GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

Att måla är som att skriva, nästan
Skrivet av

Det handlar om att älska konst, inte förstå den sa den franske konstnären Legér och det skulle jag vetat när jag var ung. Då när jag inte vågade gå på konstutställningar eftersom jag inte förstod. Nu har jag lärt mig. Det handlar inte om att förstå, det handlar om att känna. Våga känna efter vad bilden gör med mig, vad den väcker och betyder. Våga förtjusas och äcklas.

Vi har varit på en kortresa i Sveriges västrare delar. Vi besökte museet i Uddevalla, i Karlstad och Rackstamuseet i Arvika. Vi har sett Göteborgskolorister, Rackstakolonin. Lena Cronqvist, Inge Schiöler, Ivan Ivarson, Stefan Johansson och många fler. Vilka konstskatter vi har, vilka fantastiska museer vi har och vad det känns och inspirerar.

Jag fastnar ofta för orden mellan tavlorna. Orden som konstnären själv skrivit om sitt skapande. Om våndan och kraften, om smärtan, färgerna och skuggorna. Jag tänker att oavsett om jag målar eller skriver är våndan och de härjande krafterna en hårsmån från varandra.

 

Här ett citat av Axel Törneman:
Man har sagt mig att det icke går att måla en tavla då man skälver av inspiration utan då är det bäst att taga sig ett bad, som drifver djäfvulen ur kroppen, lugnt och metodiskt ska man måla en tavla.”

 

Med en detaljbild från vår egen midsommarstång önskar jag en skön midsommar. Efter den kommer en GÄSTBLOGGARE hit.

 

Texten – författaren – läsaren
Skrivet av

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra.

 

Vad har författaren och läsaren för relation? Författaren skriver en text, läsaren läser. Är texten färdig när läsaren tar den i sin hand, eller är det så att det är först när läsaren släpper in texten i sitt eget huvud och hjärta som verket fullbordas?

Kring dessa frågor funderar jag mycket. Jag tycker det är spännande att se på skrivandet från olika håll. Tänker på vilken skrivare jag själv vill vara och vad som händer med författarna när bokbranschens villkor utvecklas och spretar åt olika håll.

Just nu ser jag fyra olika sorters författare i min bokhylla.
Björn Ranelid. Han ställer sig mellan sitt verk och mig som läsare. Han har många läsare men han hindrar en del från att ens vilja öppna boken, bara för att de stör sig på honom som person. Jag har läst flera romaner av honom som jag tyckte om, men får allt svårare att koppla bort hans egen röst när jag läser.

Anders Paulrud står osynligt mellan verket och mig som läsare. Jag har ingen röst i etern att relatera till.

Pär Lagerkvist bygger en ömsint brygga mellan sitt verk och mig. Varje dikt jag läser av honom hör jag hans trygga, livsbejakande småländska röst i mitt öra. Känns som att rösten är svart-vit.

Karolina Ramqvist slutligen är en författare som tänker och reflekterar över sin egen relation till mig som läsare. Jag känner sympati för hennes tankar.

Dessa fyra, Ranelid, Paulrud, Lagerkvist och Ramqvist har jag läst både prosa och poesi av. De är väsensskilda som personer, så ock deras verk. Alla talar till mig, men med så olika röster. Jag hoppas att jag ska bibehålla och utveckla min egen förmåga att fånga upp miljoner olika röster. Och hur som helst, en text är inget färdigt verk om inte läsarna finns där.

Några kommande blogginlägg kommer handla om detta.

Höra röster
Skrivet av

Jag lyssnar, jag hör röster.

Vinden, havet, gräset – alla har sina röster.

Sänder budskap till mig.

Jag fångar upp naturens röster och tänker på författarnas röster.

Hur olika de är och hur olika de använder dem.

Ibland medvetet, ibland inte.

Jag tänker på författaren som ställer sig emellan sitt verk och mig som läsare, hindrar texten,

på författaren som står emellan oss men är helt osynlig.

Eller på de författare som är en brygga mellan sig och mig – och dig.

Om författarröster kommer jag skriva i några kommande inlägg. Kanske vågar jag berätta hur jag önskar att min egen skrivarröst kunde beskrivas.

GÄSTBLOGGARE Rigmor Tjerngren om Agnes och Helga
Skrivet av

Agnes och Helga – en berättelse om passion

Jag har alltid haft en litterär kärlek till Hjalmar Söderberg. Hans sätt att formulera sig, språkets skönhet har gripit tag i mig. Kan läsa hans texter om och om igen.

Doktor Glas är en säregen passionshistoria. Om återhållen kärlek. Om hemlig kärlek. Om förbjuden kärlek. Om mord som en kärlekens gärning. Boken väckte också en enorm uppståndelse på sin tid. Förfäran och upphetsning. Fick man mörda en kyrkans tjänare? En präst?!

Men jag har alltid undrat över, vem Helga Gregorius var. Denna unga vackra kvinna med en hemlig älskare. Sval på ytan, glödande under. Rov för stridiga känslor. Vad hände med Helga efter makens död? Fick hon någonsin ro i sin själ? Fick hon sin själs älskade?

Till slut kände jag mig tvungen att skriva fortsättningen på Doktor Glas själv. Ville veta. Ville förstå.
I vilken form skulle jag skriva? Försökte med Jag-form, men det kändes inte bra. Efter många omskrivningar hade jag en historia. Men jag var inte nöjd. Så gick jag en skrivarkurs i Ystad för Susanna Alakoski och Mats Söderlund. Där lossnade det.

Vi ett tillfälle, under skrivarkursen, skulle vi öva på att lyfta fram en biperson i våra berättelser och skriva ett avsnitt om denne/denna. Jag lyfte fram Agnes. Och hon tog genast överhanden. Det blev en historia om Helga. Men också om Agnes:

Agnes och Helga är bästa väninnor, om än i en ojämlik konstellation. Det gror en förbjuden kärlek hos Agnes, som hon inte förstår. Eller gör hon det? Helga behöver Agnes för att kanalisera sina tankar och känslor och som alibi vid passionerade möten med älskaren. Hon utnyttjar sin väninna utan skrupler, men tärs sakta sönder av skuldkänslor, religiös övertro och starka erotiska drifter.
Agnes å sin sida blir alltmer fixerad vid Helga och drivs av orealistiska drömmar om att de två till slut ska komma samman. I ett litet hus med trädgård, lika fin som prästgårdens. När Helga till slut står helt ensam slår den förträngda undermedvetna sidan över hos henne. Hon blir totalt oberäknelig och tar  ödesdigra och fatala beslut.

Boken har dramatiserats av regissören/dramatikern Dag Norgård för TV-teatern och vi söker nu produktionsbolag som vill ta sig an berättelsen i sex avsnitt om vardera en timme.
Boken finns att köpa på adlibris.com. Begränsad upplaga.

/Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

Med Skrivarpodden – för dig med författardrömmar – i öronen
Skrivet av

Med Skrivarpodden i öronen

 

Plötsligt började jag lyssna på poddar. Jag fastnade genast för en särskild. SKRIVARPODDEN – för dig med författardrömmar. Jag lyssnar på avsnitt efter avsnitt – det finns många – när jag går runt här hemma, promenerar eller sitter på spårvagnen och på vägen hem och tillbaka från simningen. Jag lär mig hur mycket som helst och blir överöst med skrivarinspiration. Ett stort tack till Kerstin Önnebo för alla fina och ambitiösa intervjuer med intressanta gäster.  Och tack till Maria Eggeling och din musik som alltid finns med som ett tryggt och medryckande signum.

Avsnitt som jag särskilt fastnat för hittills är:
056 Personligt varumärke, om hur man binder ihop blogg, facebook, instagram.
071 Into the woods med Caroline Degerfeldt.
037 Egenutgivning med Type & Tells
032 med Eva Swartz-Grimaldi – om förlag då, nu och i framtiden.
Samt Samla material med Beate Grimsrud, En litterär agents arbete, Efter manus och många fler.

Om du gillar att skriva, om du vill lära mer om skrivandet, om branschen och om möjligheter i tiden – lyssna!
Om du tror att du vet allt och provat allt, kanske faller det ner ett gyllene korn som du inte redan kände till – lyssna!

Lätt att vara steget efter
Skrivet av

Steget före

För att jag måste.
För att förstå världen.
För att känna mig levande.
Har alltid gjort det.

Detta är några av de svar som kommer på frågan ”Varför skriver du?” Det finns fler, kanske inte lika ofta uttalade.

Jag vill beröra andra.
Jag vill att miljoner människor ska läsa det jag skriver.
Jag vill leva på att vara författare, tjäna pengar.
Bli berömd.

Bokbranschen, hur ser den ut idag? Eller snarare textbranschen, för att vara författare handlar inte bara om på papper skrivna böcker. Skrivande är ett virrvarr av texter som rör sig okontrollerat i analoga och digitala världar. Förr fanns inga författarutbildningar eller skrivarkurser. Det fanns självlärda talanger som höll fast vid sin dröm stöttade av sin egen förmåga, lyckliga omständigheter och slump. Men de var inte lika många som nu. Många hade det ekonomiskt kärvt, ofta fattigt intill outhärdlighet. Sätten att nå framgång var inte så många. Få sin bok utgiven på ett förslag, skriva för en tidning, kanske komma i radio. Det är ungefär så jag tänker mig att det såg ut att vara författare när jag var ung.

Idag är konkurrensen stenhård, det vimlar av duktiga skribenter. De stora bokförlagen får in c:a 2000 oombedda manus per år, många välskrivna och spännande. Av dem går kanske en eller högst fem till tryckning. Ibland ingen. Så om man tror att enda sättet att bli läst är att bli utgiven på Bonniers eller något liknande förlag, är chansen att lyckas inte stor. Börjar man dessutom skriva sent i livet är chansen ändå mindre. Lyckas man inte kan det bero på att man inte skriver tillräckligt bra, men det är definitivt inte ett säkert kvitto på att man skriver dåligt. Man är kanske bara steget efter.

Parallellt med att skriva försöker jag förstå mig på dagens skrivarvärld. Jag läser, lyssnar, tittar och lär. Om branschen, om författarrollen, om skrivardrömmar, om mig själv. Om detta kommer flera av mina kommande bloggar handla.

Gediget bygge, lusten och Bodil Malmsten
Skrivet av

Vårhimmel bakom Balder

Djupblå vårhimmel och en ny luft där värme och svalka bryter mot varandra gör mig lycklig. Det var så på vår lördagspromenad. Vi passerade Liseberg på baksidan och jag såg att berg- och dalbanan Balder är ett gediget bygge och på Sankt Sigfrids plan såg vi en välsorterad fiskaffär som vi inte visste fanns.

Fiskaffären på Sankt Sigfrids plan

Och jag gick och tänkte på att skriva och på att det tar emot ibland. Hemma bläddrade jag i Bodil Malmstens bok Så gör jag. Hon skriver:
”Det här är grundläggande. Det gäller skrivandet, det gäller allt: Ta ut glädjen i förväg. Ta ut skrivarglädjen och förvara den ljust. Något behöver bli berättat, låt det.
Tids nog kommer problemen.; problem behöver man inte oroa sig för. De kommer när de kommer. Skrivglädjen är kusin med lusten, ta ut dem så mycket det någonsin går.”

Från Ranelid till Al-Khamisi via Naseh och Ekdal.
Skrivet av

Göteborgs hamn.

Första meningen ska suga tag. Efter en dimmig tidig morgonpromenad i hamnen en dag i januari landade jag i en bokhandel. Bestämde mig för att köpa ”fyra för tre” och att första meningen i varje bok fick avgöra valet. Jag sökte länge och noggrant. Vilka meningar grep tag i mig? Hur vill jag att en berättelse ska börja för att jag ska sugas med?

Mina första-meningen-val denna morgon böljade från ord, relationer, vatten, kärlek och svek. Så här blev det:

När överbefälhavaren Axel Wiman började gråta under presskonferensen så lät det bara som om en vindil sakta svepte genom rapsfälten i hans barndom, men innan dagen var slut hade en storm dragit in över landet och många människor förvandlades till vargar och rovfåglar som kretsade över sitt byte. (Björn Ranelid)

Miriams mobiltelefon är kopplad till högtalaren med en tunn vit sladd som löper över köksbänken, fläckad av tomatsaft, välling och kaffe från frukosten. (Negar Naseh)

En mulen höstdag tar jag hissen från vindsvåningen på Södermalm ner till källaren. I handen: datorväska med en liter naturell yoghurt av utgånget datum och något dussin pillerburkar, allt giftigt som går att hitta i medicinskåpet.  (Niklas Ekdal)

Gud vill visa att han äger havet. Havet lyder hans nycker och släpper all sin skam, tömmer sin vrede över vår fiskebåt. (Duraid Al-Khamisi)

Björn Ranelid, Negar Naseh, Niklas Ekdal, Duraid Al-Khamisi.

Nu har jag läst två av dem; så olika, men rätt val för mig just nu. Samtidigt bearbetar min hjärna första och sista meningarna i vår kommande roman, den som håller på att slutföras nu.

Ändra riktning
Skrivet av

Hamnen i Göteborg 28 januari 2017 kl. 10.26

Det har varit uppehåll i bloggandet ett tag. Jag söker ny riktning. Navigerar mellan blindskär och nya, outforskade stigar. Hur vill jag använda min kraft, min tid och min lust nu när min vardag gått in i ett nytt skede.

Jag går aldrig på sammanträden längre. Jag har slutat med politiska förtroendeuppdrag och jag vägrar  använda för mycket tid på sådant som tråkar ut mig. Tiden som fortfarande självklart finns, är oändligt dyrbar, och inte självklar för evigt.

Min skrivarkompis och jag har kommit långt i arbetet med vår gemensamma roman. Nu vill jag starta nya projekt. Att utvecklas i mitt skrivande är något ständigt pågående. Att skriva innebär också att läsa och lyssna. Jag läser böcker och lyssnar på poddar med nya ögon och öron. Gestaltning, struktur, berättarröst, tempus, för att inte tala om bokbranschen – sådant tänkte jag inte så mycket på förr. Det gör jag nu.

Jag har upptäckt att det är nu våra barnbarn är små. Snart är de inte det längre, och jag märker att jag själv åldras. Om jag har en bild av hur jag vill att de ska minnas mig, måste jag forma minnena idag. Nu. Jag skulle vilja följa mig själv in i ålderdomen med skarpsinne och tangentbord. Kanske blir det så småningom en bok som får sina läsare.

Det är detta min blogg ska handla om. Vad jag skriver och vad jag läser. Vad andra skriver och om äldreblivande. Och jag kommer kanske även fortsättningsvis bjuda in en och annan gästbloggare.

Välkommen att följa mig, tipsa och kommentera gärna i kommentarsfältet.

Kanal i Göteborg 13 mars 2015 kl. 8:14