Om att skriva, sagt av Agneta Pleijel
Skrivet av

Bilden har inget med innehållet i texten att göra, eller också har den det.

 

Om att skriva

 Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte.

Ur Doften av en man av Agneta Pleijel

Anne Frank på Bokmässan
Skrivet av

 

Den första dagen av Bokmässans fyra är över. Varje år längtar jag efter att vistas där från morgon till kväll och låta mig inspireras.  I år har förväntningarna smolkats av ständiga samtal kring nazistdemonstrationer och mothandlingar. Det handlar om förväntat våld i stora mått. Och det började med att det skulle bli Bokmässa – det fria ordets stora event.

Därför kändes det skönt att redan på morgonen slå mig ner i montern MIN RÖST för yttrandefrihet, mot rasism. Det är en maratonläsning av min första stora skönlitterära upplevelse. Anne Franks dagbok.

Under hela mässan ska läsandet pågå, varje läsare får en kvart var. Jag tycker om att Anne Franks röst får ljuda i bakgrunden under alla dagarna. Hon skulle älska det, om hon levde ; tror jag, utan att säkert veta. Ingenting kan man alldeles säkert veta om en annan människa.

Men att Anne Frank, tretton år gjorde djupt intryck på mig när jag var i tolvårsåldern det vet jag säkert. Jag läste och jag åkte ända till Linköping och såg på teater. Anne Franks dagbok – vilket otäckt liv hon levde! Vilken skräck! Vilken instängdhet! Vilket sorgligt slut! OCH: vad fint hon kunde skriva. Det skulle jag också vilja. Hennes dagbok hette Kitty. jag ville inte härmas, så min dagbok fick heta Mickie.

Skickat från min iPad

En fika med Agneta Pleijel
Skrivet av

Skulle vilja ta en fika med Agneta Pleijel. Något vackert och gott skulle jag bjuda på och jag skulle tacka henne för Doften av en man. Sedan skulle vi prata.

Om att vara ung kvinna på -60 -70-talet, om att yrkesarbeta, vara intellektuell, om politiken, om sex, om vilsenheten, om män, om barn, om längtan, om vad föräldrar kan ställa till med och om hur man kan skriva om det privata med vidgade ögon som väcker intresse hos många.
Det skulle jag vilja.

Tack Agneta Pleijel
Skrivet av


Just nu söker jag mig till böcker med barn- och ungdomsskildringar. Memoarer som lyfter sig nivåer ovanför att enbart hämnas. Berättelser som ser helheter men med blicken särskilt riktad mot barnet. Alla har föräldrar, åtminstone en mamma som fött oss. Många har själva barn. Det är svårt att vara mamma och pappa. Men det kan också vara mycket svårt att vara barn. Just nu letar jag bland minnen, brev, dokument från tiden då jag var barn. Jag är glad över att det finns många nedskrivna ord. Jag vill veta: hur formades just mitt liv.

Jag vill våga se och jag vill våga berätta. Jag vill inte längre fastna i överslätandet ”det var ju så på den tiden” eller ”de gjorde så gott de kunde.” Det är självklarheter. De gjorde förhoppningsvis så gott de kunde i den tid de levde. De hade sin livslott.  Men jag har också min. Nu vill jag våga se hela min egen lott, lägga fram den i ljuset. Våga berätta för den som vill lyssna.

Därför har jag läst Agneta Pleijels Spådomen. Fortsättningen Doften av en man väntar. Jag tycker om hennes angreppssätt. Hon skriver om flickan, hon. Men ibland kliver hon ur scenen och tittar med sitt vuxna jags ögon. Då skriver hon jag. Det funkar, genialiskt.

Spådomen handlar om att vara ung på sjuttiotalet. En ömsint berättelse om en ung, sökande och starkt kännande kvinna. Om slitningarna i familjen. Om dramatiken och smärtan. Men med bibehållen respekt för människorna omkring henne. Mamma, pappa, systrarna, några släktingar, en vän.

De är sammanvuxna, har varit det från livets början, mamma och hon. De är en enda kropp av hinnor, blod och inälvor.

  Att blir förkastad av mamma är en pina men närheten är en större. Kanske är det ett sällsynt ögonblick då mamma för en gång skull ser henne. Och hon vill bara bort. Vart som helst. Långt bort. Till vilken slocknad planet som helst. (Ur: Spådomen.)

Nu längtar jag efter Doften av en man. Tack Agneta Pleijel.

Välkommen tillbaka i sensommaren
Skrivet av

SOMMARENS BILDER lyfter mig genom höstens ruskiga mörker.

Sommarens ljus fyller på. Ljus finns utanför mitt fönster, inne i mina rum och skickar små glittrande projektiler längst in där jag själv bor.

Sommaren som gick bjöd på himmel, växter och vatten. Skriva, måla och forma. I min blogg kommer jag plocka fram bilderna en efter en med särskilt öga på läsa, skriva och äldreblivande.

Och till allt som rör livet hör barnen.  Barn finns överallt, ständigt närvarande. Barn i världen, barn i stan, barn på landet, barn i min familj och utanför, sjuka barn och friska barn och barn långt inne hos mig där jag själv bor.

GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

Att måla är som att skriva, nästan
Skrivet av

Det handlar om att älska konst, inte förstå den sa den franske konstnären Legér och det skulle jag vetat när jag var ung. Då när jag inte vågade gå på konstutställningar eftersom jag inte förstod. Nu har jag lärt mig. Det handlar inte om att förstå, det handlar om att känna. Våga känna efter vad bilden gör med mig, vad den väcker och betyder. Våga förtjusas och äcklas.

Vi har varit på en kortresa i Sveriges västrare delar. Vi besökte museet i Uddevalla, i Karlstad och Rackstamuseet i Arvika. Vi har sett Göteborgskolorister, Rackstakolonin. Lena Cronqvist, Inge Schiöler, Ivan Ivarson, Stefan Johansson och många fler. Vilka konstskatter vi har, vilka fantastiska museer vi har och vad det känns och inspirerar.

Jag fastnar ofta för orden mellan tavlorna. Orden som konstnären själv skrivit om sitt skapande. Om våndan och kraften, om smärtan, färgerna och skuggorna. Jag tänker att oavsett om jag målar eller skriver är våndan och de härjande krafterna en hårsmån från varandra.

 

Här ett citat av Axel Törneman:
Man har sagt mig att det icke går att måla en tavla då man skälver av inspiration utan då är det bäst att taga sig ett bad, som drifver djäfvulen ur kroppen, lugnt och metodiskt ska man måla en tavla.”

 

Med en detaljbild från vår egen midsommarstång önskar jag en skön midsommar. Efter den kommer en GÄSTBLOGGARE hit.

 

Texten – författaren – läsaren
Skrivet av

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra.

 

Vad har författaren och läsaren för relation? Författaren skriver en text, läsaren läser. Är texten färdig när läsaren tar den i sin hand, eller är det så att det är först när läsaren släpper in texten i sitt eget huvud och hjärta som verket fullbordas?

Kring dessa frågor funderar jag mycket. Jag tycker det är spännande att se på skrivandet från olika håll. Tänker på vilken skrivare jag själv vill vara och vad som händer med författarna när bokbranschens villkor utvecklas och spretar åt olika håll.

Just nu ser jag fyra olika sorters författare i min bokhylla.
Björn Ranelid. Han ställer sig mellan sitt verk och mig som läsare. Han har många läsare men han hindrar en del från att ens vilja öppna boken, bara för att de stör sig på honom som person. Jag har läst flera romaner av honom som jag tyckte om, men får allt svårare att koppla bort hans egen röst när jag läser.

Anders Paulrud står osynligt mellan verket och mig som läsare. Jag har ingen röst i etern att relatera till.

Pär Lagerkvist bygger en ömsint brygga mellan sitt verk och mig. Varje dikt jag läser av honom hör jag hans trygga, livsbejakande småländska röst i mitt öra. Känns som att rösten är svart-vit.

Karolina Ramqvist slutligen är en författare som tänker och reflekterar över sin egen relation till mig som läsare. Jag känner sympati för hennes tankar.

Dessa fyra, Ranelid, Paulrud, Lagerkvist och Ramqvist har jag läst både prosa och poesi av. De är väsensskilda som personer, så ock deras verk. Alla talar till mig, men med så olika röster. Jag hoppas att jag ska bibehålla och utveckla min egen förmåga att fånga upp miljoner olika röster. Och hur som helst, en text är inget färdigt verk om inte läsarna finns där.

Några kommande blogginlägg kommer handla om detta.

Höra röster
Skrivet av

Jag lyssnar, jag hör röster.

Vinden, havet, gräset – alla har sina röster.

Sänder budskap till mig.

Jag fångar upp naturens röster och tänker på författarnas röster.

Hur olika de är och hur olika de använder dem.

Ibland medvetet, ibland inte.

Jag tänker på författaren som ställer sig emellan sitt verk och mig som läsare, hindrar texten,

på författaren som står emellan oss men är helt osynlig.

Eller på de författare som är en brygga mellan sig och mig – och dig.

Om författarröster kommer jag skriva i några kommande inlägg. Kanske vågar jag berätta hur jag önskar att min egen skrivarröst kunde beskrivas.

GÄSTBLOGGARE Rigmor Tjerngren om Agnes och Helga
Skrivet av

Agnes och Helga – en berättelse om passion

Jag har alltid haft en litterär kärlek till Hjalmar Söderberg. Hans sätt att formulera sig, språkets skönhet har gripit tag i mig. Kan läsa hans texter om och om igen.

Doktor Glas är en säregen passionshistoria. Om återhållen kärlek. Om hemlig kärlek. Om förbjuden kärlek. Om mord som en kärlekens gärning. Boken väckte också en enorm uppståndelse på sin tid. Förfäran och upphetsning. Fick man mörda en kyrkans tjänare? En präst?!

Men jag har alltid undrat över, vem Helga Gregorius var. Denna unga vackra kvinna med en hemlig älskare. Sval på ytan, glödande under. Rov för stridiga känslor. Vad hände med Helga efter makens död? Fick hon någonsin ro i sin själ? Fick hon sin själs älskade?

Till slut kände jag mig tvungen att skriva fortsättningen på Doktor Glas själv. Ville veta. Ville förstå.
I vilken form skulle jag skriva? Försökte med Jag-form, men det kändes inte bra. Efter många omskrivningar hade jag en historia. Men jag var inte nöjd. Så gick jag en skrivarkurs i Ystad för Susanna Alakoski och Mats Söderlund. Där lossnade det.

Vi ett tillfälle, under skrivarkursen, skulle vi öva på att lyfta fram en biperson i våra berättelser och skriva ett avsnitt om denne/denna. Jag lyfte fram Agnes. Och hon tog genast överhanden. Det blev en historia om Helga. Men också om Agnes:

Agnes och Helga är bästa väninnor, om än i en ojämlik konstellation. Det gror en förbjuden kärlek hos Agnes, som hon inte förstår. Eller gör hon det? Helga behöver Agnes för att kanalisera sina tankar och känslor och som alibi vid passionerade möten med älskaren. Hon utnyttjar sin väninna utan skrupler, men tärs sakta sönder av skuldkänslor, religiös övertro och starka erotiska drifter.
Agnes å sin sida blir alltmer fixerad vid Helga och drivs av orealistiska drömmar om att de två till slut ska komma samman. I ett litet hus med trädgård, lika fin som prästgårdens. När Helga till slut står helt ensam slår den förträngda undermedvetna sidan över hos henne. Hon blir totalt oberäknelig och tar  ödesdigra och fatala beslut.

Boken har dramatiserats av regissören/dramatikern Dag Norgård för TV-teatern och vi söker nu produktionsbolag som vill ta sig an berättelsen i sex avsnitt om vardera en timme.
Boken finns att köpa på adlibris.com. Begränsad upplaga.

/Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren