Vi läser Hugo och kepskampen
Skrivet av

Hugo och kepskampen, Christina Lindström

Att läsa böcker för små barn är roligt, men lika roligt är det att läsa med stora. I trettio år minst har jag proklamerat: Sluta inte att läsa för barnen när de själva kan läsa! Det finns många poänger i det. En är att barnet inte behöver söka sig till enklare texter än de som de tidigare lyssnat på, en annan att det är ett fint sätt att hitta ingångar till kommunikation med varandra.

När jag nyss läste med en tio-åring blev det Hugo och kepskampen av Christina Lindström, (9-12 år). En innehållsrik recension hittar du här.

Baksidan: ”Hugo har på sig tigerrandiga shorts i januari, för att det finns så många fördelar med shorts. Till exempel att Hugo storgillar dem. I klassrummet försöker han få igång intressanta samtal med coola Alexander, men han svarar inte. Inte ens när Hugo bjuder på russin.”

Jag minns själv hur mycket energi det gick åt att positionera mig i grupper med andra barn. Inordning, rangordning … hitta ett utrymme  att röra mig någorlunda fritt i. Om detta handlar Hugo och kepskampen. En jättebra bok om kompisar, om att få vara med, om att våga vara juste.

Åtta år, åtta ögonblink
Skrivet av

 

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Klockan sju en morgon var jag på Korsvägen i morgonruschen. Det är en vacker plats. Jag njuter av den varje gång jag passerar och det är ofta. Gothia Towers med sina spännande fasader som ändrar skepnad i olika perspektiv, sekelskifteshusen, gräset, träden, spårvagnarna så signifikanta för Göteborg, det mäktiga Göteborgshjulet och människorna som rusar fram och tillbaka. Alltid på väg, utom de som satt sig på en bänk – för en liten stund eller kanske för en hel dag. Eller natt.
Nästa år börjar grävandet. Långt ner under jord ska skoporna karva och minst åtta år ska det ta. Åtta år av mitt liv blir Korsvägen en byggarbetsplats.
Så ser det ut i vår stad, i Stockholm och på många andra ställen. Städer mitt i språnget, på väg mot något nytt. Och det rör om känslor. Det förvånar mig att det finns så många människor som tror sig sitta på en egen bästalösning för hela stadens trafik- och vägproblem. Jag vet inte. Men jag vet att köerna i stan blir allt längre och att Brunnsparken med sina sex korsande gator med bussar och spårvagnar och springande människor måste vara vidrig för kollektivchaufförerna.
Jag vet också att när jag var barn var åtta år en livslängd, nu är det typ åtta ögonblink. Åtta blink under vilka mycket kommer hända.

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen