Litterär gestaltning med Susanna Alakoski och Mats Söderlund- en sommarvecka att minnas länge
Skrivet av

 

Ystad Allehanda

Varit på kurs i Litterär gestaltning och är påfylld, nej överfylld.
Vill bara ta väl vara på allt jag fått, inte glömma alla fina detaljer och falla in i en gammal vanlig lunk. Vill minnas var jag är när jag trivs som bäst.

Vi var på Skurups Folkhögskola och vi var femton personer – en spretig grupp som skulle kunna ha suttit i våra egna världar fem dagar i sträck om vi inte haft de lärare vi hade. Med sitt tydliga ledarskap fångade de in oss i ett rum där vi tog och gav till varandra. Själva öste de generöst ur sina egna erfarenheter – två författarliv med passion, besvikelser, framgångar och massor av kunskap. Och många böcker – uppskattade och lästa av tusentals läsare.

Vad är det att skriva prosa, jo:
Att skriva scener, ha en berättelse, att gestalta och att hitta sin egen röst.
Och att våga.
Och att skita i vad alla människor ska tycka.
Att skriva med hela kroppen.
Det är att skriva prosa.
Eller poesi.

Våra lärare var Susanna Alakoski och Mats Söderlund.

Mats Söderström och Susanna Alakoski

inte bara läsa, inte bara skriva – lyssna också
Skrivet av

Apropå att lyssna

När bild, musik, dans förs samman uppstår spänning. Jag tycker om gränsöverskridande konstuttryck. Exemplen är många. Ett som rinner upp i ett huvud är när Konserthuset i Göteborg visade den ursprungliga  svart-vita filmen av Körkarlen och symfonikerna ackompanjerade med nyskriven musik. En helt ny upplevelse med Selma Lagerlöfs roman från 1912 som inspirationskälla. Häftigt!

Jag tänker också på hur jag använder ljudet när jag själv skriver. En nyskriven egen text i lurarna när jag är ute och går. Genast hittar jag nya nyanser. Ord som inte ska vara där. Ord som fattas. Obegripligheter. Men också hur bra det kan låta. Hur jag kan njuta av min egen röst och mina egna texter.

Några närstående har i flera år försökt få mig att lyssna på ljudböcker. Men det har inte blivit av. Tycker inte jag haft tid. Har lyssnat på så mycket annat: nyheter, poddar, intervjuer. Men för en vecka sedan började jag lyssna på en ljudbok. Och är fast! Konsumerar romaner som aldrig förr nu. Under en vecka har jag lyssnat på en bok jag annars aldrig skulle läsa. På en bok som jag läst och tyckte mycket om och på en annan som jag fastnade i läsningen efter en tredjedel. Alla ger mig nya dimensioner och förstärkta upplevelser.

Uppläsningarna  ger mig nya dimensioner. Jag kan röra mig när jag lyssnar (somnar inte då). Men framförallt hör jag nyanser i stämningar och ordval, fängslas på ett nytt och annat sätt. Rösten, tonfallet i rösterna betyder mycket. Hård röst, mjuk röst, naken röst, livrädd röst, känslig röst. Bäst är de som förmår växla i takt med handling och stämning i boken.

Tack för tipset. Nu ska jag fortsätta lyssna!

bilder och deras texter
Skrivet av


Bohusläns museum

 

Alltmer märker jag att texterna betyder mycket. Texterna som vägleder mig i konsten. I juni 2017 for vi till Bohusläns museum för att njuta av Göteborgskoloristerna. En grupp konstnärer från Västkusten lätta att älska. Här kommer några texter.

Först ett citat från Ragnar Sandberg:
Man måste måla som fåglarna sjunger.

Inge Schiöler:
Jag behöver ljus och färger, luft och värme för att måla. Glitter över klippor och vatten, blommande ängar och grönskande träd och en växtlighet som spirar i bergsskrevorna.

Vi for vidare till Rackstadmuseet i Arvika.

Rackstadmuseet i Arvika

Nya målningar och nya texter. Inte visste jag att Stefan Johansson skrev dikter också.

Rackstadmuseet juni 2017

från skrivbubbla tillbaka till läsandet
Skrivet av

Förra gången jag fanns på min blogg var i mars. Det var en av de där få dagarna när det snöade i Göteborg. I Dalarna som jag en gång var en del av vräkte det vita ner. Jag längtade dit. Här var det grått och blött och jag led av brist på skrivande. Bestämde mig för att inte läsa, bara skriva. Jag gjorde det och till hösten kommer det dyka upp ett resultat. Ska kasta ut ett skötebarn till vargarna. Mer om det sen.

Så kom läslusten krypande och jag märkte att skrivbubblan kändes trång, rummet där inget läsande av nya böcker ingick.Öppnade Nerverna av David Nyman, och fastnade direkt.  Citat:

Allt det där immateriella hade raderats eftersom Ivar varit ensam. Och eftersom han varit ensam hade han kanske funnits lite mindre än andra, och därför var han nu lite mer död.

Jag lyssnade till David Nyman på Poesi och Prosa och köpte hans debutroman. Det är en stark, avskalad berättelse om kärlek, plikt, ensamhet, sjukdom och sorg. En berättelse om livet, så som det blev för Ivar Broman och hans familj. Sådana böcker gillar jag.

Och du som bor i Göteborg eller i närheten och är intresserad av litteratur, du vet väl att Forum för Poesi och Prosa finns. Varje höst och varje vår.

Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Du vill bara till din älskare igen
Skrivet av

Ibland tänker jag att alla ni som inte har skrivande som en drift, tycker att vi som skriver är tjatiga.
”Jag skriver för att jag måste.”
”Jag skriver för att förstå mitt liv.”
”Jag måste skriva.”
Känner ni igen alla våra argument? Tycker ni att det stundtals blir patetiskt? Inte konstigt i så fall.

För mig är skrivandet ett slags beroende, ett ständigt pågående tillstånd. Ibland aktivt, ibland passivt. men alltid där.  I Skrivarpoddens grupp på Facebook skriver Eva Stilling om Julia Cameron som brukar säga att skrivandet är en älskare. När du är nära den älskaren blir du hel. När ni är på avstånd från varandra blir din längtan en rastlöshet, du vill bara till din älskare igen. Glider ni för långt ifrån varandra eller ses för sällan blir det svårare att återförenas.

Ja, ungefär så.

 

 

Lockomfladdrat. Bergman, pappa och jag.
Skrivet av

Sandberg wallpaper har inget med texten att göra, men får vara med ändå.


Häromkvällen lade jag mig i sängen med samlade dikter av Bo Bergman. Och fastnade! Jag läste hans dikter när jag var ung, pappa läste dem för mig när jag var barn. Jag känner en återväckt kontaktlina mellan pappa och mig.  Bo Bergmans ton är humanism när han skrev om livet, naturen, kärleken, döden, kriget – men också om samtida författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Detta är  en av de många källor till det tankegods och alla de motstridiga känslor jag bär inombords idag. Just i detta ögonblick skulle jag gärna prata lite mer med pappa om allt detta.

Bo Bergman föddes 1869, han blev nästan hundra år, han genomlevde två världskrig, han var vuxen när min pappa föddes 1901, han var en uppskattad poet och pappa satt i den vinröda läsfåtöljen och läste för mig. Och idag känner jag igen vissa rader, stråk av skönhet, dofterna, även om språket också känns ålderdomligt.

Livets mening hittade jag på youtube, inte i text. Så kanske blir dikten inte perfekt återgiven nu. Den låter så här och skalden är Bo Bergman.

Livets mening är att leva
och inte fråga varför.
Om du frågar varför
är du dömd att svara.

Och då ser du inte längre ögonblicket
gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hisnande, lycksaligt, lockomfladdrat flickebarn.
Men en munter spark åt jordens alla grubbelsjuka hjärnor
alla skuldbetyngda fjät.

 

 

 

Sandbergs igen

Äldreblivande, Korsvägen och Gott Nytt År
Skrivet av

Korsvägen

Jag sitter högst uppe i det höga Lisebergshjulet och tittar ut över staden. Fastnar först i Korsvägen och försöker förstå vad den platsen gör med mig. Jag passerar ofta Korsvägen och där går allt igång. Tankar som leder till goda idéer, associationer som väcker känslor. Önskade och oönskade, men alltid nödvändiga. Drömmar och mardrömmar. Ofta med intressanta podlurar i öronen.
Korsvägen är mötesplats, förbipassage, uppehållsplats, jäkt, frustrations-plats, möjligheternas plats. En plats där laddade mäss- eller Lisebergsbesökare trängs med bilar, spårvagnar och bussar. Alla försöker hitta sitt utrymme på denna trafikkaotiska plats. Snart är Korsvägen en gigantisk byggarbetsplats under åratal. Kanske är det just därför jag njuter av den idag; för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva den i ”färdigt skick”.

Gothia Towers

Hjulet snurrar vidare och två av Gothia Towers passerar framför mina ögon. Jag har både skrivit om dem och fotat dem förr. Jag tycker om nya, moderna, spektakulära hus. Höga hus. Hus med speglar och synvillor och former som drar åt olika håll. Jag förstår inte att man kan tycka illa om ny arkitektur. Men det finns de som gör det. De som piskar upp sina inre aggressioner mot byggnationer som de anser inte borde finnas eller om de måste finnas så ska de finnas någon annan stans. Jag tycker om när gamla hus möter nya. När tidigare generationers lust att skapa och bygga möter nutidens. Det är ett av många sätt att pussla ihop någon slags förståelse för tidens gång.


Jag hade ju tänkt att detta inlägg skulle beröra begreppet äldreblivande. Det är ju ett ämne jag sagt att jag vill skriva om. Jag ville bena ut vad jag menar med detta ord, vad jag vill säga och varför. Men nu märker jag att det får inte plats. Återigen har jag inte tid med mitt äldreblivande. Det får bli en annan gång.

Istället vill jag nu önska er – mina vänner och följare – en trivsam nyårsafton. Hoppas att ni sedan är sugna på att röja bort barren och kaksmulorna. Städa, ta vid där det gamla slutade och samtidigt uppfyllas av en fräsch känsla av att starta något nytt.

GOTT NYTT ÅR

 

 

Varje livsminut är poesi
Skrivet av

 

Två dagar före julafton springer jag ner för trapporna och ut på gatan. Tankarna surrar kring jultomten, men podden jag planerat att lyssna på innehåller något annat. Öppnar porten och bländas från två håll. Låg, skarp vintersol från ena hållet, lika starka solljusreflexer från det andra. Gotia Towerhusens spegelväggar fångar hela decembersolens samlade kraft och skickar tillbaka. Och där står jag mitt emellan.

Tomten försvinner ur mitt huvud, det skarpa skenet väcker andra tankar. Var det en nära-döden-upplevelse eller bara ett utmärkt tillfälle att fira årets mörkaste timmar. Ljuset som är på väg.

Jag tänker på poesi och sätter lurarna i öronen. Lyssnar på söndagsintervjun med Amineh Kakabaveh. Den svenska riksdagskvinnan som redan som 13-åring började sin kamp för demokrati – rättigheter och frihet för kvinnor. Då hade hon automatvapen på axeln, nu sitter hon i Sveriges riksdag.

Med detta intressanta samtal i öronen och med en sol som lugnat ner sig kommer jag till badhuset. Där finns en gammal kvinna som viker sig dubbel varje dag. Hon tar sin fot och lägger den vid sitt öra och jag förtjusas varje gång jag ser det över vad kroppen kan.

När jag kryper ner i kallbassängen tänker jag att hela livet är poesi. Varje dag, varje stund för mig – om jag håller alla mina sinnen vakna – är något jag kan skriva om. Och när jag simmar min tusende meter hoppas jag att 2018 ska bli ett år för mig, rikt på ord. Mycket skrivande!

Och: att lyssna på Söndagsintervjun  och Ekots lördagsintervju gillar jag. Där får jag något jag saknade så mycket när jag var aktiv politiker. Det fördjupade samtalet där det finns en chans att tala färdigt. Att tänka ett varv till. Att förklara mer än försvara. Att mötas i samtal.

Med hopp om många goda samtal under helgerna som kommer önskar jag nu alla följare och läsare en God Jul

GOD JUL