Bro över oroligt vatten, om att skriva
Skrivet av

 



Ironbridge,  gränsen mellan Wales och England. Alla foton i detta inlägg tagna av Johan B. van Berlekom


 

Öresundsbron

 

jag duschar, morgonvatten strilar över morgonkropp

Bridge over troubled water…
jag kastas långt bakåt i min egen tid
står med en man framför mig
en höftpatient på en träningsbrits, liggande på sidan med ena benet upplyft

Bridge over troubled water …
en låt jag aldrig hört, för den var ny
det var femtio år sedan

allt stod stilla
utanför vattenglittret i sundet mellan Siljan och Orsasjön
melodislingan, känslan, orden

orden

When you’re weary, feeling small
When tears are in your eyes, I will dry them all, all
I’m on your side, oh, when times get rough
And friends just can’t be found
Like a bridge over troubled water
(Simon and Garfunkel)

bron är mina ord
mina ord är bron

orden är på min sida, orden bygger broar mellan mig och världen utanför
så har det alltid varit

så ska det alltid vara
att skriva är en bridge over troubled water

jag stänger av duschen och möter dagen

 

Steinerne Brücke byggd på 1100-talet, Regensburg, Tyskland

Pfahlbauten Bodensee,  världskuturarv i Tyskland

Düsseldorf, Tyskland

Venedig, Italien

Längs vägen – världen 72 haiku av Kerstin Park
Skrivet av

 

Kerstin Park. Foto: Benny Tornefalk

”När inget mer finns att ta bort är haikun färdig, för den som vill läsa, ta emot och tolka.”

 

sommarsolstånd
hur kort
är livet

 

Citatet ovan är hämtat ur baksidestexten i Kerstin Parks nya diktsamling, Längs vägen – världen 72 haiku. Det är en komprimerad diktsamling både till språk och form. För mig är den vacker och den försätter mig i ett kontemplativt och reflekterande tillstånd. Jag mötte Kerstin på skrivarkurs (Susanna Alakoski och Mats Söderlund på Skurups Folkhögskola) sommaren 2018. Då fick vi kursdeltagare ta del av Kerstins pågående haikuarbete och för ett par månader sedan kom slutresultatet. Det är så fint att få följa andra författares skrivprocesser!

 

Haikupoesi i Trädgårdsföreningen



Jag tog med mig boken till Trädgårdsföreningen i Göteborg. 72 Haiku passar i den underbara blomningstiden. Eller hur?

 

 

 

 

första frosten
för varje brandgult nypon
en doft har blommat ut

 

Jag blir haikusugen. Gissar att jag skulle kunna bli besatt av att vrida ut den sista droppen för att få behålla den allra innersta kärnans kärna. För att sedan lämna över till läsaren. Läsaren som gör de få orden till sina, broderar ut, tänker vidare utifrån sig och sitt. Framför mig ser jag hur haikudikter fladdrar runt och viskar i våra öron: vi har något gemensamt vi människor, vårt gemensamma ser bara olika ut.

 

Tack Kerstin Park!

 

frasar fram
på ärvda skidor
någon har spårat
 

 

Baksidestext Längs vägen – världen 72 haiku

 

Kill my darlings, plocka fram modet
Skrivet av

 

Min bokhylla

 

jag tycker inte om honom. oengagerad
nitton timmar har vi pratat
han säger: vi borde prata om din kropp
jag nickar men han vill inte prata om min kropp
han säger: vill du ha en kvinnlig terapeut istället?

min kropp skriker efter kontakt
han pratar om mig
han pratar till mig
han pratar över mig

om min kropp

erbjuder mig att någon annan ska prata om min kropp. med mig
han ser trött ut

jag vill inte prata om min kropp
jag vill möta den

jag betalar för nitton timmar
stänger dörren och går

 

Detta var flera år sedan och mycket har hänt utanför mig och inuti mig. Om jag vågar kommer min nästa bok handla om vad flera års kroppspsykoterapi betytt för mig och vad det betytt för mitt skrivande. Om hur min kropp och mitt skrivande är inflätade i varandra. Utkastet har jag. Så egentligen är det bara att sätta ihop det, kill my darlings, redigera. OCH plocka fram mitt mod.

Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet
Skrivet av

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Ett stråk av längtan
Skrivet av

 

 

Skriva är deras liv. Medan de lever sina dagar samlar de på ord. Låter fantasin bygga berättelser, plockar in diktens rytm i sina kroppar. De skriver för att förstå. De skriver för att stå ut, de skriver för att lugna sig. Ibland driver glädjen, ibland drivet sorgen, ibland lekfullheten. Nästan alltid ett stråk av längtan.

De redigerar manus, de tar emot kritik och de ändrar. Oförtröttligt håller de på. Skickar manus till förlag, refuseras, deppar ihop och börjar om. En del skålar för framgången. En del misströstar. Andra åter finner glädje i att skriva för sig själv och sina närmaste. Alla fortsätter.

Det finns många bland mina vänner som lever så. En del möter jag fysiskt, andra på nätet. Gemensam nämnare är skrivandet som drift. Orden står för en kraft med olika riktning. De är en livsviktig byggsten hos oss som måste skriva. Jag tänker ofta på alla dessa texter som finns omkring oss och på litteraturens kraft när vi lyckas beröra varandra.

Nu vill jag blåsa liv i gästbloggande. Låta er som söker upp min blogg också få ta del av andra skrivande människors rader.  Håll utkik!

 

 

Dubbelt så bra eller bara hälften
Skrivet av

 

Skrivkraft i Skåne

 

Nu har jag skrivit två böcker tillsammans med en annan person. I två helt olika böcker har jag haft två helt olika medförfattare. Den ena är STIGARNA som jag skrivit tillsammans med Hedvig van Berlekom,@ordhog på instagram. Den andra boken är ännu inte officiell men kommer ut i höst. Vad gör det med mig att skriva två?

I författarfackkretsar räknas inte boken som ett helt verk. Det räknas som ett halvt. Rimligt, kanske? Även om vi skrivit 300 sidor och hälften var. Hade kunnat vara två romaner på 150 sidor var. I så fall hade vi varit två författare med varsitt verk. Men nu är det samma bok och då har vi bara skrivit ett halvt verk var.

Egentligen spelar det förstås ingen roll, men det sätter tankar i mitt huvud, tankar som berör skrivprocessen. Beror det på att det är häften så svårt att skriva två? Eller hälften så bra? Är det fusk att vara två? Gäller det alla genrer, även deckarförfattare? Skriver kända deckarduon bara halva verk eller är det superspännande att just deckarförfattare samarbetar.

Jag förstår inte logiken, men jag vet vad jag har gjort. Jag vet att mina två senaste böcker inte ens hade kunnat skrivas av endast en av oss. Att ämnena fördjupats och fått så många fler dimensioner. Och jag vet vad det gjort med mig och mitt skrivande. Det har gett mig massor och jag är rätt säker på att mitt skrivande utvecklats på vägen.

Boken som kommer är sorglig och hoppfull, lärorik och superviktig. Den är gul! Boken som kom ut för åtta månader sedan är STIGARNA. Citat ur ett ömdöme från en bibliotekarie:

En så lödig och sammanhållen berättelse, där båda perspektiven blir synliga och trovärdiga. Litteratur, inte pamflett, inte information, utan en stark berättelse om två kvinnors liv i perspektivet av ett barn, ett nytt liv. Jag blev imponerad och berörd!

STIGARNA Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka
Skrivet av

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Jag letar efter något
Skrivet av

 

 

 

Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.

Poesi!

Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.

Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.

Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?

Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.

Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!

Skickar dem någon annanstans
Skrivet av

 

 

Det finns nätter hos mig då sömnen vägrar att djupna. Jag flyter runt halv vaken, halvt sovande timme ut och timme in. Något har flyttat in i mitt huvud och vägrar släppa taget. Ibland är det orden – dem jag älskar om dagen och brottas med om natten.

Det var en sådan natt och jag plötsligt fann mig själv sitta naken i köket halv tre och skriva ner orden som dansade runt. Det brukar kunna hjälpa – detta att kunna lyfta dem bort från huvudet ner på ett papper.  Det kan ge ro.

Ibland är det briljanta ord jag lämnar efter mig. Ibland inte. Eller kanske något jag kan förädla när dagen kommit. Den här gången slänger jag ned dem ocensurerade. Så här lät det i min skalle, innan lugnet la sig.

 

att formulera ord om natten
är ingen bra idé
de staplas på varandra
de virvlar runt i dans och förvildas

de snubblar på varandra och förlorar all sin glans
de växer och de skiner
men försvinner
snabbt nån annanstans

nej, det är ingen bra idé
skickar dem nån annanstans
till en ny instans
mer vilsamt än
ord i virveldans

Avskalad lyrisk prosa vill jag skriva!
Skrivet av

 

 

Uppsats Ann Beskow klass 3

 

Språket jag lärde mig var perfekt. I den rödmålade småskolan i Småland, nära gränsen till Östergötland utlärdes det perfekta. Det var huvudsatser och bisatser, det var skrivstil och textning och mitt ordförråd var stort. Det var på 1950-talet. Jag skrev berättelser på skrivmaskin när jag var åtta år. I tonåren omsatte jag de plågsamma existentiella krafterna som stormade i min kropp till drypande poesi.

Så läste jag latin, blev sjukgymnast och språket blev sjukjournalernas och vårdbyråkratins. På 70-talet närmade jag mig politiken och på 80-talet var jag fast. Mitt språk förändrades, men fortfarande placerat i den box jag befann mig. Jag proklamerade, övertygade, dokumenterade, protokollerade och skrev debattartiklar. När natten kom fick mitt inre väsen det den skrek efter. Klä livssorgen, smärtan, frustrationen och glädjen i egna ord. De ventilerna levde sitt eget liv i min dagbok. Anteckningar i stort sett varje dag de senaste tjugofem åren.
För tio år sedan började jag äntligen skriva skönlitteratur. 2013 kom Havet räcker inte  och i november 2018 Stigarna tillsammans med Hedvig van Berlekom.

Det är svårt att skaka mig fri från det perfektionistiska heltäckande språket. Där är alla skydd upprättade och alla skyddsdiken grävda.
Men jag vill så mycket mer. Mina ord är många och min tid knapp. Därför åker jag till Skurups folkhögskola på poesikurs för Mats Söderlund i juli.

Jag kommer nog inte bli poet. Men efter att ha skalat och stuvat om bland mina ord från mina gamla liv – vill jag nu skriva kärnfullt. Bara det allra viktigaste ska vara kvar på pappret. Därifrån kan jag bygga ut, en aning. Avskalad poetisk, lyrisk prosa vill jag skriva!