Vad ska barnet heta?
Skrivet av

Alla dessa titlar

När ett nytt barn kommit till världen ska det ha ett namn. Ibland är det självklart. Det finns bara ett namn, ingen tvekan. Men ibland finns alternativ. Det fanns gånger jag presenterades fyra-fem alternativa namn till ett nykommet barnbarn och jag tänkte: hjälp! Måtte de inte välja det namnet. Eller det.
Så är valet gjort och det nyfödda barnet är en människa. En ny människa med en begynnande identitet och hela livet framför sig. Och när barnet steg för steg kliver in i vår värld, så plötsligt är namnet självklart. Inget annat namn hade varit möjligt.

Är detta bokstavligen översättbart på en boktitel? Går det överhuvudtaget att veta om en titel är rätt eller fel så fort jag läst en bok. Eller blir titeln ett med berättelsen och omöjlig att byta ut?

Spelar det någon roll vad jag väljer för titel på en roman? Och vad är det som ska gälla egentligen. Ska namnet vara provocerande, ska det vara vackert, ska det sticka ut, ska det smälta in? Eller ska det helt enkelt bara passa den digitala världen? Så att jag inte skrivit en MÖNSTERBOk som handlar på MONSTERHYLLAN.

Jag har inga svar. Trots att jag lägger mycket energi på att jaga den perfekta titeln på mina verk. Kanske blir det bara väldigt bra, vad jag än väljer?

För övrigt hoppas jag att du väljer ett politiskt parti som håller tydligt avstånd från det enda parti som tycker att vi i Sverige inte behöver bry oss om klimatfrågan och som tycker att människor som flytt från krig och våld helst ska bo någon annanstans. Och som inte tycker om samkönade äktenskap och dessutom har en bakåtsträvande kulturpolitik. Med detta som grund skulle jag – om jag röstade på ett borgerligt parti (vilket jag inte gör) – rösta på liberalerna eller centern.

Du vet väl att om du förtidsröstat och ångrar dig, kan du ändra dig på valdagen?

Kunde inte släppa Ännu ett liv
Skrivet av

Theodor Kallifatides, ÄNNU ETT LIV

Jag jagar ständigt kärnan i min drift. Kärleken till skrivna ord. Efter en oändlig rad av år och letande börjar jag långsamt förstå vad som driver mig. Mer om det en annan gång.

Under tiden söker jag ständigt andras beskrivningar över sin egen skrivdrift. Med detta intresse i huvudet fick jag plötsligt en tunn, vacker bok i min hand. Ännu ett liv, av Theodor Kallifatides.

Författaren har bestämt sig för att sluta skriva, men det går inte så bra. Citat: Jag hade inga illusioner. Men jag var skräckslagen för tomheten som skulle ta över mitt liv. En serie dagar och nätter så lika varandra som de långa loftgångarna i miljonprogrammets byggen.

Och så blev det alltså en bok till. En reflekterande berättelse om att skriva men också om minne, ursprung, hemspråk och förvärvat språk. Och om att bli äldre. Dessutom är det en fantastisk lärobok i konsten att skippa onödiga ord och att aldrig glömma att gestalta.

Jag läser inte så många böcker från början till slut just nu. Men denna kunde jag inte släppa.

 

Vi gick hundratals pratpromenader och i november är den här
Skrivet av

Vårt omslag målas av Ida Gudmundsson

 

Vi gick hundratals pratpromenader, skrev tusentals post-itlappar och lika många sms, vi skrev mer och skrev om, vi skickade till lektörer och omarbetade miljoner gånger. Våra refuseringar ville vi tolka som uppmuntringar och jag gick på skrivkurs. När jag berättade för vår lärare Susanna Alakoski om vårt projekt såg hon strängt på mig och sa:
Jag litar på att ni gör det ordentligt. Om ni gör det, kommer det bli bra.
Och jag tänkte:
Hon ska få se!

Att skriva två är en ynnest som egentligen inte kan beskrivas. Att skicka ett sms med förslag på en ändring av en halv mening på sidan 267 – och hon vet vad jag menar! Och svarar med fem ord, och: jag vet vad hon menar! Men att veta vad vi menar är inte alltid detsamma som att tycka lika. Vi kompletterar varandra och den ena drar när den andra sackar och tvärtom. Det går aldrig att ge upp när man är två om saken.

Min medskrivare är min dotter, Hedvig van Berlekom. I november ger Idus förlag ut vår roman och det ska bli spännande att släppa iväg vår gemensamma sexåring. Stolta är vi båda över omslaget som ni får ett smakprov på ovan. Det är konstnären och musikern Ida Gudmundsson som målar.

Vår berättelse är fiktiv men den är inspirerad av samtal som Hedvig och jag hade när jag flyttat från Dalarna till Göteborg för nio år sedan, hennes hemstad sedan länge. Vi talade om kärlek, familj och om normer. Generationsfrågor, frihet, kreativitet. Den handlar om Malin som lever tillsammans med Lina och är på väg att bilda familj och om Ingrid som är nyskild och pensionär mot sin vilja. Ingrid flyttar till staden där Malin och Lina bor och där försöker mor och dotter hitta tillbaka till den bättre relation de upplever att de en gång hade. Och hur kan de mötas i ömsesidig respekt för varandra? Det är en berättelse om moderskap och dotterskap. Men också om en längtan efter barn och om en lång och stundtals diskriminerade väg för att nå dit. Om alla band som tiden formar. Och om mellanrummen mellan människor.

I november ger Idus förlag ut vår roman och vi får hålla vår bok i handen. Hoppas att du också vill känna på den, lukta och framför allt läsa den.

De starkaste krafter jag vet
Skrivet av

Plötsligt bestämde jag mig för att lyssna på den svaga men ständiga rösten inom mig. Den som gnager och skaver och frågar, år ut och år in.
Dikten. Var är dikten?
Dikterna har alltid funnits inom mig. Utantillverserna, dödsmelodierna. Alla de vackra och sorgliga bilderna som följt med mig i form av versfötter och rytmer. Jag vill läsa mer poesi än jag gör. Jag vill öppna för poesi. Jag vill skriva poesi.

Poesi är kärnan i allt det jag vill ha sagt. Det finns inte tid för ordrikedom. Det finns bara tid för det viktigaste. Så jag beställde en digital poesikurs och nu vill jag ge poesin inom mig en timme om dagen.

Letade fram en författare som jag återkommer till, ibland med år emellan. Varje gång talar hon till mig. Det är Anna Greta Wide.
Här en dikt ur samlingen Orgelpunkt.

DE STARKASTE
De största och starkaste makter jag vet
är skräck och kärlek och ensamhet.

 

Litterär gestaltning med Susanna Alakoski och Mats Söderlund- en sommarvecka att minnas länge
Skrivet av

 

Ystad Allehanda

Varit på kurs i Litterär gestaltning och är påfylld, nej överfylld.
Vill bara ta väl vara på allt jag fått, inte glömma alla fina detaljer och falla in i en gammal vanlig lunk. Vill minnas var jag är när jag trivs som bäst.

Vi var på Skurups Folkhögskola och vi var femton personer – en spretig grupp som skulle kunna ha suttit i våra egna världar fem dagar i sträck om vi inte haft de lärare vi hade. Med sitt tydliga ledarskap fångade de in oss i ett rum där vi tog och gav till varandra. Själva öste de generöst ur sina egna erfarenheter – två författarliv med passion, besvikelser, framgångar och massor av kunskap. Och många böcker – uppskattade och lästa av tusentals läsare.

Vad är det att skriva prosa, jo:
Att skriva scener, ha en berättelse, att gestalta och att hitta sin egen röst.
Och att våga.
Och att skita i vad alla människor ska tycka.
Att skriva med hela kroppen.
Det är att skriva prosa.
Eller poesi.

Våra lärare var Susanna Alakoski och Mats Söderlund.

Mats Söderström och Susanna Alakoski

inte bara läsa, inte bara skriva – lyssna också
Skrivet av

Apropå att lyssna

När bild, musik, dans förs samman uppstår spänning. Jag tycker om gränsöverskridande konstuttryck. Exemplen är många. Ett som rinner upp i ett huvud är när Konserthuset i Göteborg visade den ursprungliga  svart-vita filmen av Körkarlen och symfonikerna ackompanjerade med nyskriven musik. En helt ny upplevelse med Selma Lagerlöfs roman från 1912 som inspirationskälla. Häftigt!

Jag tänker också på hur jag använder ljudet när jag själv skriver. En nyskriven egen text i lurarna när jag är ute och går. Genast hittar jag nya nyanser. Ord som inte ska vara där. Ord som fattas. Obegripligheter. Men också hur bra det kan låta. Hur jag kan njuta av min egen röst och mina egna texter.

Några närstående har i flera år försökt få mig att lyssna på ljudböcker. Men det har inte blivit av. Tycker inte jag haft tid. Har lyssnat på så mycket annat: nyheter, poddar, intervjuer. Men för en vecka sedan började jag lyssna på en ljudbok. Och är fast! Konsumerar romaner som aldrig förr nu. Under en vecka har jag lyssnat på en bok jag annars aldrig skulle läsa. På en bok som jag läst och tyckte mycket om och på en annan som jag fastnade i läsningen efter en tredjedel. Alla ger mig nya dimensioner och förstärkta upplevelser.

Uppläsningarna  ger mig nya dimensioner. Jag kan röra mig när jag lyssnar (somnar inte då). Men framförallt hör jag nyanser i stämningar och ordval, fängslas på ett nytt och annat sätt. Rösten, tonfallet i rösterna betyder mycket. Hård röst, mjuk röst, naken röst, livrädd röst, känslig röst. Bäst är de som förmår växla i takt med handling och stämning i boken.

Tack för tipset. Nu ska jag fortsätta lyssna!

bilder och deras texter
Skrivet av


Bohusläns museum

 

Alltmer märker jag att texterna betyder mycket. Texterna som vägleder mig i konsten. I juni 2017 for vi till Bohusläns museum för att njuta av Göteborgskoloristerna. En grupp konstnärer från Västkusten lätta att älska. Här kommer några texter.

Först ett citat från Ragnar Sandberg:
Man måste måla som fåglarna sjunger.

Inge Schiöler:
Jag behöver ljus och färger, luft och värme för att måla. Glitter över klippor och vatten, blommande ängar och grönskande träd och en växtlighet som spirar i bergsskrevorna.

Vi for vidare till Rackstadmuseet i Arvika.

Rackstadmuseet i Arvika

Nya målningar och nya texter. Inte visste jag att Stefan Johansson skrev dikter också.

Rackstadmuseet juni 2017

från skrivbubbla tillbaka till läsandet
Skrivet av

Förra gången jag fanns på min blogg var i mars. Det var en av de där få dagarna när det snöade i Göteborg. I Dalarna som jag en gång var en del av vräkte det vita ner. Jag längtade dit. Här var det grått och blött och jag led av brist på skrivande. Bestämde mig för att inte läsa, bara skriva. Jag gjorde det och till hösten kommer det dyka upp ett resultat. Ska kasta ut ett skötebarn till vargarna. Mer om det sen.

Så kom läslusten krypande och jag märkte att skrivbubblan kändes trång, rummet där inget läsande av nya böcker ingick.Öppnade Nerverna av David Nyman, och fastnade direkt.  Citat:

Allt det där immateriella hade raderats eftersom Ivar varit ensam. Och eftersom han varit ensam hade han kanske funnits lite mindre än andra, och därför var han nu lite mer död.

Jag lyssnade till David Nyman på Poesi och Prosa och köpte hans debutroman. Det är en stark, avskalad berättelse om kärlek, plikt, ensamhet, sjukdom och sorg. En berättelse om livet, så som det blev för Ivar Broman och hans familj. Sådana böcker gillar jag.

Och du som bor i Göteborg eller i närheten och är intresserad av litteratur, du vet väl att Forum för Poesi och Prosa finns. Varje höst och varje vår.

Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman