Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Du vill bara till din älskare igen
Skrivet av

Ibland tänker jag att alla ni som inte har skrivande som en drift, tycker att vi som skriver är tjatiga.
”Jag skriver för att jag måste.”
”Jag skriver för att förstå mitt liv.”
”Jag måste skriva.”
Känner ni igen alla våra argument? Tycker ni att det stundtals blir patetiskt? Inte konstigt i så fall.

För mig är skrivandet ett slags beroende, ett ständigt pågående tillstånd. Ibland aktivt, ibland passivt. men alltid där.  I Skrivarpoddens grupp på Facebook skriver Eva Stilling om Julia Cameron som brukar säga att skrivandet är en älskare. När du är nära den älskaren blir du hel. När ni är på avstånd från varandra blir din längtan en rastlöshet, du vill bara till din älskare igen. Glider ni för långt ifrån varandra eller ses för sällan blir det svårare att återförenas.

Ja, ungefär så.

 

 

Lockomfladdrat. Bergman, pappa och jag.
Skrivet av

Sandberg wallpaper har inget med texten att göra, men får vara med ändå.


Häromkvällen lade jag mig i sängen med samlade dikter av Bo Bergman. Och fastnade! Jag läste hans dikter när jag var ung, pappa läste dem för mig när jag var barn. Jag känner en återväckt kontaktlina mellan pappa och mig.  Bo Bergmans ton är humanism när han skrev om livet, naturen, kärleken, döden, kriget – men också om samtida författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Detta är  en av de många källor till det tankegods och alla de motstridiga känslor jag bär inombords idag. Just i detta ögonblick skulle jag gärna prata lite mer med pappa om allt detta.

Bo Bergman föddes 1869, han blev nästan hundra år, han genomlevde två världskrig, han var vuxen när min pappa föddes 1901, han var en uppskattad poet och pappa satt i den vinröda läsfåtöljen och läste för mig. Och idag känner jag igen vissa rader, stråk av skönhet, dofterna, även om språket också känns ålderdomligt.

Livets mening hittade jag på youtube, inte i text. Så kanske blir dikten inte perfekt återgiven nu. Den låter så här och skalden är Bo Bergman.

Livets mening är att leva
och inte fråga varför.
Om du frågar varför
är du dömd att svara.

Och då ser du inte längre ögonblicket
gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hisnande, lycksaligt, lockomfladdrat flickebarn.
Men en munter spark åt jordens alla grubbelsjuka hjärnor
alla skuldbetyngda fjät.

 

 

 

Sandbergs igen

Äldreblivande, Korsvägen och Gott Nytt År
Skrivet av

Korsvägen

Jag sitter högst uppe i det höga Lisebergshjulet och tittar ut över staden. Fastnar först i Korsvägen och försöker förstå vad den platsen gör med mig. Jag passerar ofta Korsvägen och där går allt igång. Tankar som leder till goda idéer, associationer som väcker känslor. Önskade och oönskade, men alltid nödvändiga. Drömmar och mardrömmar. Ofta med intressanta podlurar i öronen.
Korsvägen är mötesplats, förbipassage, uppehållsplats, jäkt, frustrations-plats, möjligheternas plats. En plats där laddade mäss- eller Lisebergsbesökare trängs med bilar, spårvagnar och bussar. Alla försöker hitta sitt utrymme på denna trafikkaotiska plats. Snart är Korsvägen en gigantisk byggarbetsplats under åratal. Kanske är det just därför jag njuter av den idag; för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva den i ”färdigt skick”.

Gothia Towers

Hjulet snurrar vidare och två av Gothia Towers passerar framför mina ögon. Jag har både skrivit om dem och fotat dem förr. Jag tycker om nya, moderna, spektakulära hus. Höga hus. Hus med speglar och synvillor och former som drar åt olika håll. Jag förstår inte att man kan tycka illa om ny arkitektur. Men det finns de som gör det. De som piskar upp sina inre aggressioner mot byggnationer som de anser inte borde finnas eller om de måste finnas så ska de finnas någon annan stans. Jag tycker om när gamla hus möter nya. När tidigare generationers lust att skapa och bygga möter nutidens. Det är ett av många sätt att pussla ihop någon slags förståelse för tidens gång.


Jag hade ju tänkt att detta inlägg skulle beröra begreppet äldreblivande. Det är ju ett ämne jag sagt att jag vill skriva om. Jag ville bena ut vad jag menar med detta ord, vad jag vill säga och varför. Men nu märker jag att det får inte plats. Återigen har jag inte tid med mitt äldreblivande. Det får bli en annan gång.

Istället vill jag nu önska er – mina vänner och följare – en trivsam nyårsafton. Hoppas att ni sedan är sugna på att röja bort barren och kaksmulorna. Städa, ta vid där det gamla slutade och samtidigt uppfyllas av en fräsch känsla av att starta något nytt.

GOTT NYTT ÅR

 

 

Varje livsminut är poesi
Skrivet av

 

Två dagar före julafton springer jag ner för trapporna och ut på gatan. Tankarna surrar kring jultomten, men podden jag planerat att lyssna på innehåller något annat. Öppnar porten och bländas från två håll. Låg, skarp vintersol från ena hållet, lika starka solljusreflexer från det andra. Gotia Towerhusens spegelväggar fångar hela decembersolens samlade kraft och skickar tillbaka. Och där står jag mitt emellan.

Tomten försvinner ur mitt huvud, det skarpa skenet väcker andra tankar. Var det en nära-döden-upplevelse eller bara ett utmärkt tillfälle att fira årets mörkaste timmar. Ljuset som är på väg.

Jag tänker på poesi och sätter lurarna i öronen. Lyssnar på söndagsintervjun med Amineh Kakabaveh. Den svenska riksdagskvinnan som redan som 13-åring började sin kamp för demokrati – rättigheter och frihet för kvinnor. Då hade hon automatvapen på axeln, nu sitter hon i Sveriges riksdag.

Med detta intressanta samtal i öronen och med en sol som lugnat ner sig kommer jag till badhuset. Där finns en gammal kvinna som viker sig dubbel varje dag. Hon tar sin fot och lägger den vid sitt öra och jag förtjusas varje gång jag ser det över vad kroppen kan.

När jag kryper ner i kallbassängen tänker jag att hela livet är poesi. Varje dag, varje stund för mig – om jag håller alla mina sinnen vakna – är något jag kan skriva om. Och när jag simmar min tusende meter hoppas jag att 2018 ska bli ett år för mig, rikt på ord. Mycket skrivande!

Och: att lyssna på Söndagsintervjun  och Ekots lördagsintervju gillar jag. Där får jag något jag saknade så mycket när jag var aktiv politiker. Det fördjupade samtalet där det finns en chans att tala färdigt. Att tänka ett varv till. Att förklara mer än försvara. Att mötas i samtal.

Med hopp om många goda samtal under helgerna som kommer önskar jag nu alla följare och läsare en God Jul

GOD JUL

Bodil, oh Bodil …
Skrivet av

Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Vet inte vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Eller med oss, för vi är ju många. Vad är det hon förmedlar? Kanske att allt det stora ryms i de små orden. Bara titeln i den tunna boken jag har i handen får något att vibrera i mig: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

På sidan 183 står:
Allt en människa håller på med, alla planer, alla projekt och så kommer verkligheten i vägen.

Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla katastrofer som avlöser varandra, detta radband av katastrofer som är ett människoliv.
Alla yttre krav som tränger undan de inre.
All tid som jag vill ägna åt mitt skrivande och så kommer livet emellan.
Det riktiga livet, det liv där frågan aldrig ställs om du har tid.
Det har kommit emellan igen, jävla liv.

Om att skriva, sagt av Agneta Pleijel
Skrivet av

Bilden har inget med innehållet i texten att göra, eller också har den det.

 

Om att skriva

 Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte.

Ur Doften av en man av Agneta Pleijel

Anne Frank på Bokmässan
Skrivet av

 

Den första dagen av Bokmässans fyra är över. Varje år längtar jag efter att vistas där från morgon till kväll och låta mig inspireras.  I år har förväntningarna smolkats av ständiga samtal kring nazistdemonstrationer och mothandlingar. Det handlar om förväntat våld i stora mått. Och det började med att det skulle bli Bokmässa – det fria ordets stora event.

Därför kändes det skönt att redan på morgonen slå mig ner i montern MIN RÖST för yttrandefrihet, mot rasism. Det är en maratonläsning av min första stora skönlitterära upplevelse. Anne Franks dagbok.

Under hela mässan ska läsandet pågå, varje läsare får en kvart var. Jag tycker om att Anne Franks röst får ljuda i bakgrunden under alla dagarna. Hon skulle älska det, om hon levde ; tror jag, utan att säkert veta. Ingenting kan man alldeles säkert veta om en annan människa.

Men att Anne Frank, tretton år gjorde djupt intryck på mig när jag var i tolvårsåldern det vet jag säkert. Jag läste och jag åkte ända till Linköping och såg på teater. Anne Franks dagbok – vilket otäckt liv hon levde! Vilken skräck! Vilken instängdhet! Vilket sorgligt slut! OCH: vad fint hon kunde skriva. Det skulle jag också vilja. Hennes dagbok hette Kitty. jag ville inte härmas, så min dagbok fick heta Mickie.

Skickat från min iPad

En fika med Agneta Pleijel
Skrivet av

Skulle vilja ta en fika med Agneta Pleijel. Något vackert och gott skulle jag bjuda på och jag skulle tacka henne för Doften av en man. Sedan skulle vi prata.

Om att vara ung kvinna på -60 -70-talet, om att yrkesarbeta, vara intellektuell, om politiken, om sex, om vilsenheten, om män, om barn, om längtan, om vad föräldrar kan ställa till med och om hur man kan skriva om det privata med vidgade ögon som väcker intresse hos många.
Det skulle jag vilja.