Två spännande saker
Skrivet av

Strasbourg. Bilden har ingenting med texten att göra.

Närmaste tiden väntar två spännande saker. Imorgon åker jag till Söderköping. Där träffar jag kommunchefer och kommunstyrelseordföranden från Östergötlands län tillsammans med Linköpings universitet. Jag är inbjuden som en talare bland flera. Dagens ämne är rollfördelningen mellan politikern och förvaltningschefen i kommunledningen. Frågan är: Dreamteam eller terrorbalans? Det är ett kittlande ämne som aldrig upphör att beröra mig.

Det var det ena och det andra är Basar och Julmarknad söndag den 1 december kl. 12- 15. Det är på Storgatan 3 i Göteborg. Spårvagnshållpalts Hagakyrkan. Det är en designmarknad så jag vet att jag kommer att bli inspirerad och glad. Design, fiffiga idéer, återbruk, ekologiskt, glad stämning. Som pricken över i:et kommer Nanna van Berlekom att ha release på ledsna kaninen och ett regn över Zizustadt. Läs mer om Basaren och Zizustadt genom att trycka här. Kanske ses vi där!

Saras vinter.

När Sara gjorde målningen var hon i 10-årsåldern. Vad hon gör nu kan du se genom att klicka här.

 

 

 

Ett särskilt skimmer över staden.
Skrivet av

Novembermorgon

Det låg ett särskilt skimmer över staden i morse. Jag började med en tidig morgonpromenad på frostnupna gator. Stimulerande arbetsfrukost med Jan Blomström på hotell i Majorna. Stimulerande och roligt. I början av december blir Jan min gästbloggare.

Sedan bar det iväg till Stampens kyrkogård. Jag har ingen trädgård längre och alla redskap är borta. Med frusna fingrar och grannens sekatör i handen klippte jag fram pappas och mammas gravsten bland två yviga buskar. En stilla stund bland buskklipp och minnen, bara sådär en vanlig tisdag.

Det var då jag såg den, novembersolen. Så förförande och särskild. Den försatte mig i en lugn stämning långt bortom vardagens larm. Jag gick stilla omkring och lät mig fyllas på.

Sedan har dagen traskat på och nu ser jag fram emot givande samtal i vår studiecirkel med Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt som utgångspunkt.

Du har tappat ditt ord …
Skrivet av

Masthugget Göteborg

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfaotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp

och gråter så övergivet.

 

Vad var det för ord – var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,

du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin

 

Vem är egentligen barfotabarnet? Är det någon av alla dem som vi andra knuffat ut? Ut ur socialt skyddsnät, bort från vår gemenskap? Är det pojken som sitter utanför Hemköp?

Eller är barfotabarnet en liten del av dig själv – av dig och av mig?

Eller är det kanske både ock?

Jag vet inte hur du ser på saken. Men jag vet att lyrik tar genvägar in i människornas hjärtan.

Fönsterstämningar
Skrivet av

Fönster försätter mig i stämningar, lockar fram känslor. Här följer ett radband av fönster.

Skymningshimmel.

Prins Eugens Waldemarsudde

Växter, ljus året om.

Vår balkong på Järnvägsgatan i Orsa i juletid.

Aron i Fryksås innan han for tillbaka.

Stockholm

Storstäderna ger mig en känsla av rymd. I huvudstaden hämtar jag ofta hem nya kunskaper och när jag är i Göteborg tänker jag ”detta är min stad nu”. Det är i Göteborg jag följer med i alla årstiderna och det är här jag skapar nya minnen.

Göteborg
Orsa

I Orsa finns alla timmerväggarna, blommorna, sjöarna, den höga luften, minnena från alla barnaåren i vår familj och den stilla tystnaden.

Hos vännerna på Ljusterö fladdrar gardinerna i havsluften.

Ljusterö

Häromdagen besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde. Det var just där jag kom att tänka på att fönster har så lätt att gripa tag i mig och förvisa mig rakt in bland tankar, minnen och förnimmelser. Så jag slutar mitt radband där jag började, i ett fönster på Waldemarsudde.

Prins Eugens Waldemarsudde

Munnen är en del av kroppen
Skrivet av

 

Munnen hör till kroppen

 

Munnen ska vara en del av kroppen, det är min önskan.
Tänderna är del av livet
trasiga tänder värker
utdragna tänder lämnar tomma hål.
Det anses fult
det blir svårt att tugga.
Du kan avläsa privatekonomi i en munhåla.
Med vanskötta tänder växer glömskan.

Dina tänder påverkar hela ditt liv
hela livet.
Munnen är inte en del av kroppen
varken medicinskt, socialt eller försäkringsmässigt.
Jag vill att munnen ska vara det.
En del av kroppen.
För alla.

 

Ordens frihet lockar och upprör
Skrivet av


”Det där som står på sidan fem stämmer inte” ringde någon och sa om en text jag skrivit. En annan gång var det bråk om en författares barndomsskildring var riktig eller falsk, sanningsenlig eller påhittad.

Men vänta nu, ingen kan väl göra anspråk på att ge en sann minnesbild av sig själv? Minnena styr och jag väljer själv vad jag lyfter fram. Jag har ingen redovisningsskyldighet gentemot läsaren, jag får till och med blanda minnen som jag själv uppfattar som sanna med ren fantasi. Om jag vill, för det är jag som äger tillkomsten av berättelsen. Men det är du som äger läsupplevelsen, den kan inte jag ta från dig.

Vi behöver många olika livsberättelser för att förstå våra liv. När vi ser hur andra klär sina drömmar och sina sorger i ord och känslor, då händer det något inom oss. Det är därför vi behöver alla berättelser.

När jag nu steg för steg förflyttar mig från politikens spännande och frustrerande världar in i alla ordens magiska tillstånd, skriver jag egna ord och läser andras för att försöka förstå en enda liten skärv av den oerhörda komplexitet som kallas livet. Jag blir alldeles upprymd av tanken på att nu får jag göra precis som jag själv vill. Precis som jag själv vill, bara jag törs.

 

 

Jag ska egentligen inte jobba här
Skrivet av

”Jag hjälper Gullan på med den beige vårjackan. Sätter på henne de mörkblå Eccoskorna och knyter om hennes vattenfyllda fötter, lila, som ljungen i augusti.”

För Moa känns det som att hon gör något mycket förbjudet när hon smiter ut på en liten promenad med Gullan. Gullan som inte kan gå längre, Gullan som vill ha sin väska där det ligger en spegel och ett rosa Pierre-Robert-kläppstift.
Jag skall egentligen inte jobba här av Sara Beischer handlar om kärlek, sorg, gamla människor, teaterdrömmar och alldeles särskilt mycket om Moa 19 år och om äldreomsorg.

I den här boken finns kunskap om vardagen för gamla människor för personalen inom omsorgen, det finns humor, glädje, äckel, omtankar och mycket känsla. Det känns tomt att lägga den ifrån mig.

 

Ekonomi eller humaniora?
Skrivet av

Pengar

Ibland önskar jag att jag hade studerat ekonomi på universitetet. Eller juridik eller statskunskap för då skulle jag kanske förstå politiken bättre. Skulle jag vara en bättre politiker då? Bättre på att företräda dem som valt mig?

Jag tror inte det. För då hade jag varit utan de kunskaper jag har nu. Kunskaper som jag har nytta av. Nu vet jag hur kroppen fungerar, hur man tar sig fram i samhället, vad latinska uttryck betyder och kulturens vikt för att människor ska kunna växa. Mitt intresse för skönlitteratur och konst blir bara starkare. Om jag inte hade haft det engagemanget hade jag nog inte varit en bättre politiker.

I politiken behövs både ekonomi, juridik, samhällskunskaper och livserfarenheter av skilda slag. Och humaniora. Det jag önskar är att ledande politikers intresse för kultur och konst skulle synas och höras mycket mer. Det gäller alla partier. I min dröm förstår  ledande politiker sprängkraften i kulturen. Förstår att kultur är en bärande del i ett demokratibygge och därför måste politiken ta sin del av ansvaret. Aldrig slå sig till ro! Kulturen är alltför frånvarande i politiken för att jag ska trivas.

Men jag är bra på att förstå hur det känns att inte förstå. Det är jag glad för.

Höst vid Lillån i Orsa

Vem får hångla med vem?
Skrivet av

Foto: Ann Beskow

Citat: ”Men han fortsätter med Astrids behå, kupar sina händer om hennes urlakade bröst. Hennes bleka bröstvårtor. Nästan sammansmälta med allt det andra bleka . Urban frustar allt högre. Astrid gnyr snarare än frustar. Det kan omöjligt vara bra för deras svaga hjärtan. Det kan i alla fall inte vara bra för Urban att frusta på det viset. Urbans hand in i Astrids byxor. Jag undrar om han märker att hon har på sig en blöja.”
detta är ett lösryckt citat ur Jag ska egentligen inte jobba här, av Sara Beischer.

Frågan är, har Astrid och Urban rätt att vänslas och hångla på hemmet? Eller har någon som jobbar där rätt att säga: ”Nä fy fan, nu får det vara nog. Skäms på er!” Andra frågor är: vad ska Astrids man säga, är det bra för deras hjärtan och är det äckligt eller inte? Frågorna radar upp sig medan någon konstaterar att både Astrid och Urban verkar lite gladare nu förtiden …

Just nu läser jag Jag ska egentligen inte vara här. Det är en empatisk, nyttig, viktig, rolig bok som väcker massor av relevanta frågor kring tillståndet på ett äldreboende. Jag är säker på att det inte finns bara ett Liljebacken i Sverige.