och vad de gör just nu!

Snart, snart hoppas jag att vi ska få lika många lyssnare – minst – som läsare. För snart kommer STIGARNA som ljudbok. Då ska jag promenera och lyssna. När jag är i skrivprocess använder jag öronen en del. Jag läser in det jag skrivit och promenerar och lyssnar. Ger mig alltid nya ord och vändningar. Men nu ska det bli extremt spännande att höra en annan röst berätta hur Ingrid och Malin lever sitt liv var och en för sig och med varandra. STIGARNA som ljudbok kommer snart!

 

 

Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow Pia Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Jag läser vad jag vill och hur jag vill
Skrivet av

 

 

 

 

I  mer än tio år har jag fört läsdagbok. I prydliga dokument i en särskild mapp ligger listor på böcker jag läst. Vad heter boken, vem skrev den, vad handlade den om och vad tyckte jag. Det är roligt att titta tillbaka. Vissa böcker sitter kvar långt in i hjärtat, andra har jag glömt att jag ens hållit i min hand.

Förra året hände det något. Listan blev väldigt kort och lusten att fylla den obefintlig. Insåg att mina läsvanor ändras hela tiden. Jag vidgar mina gränser på alla möjliga sätt. Förr läste jag en bok i taget – från början till slut. Skrev upp den och började på nästa.

Nu läser jag: flera böcker samtidigt, mer och mer poesi, en och annan bok från början till slut, många böcker till hälften eller här och där. Jag lyssnar på böcker. Ibland hela tiden, ibland inte alls. Ibland läser jag i timmar på kvällen, ibland inte ett ord. Jag har bråttom att ta in och flödet är friare.

När jag är inne i en intensiv skrivfas har jag mindre behov av andras texter.  Då har jag nog med mina egna ord och vill inte influeras av andras. När jag har lugnare skrivperiod då fyller jag på läsandet. Och jag vidgar mig.  Luther har försvunnit och jag läser vad jag vill och hur jag vill.

Just nu blandar jag poesi med den gamle ryske författaren Ivan Turgenjev.

 

 

 

STIGARNA är här
Skrivet av

Bok på gång: STIGARNA

En ny fas i livet är här – livet efter releasen av Stigarna. Den började med promenadsamtal, tog vägen över post-itlappar och sms, mot sporadiska texter, till nedtrattning för att knådas in i en dramaturgisk form. Sedan filades det, dödades älsklingar, börjades om, gjordes nytt, gjordes mindre och byttes platser. Plötsligt hade vi vår berättelse i handen och sedan gjorde Ida Gudmundsson en sinnlig målning som fångade in vår ton. Efter det härjade vi med varandra kring ett femtontal titelförslag och sedan blev vi kompanjoner med Idus förlag.

Den 28 november hade vi en helt underbar releasefest som förtjänar ett eget blogginlägg en annan gång.

Det är Hedvig van Berlekom (min dotter) – Instagramkonto ordhog – och jag som skrivit romanen och nu börjar kommentarer ramla in.

Häromdagen kom ett sms:
” …. ni landade helt rätt, ordens följd och värld bar vidare, gnisslade inte, utan ledde till varandra. Och historien fick bölja, inget var givet, men mellan raderna framkom mer än de exakta orden sa. Ingrid och Malin kändes levande, det kändes spännande att lära känna dem , följa dem. ….
När jag läst en bok som er , blir det liksom tomt, som om gestalterna har gått hem och inte längre kommer och delar med sig av sina liv, men ändå lever vidare, utanför min värld.
Så hälsa Ingrid och Malin från mig !”

 

På väg till radiointervju om STIGARNA.

Hedvig van Berlekom till höger och Ann Beskow på väg till radiointervju om Stigarna. Kommer i P4 Dalarna nästa vecka (vecka 51)