De sa att det var mitt fel
Skrivet av

 

Vi har något att berätta. Vi vet att psykisk ohälsa, övergrepp , våld och missbruk ofta hänger ihop som av varandra beroende delar. Det finns många samband i en människa. Samband som kan ta många år att upptäcka, förstå och våga känna.

Vår berättelse är både mörk och ljus. Den bygger på en modig kvinnas livsberättelse. Eva Östebrant är beroendekonsult och det är om hennes liv hon och jag tillsammans berättar.

Det börjar illa, men slutar bra. Vi berättar utifrån hennes  erfarenheter och kunskaper och om att det finns hopp. För det finns stöd att få och kunskap att hämta. Ett mörkt liv kan vändas till ett ljust.

Eva och jag har skrivit boken tillsammans. Och nu är den på tryckeriet. Mycket snart får vi hålla en rykande färsk bok i handen – ett ögonblick som alltid rymmer massor. Lättnad, saknad, spänning, oro och mycket, mycket mer.

Hoppas du vill ta del av vår berättelse. Whip Media kommer släppa boken i sin monter på Bokmässan i Göteborg i september. Har du inte möjlighet att komma dit, finns den redan nu som förköp, HÄR.

 

Dubbelt så bra eller bara hälften
Skrivet av

 

Skrivkraft i Skåne

 

Nu har jag skrivit två böcker tillsammans med en annan person. I två helt olika böcker har jag haft två helt olika medförfattare. Den ena är STIGARNA som jag skrivit tillsammans med Hedvig van Berlekom,@ordhog på instagram. Den andra boken är ännu inte officiell men kommer ut i höst. Vad gör det med mig att skriva två?

I författarfackkretsar räknas inte boken som ett helt verk. Det räknas som ett halvt. Rimligt, kanske? Även om vi skrivit 300 sidor och hälften var. Hade kunnat vara två romaner på 150 sidor var. I så fall hade vi varit två författare med varsitt verk. Men nu är det samma bok och då har vi bara skrivit ett halvt verk var.

Egentligen spelar det förstås ingen roll, men det sätter tankar i mitt huvud, tankar som berör skrivprocessen. Beror det på att det är häften så svårt att skriva två? Eller hälften så bra? Är det fusk att vara två? Gäller det alla genrer, även deckarförfattare? Skriver kända deckarduon bara halva verk eller är det superspännande att just deckarförfattare samarbetar.

Jag förstår inte logiken, men jag vet vad jag har gjort. Jag vet att mina två senaste böcker inte ens hade kunnat skrivas av endast en av oss. Att ämnena fördjupats och fått så många fler dimensioner. Och jag vet vad det gjort med mig och mitt skrivande. Det har gett mig massor och jag är rätt säker på att mitt skrivande utvecklats på vägen.

Boken som kommer är sorglig och hoppfull, lärorik och superviktig. Den är gul! Boken som kom ut för åtta månader sedan är STIGARNA. Citat ur ett ömdöme från en bibliotekarie:

En så lödig och sammanhållen berättelse, där båda perspektiven blir synliga och trovärdiga. Litteratur, inte pamflett, inte information, utan en stark berättelse om två kvinnors liv i perspektivet av ett barn, ett nytt liv. Jag blev imponerad och berörd!

STIGARNA Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka
Skrivet av

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Jag letar efter något
Skrivet av

 

 

 

Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.

Poesi!

Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.

Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.

Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?

Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.

Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!

Vad gör jag med en sådan bok?
Skrivet av

 


 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare heter den, utgiven 1926 i överensstämmelse med 1919 års undervisningsplan skriven av Gustaf Lind. En krona kostade den.

 

Boken handlar om Sven och Greta som bor i en stuga vid Bråvikens södra strand. Pappan är fiskare. Sven och Greta vill så gärna ha en trädgård runt stugan. Pappa hade också tyckt om äpplen när han var liten, men det hade han vuxit ifrån. Dessutom tyckte han att varken äpple och ”gräs” som han kallade grönsaker inte var riktig mat. Så  han sa nej.

Vad mamma tyckte framgår inte. Men barnen lär känna en trädgårdsmästare på sin väg till skolan. De får hjälpa honom i hans trädgård. Långsamt lär de sig hur man gör och steg för steg börjar de själva anlägga en trädgård runt stugan de bor i.

 

En snart hundra år gammal bok. En bok som känns gammalmodig så det skriker om det, men som bygger på barns drömmar. Drömmar om jord, frukter och odling. Drömmar som liknar dem som finns bland dem som är barn just nu.

Vad gör jag med en sådan bok? Kan inte skiljas från den. Det är svårt att rensa och göra plats i bokhyllan för nya tankar och uppslag.

 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare. Av Gustaf Lind, utgiven 1926.

Mörker och ljus – nästa skrivprojekt
Skrivet av

 

Mörker och ljus

Han slår. Han slår igen och han slår hårt. Ändå stannar hon kvar i äktenskapet. Varför går hon inte? Hon får faktiskt skylla sig, hon kan ju bara lämna?
Det kan vara lätt att tycka så om man inte vet. Om man inte upplevt det själv och om man inte skaffat sig kunskaper om vad som händer med en människa i kedjan övergrepp-våld-missbruk-beroende, är det lätt att tro sig veta vad hen borde göra istället.

Om detta, men också om läkning och om att leva ett sunt liv handlar mitt nästa bokprojekt. Även denna gång har jag en medskrivare. Den kvinna jag nu skriver med vet och kan.

Jag tycker mycket om att skriva två. Vår bok är färdig till hösten. Snart kan vi berätta mer.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Skrivet av

 
 

Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström

 
 

Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.

”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.

Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.

Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”

Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?

 
 

Hav, kontinenter och 174 år emellan – det handlar om kärlek
Skrivet av

 

Ivan Turgenjev och rupi kaur

 

När jag skulle gå och lägga mig snurrade jag runt tre gånger på ett ben, varför vet jag inte själv, gned in mitt hår med pomada, lade mig och sov hela natten som en stock. Jag vaknade ett ögonblick i gryningen, lyfte på huvudet, såg mig överlycklig omkring – och somnade igen.

Det är Ivan Turgenjev som berättar hur han som 16-åring drabbades av sin första kärlek. Boken heter just så: Min första kärlek. 2:65 kr kostade vårt exemplar då den gavs ut 1948. Redan då måste berättelsen vara cirka hundra år, eftersom Turgenjev föddes 1818. Men Min första kärlek finns också i nyutgåva på nätet. Så länge lever den ryske pojkens första kärlek!

174 år senare föddes Rupi Kaur. Hon föddes i Indien och flyttade tidigt till Canada. 2014 gav hon ut Milk and Honey och har sålt mer än 2,5 miljoner exemplar. Få ord – täcker in massor. Ur Milk and Honey:

kanske var du inte min första kärlek
men du var den kärlek
som gjorde alla andra
obetydliga

eller på nästa sida:

du berörde
utan att ens
vidröra

 

Jag läser Ivan Turgenjev och rupi kaur samtidigt. Båda berör mig.

 

Min systers bästa mening
Skrivet av

 

Min systers bästa mening, sid.301

 

Häromdagen ringde min syster och förmedlande vilken mening som – just idag – är hennes bästa i romanen Stigarna.

Men innan jag talar om hennes mening, vill jag berätta en annan sak. Vi hade bott i vårt hus i 33 år. Blivit vuxna i det huset, fått alla våra barn där, jobbat, slitit och njutit, drivit upp trädgården. Jag höll just på att planera en sommaräng när vi bestämde oss för att flytta. Sälja vårt hus. Jag tyckte det var svårt. Fotograferade vartenda hörn både ute och inne. Grät mycket. Då sa en vän:

”Det är nog så att om man har genomfört en sådan stor flytt och förändring i livet, så är det nog lättare att göra det igen, senare, om och när det behövs.”

Så rätt han hade. Lämna huset var verkligen sorgligt, men efter det har vi flyttat tre gånger till och det har varit riktigt roligt. Plötsligt har det blivit spännande med nya strukturer i livet.

Till min systers bästa mening. Hon läste Stigarna  – intensivt och eftertänksamt. berättelsen som jag och Hedvig van Berlekom skrivit och som Idus Förlag gav ut i november 2018. Den här morgonen ringde hon och sa: Min bästa mening finns på sidan 301. Den passar perfekt in i mitt liv just nu. Här kommer den:

”Nya strukturer, tankemönster och prioriteringar. Hur skapar man ett liv där man får plats i längden och hur håller man kvar just de viktigaste nyanserna i sitt tidigare jag?”

Jag läser vad jag vill och hur jag vill
Skrivet av

 

 

 

 

I  mer än tio år har jag fört läsdagbok. I prydliga dokument i en särskild mapp ligger listor på böcker jag läst. Vad heter boken, vem skrev den, vad handlade den om och vad tyckte jag. Det är roligt att titta tillbaka. Vissa böcker sitter kvar långt in i hjärtat, andra har jag glömt att jag ens hållit i min hand.

Förra året hände det något. Listan blev väldigt kort och lusten att fylla den obefintlig. Insåg att mina läsvanor ändras hela tiden. Jag vidgar mina gränser på alla möjliga sätt. Förr läste jag en bok i taget – från början till slut. Skrev upp den och började på nästa.

Nu läser jag: flera böcker samtidigt, mer och mer poesi, en och annan bok från början till slut, många böcker till hälften eller här och där. Jag lyssnar på böcker. Ibland hela tiden, ibland inte alls. Ibland läser jag i timmar på kvällen, ibland inte ett ord. Jag har bråttom att ta in och flödet är friare.

När jag är inne i en intensiv skrivfas har jag mindre behov av andras texter.  Då har jag nog med mina egna ord och vill inte influeras av andras. När jag har lugnare skrivperiod då fyller jag på läsandet. Och jag vidgar mig.  Luther har försvunnit och jag läser vad jag vill och hur jag vill.

Just nu blandar jag poesi med den gamle ryske författaren Ivan Turgenjev.