TRÄDET av Karin Boye
Skrivet av

 


TRÄDET

När min dörr är stängd och min lampa släckt
och jag sitter svept i skymningens andedräkt,
då känner jag runtomkring mig röras
grenar, ett träds grenar.

I mitt rum, där ingen annan bor,
breder trädet ut en skugga så mjuk som flor.
Det lever tyst, det växer väl,
det blir vad en okänd menar.

Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.
Jag är rädd ibland och frågar ängsligt:
Är vi så säkert vänner?

Men det lever lugnt, och det växer still,
och jag vet inte vart det strävar och vart det vill.
Det är ljuvt och trolskt att bo så nära
en som man inte känner …

Karin Boye ur Gömda land

inte bara läsa, inte bara skriva – lyssna också
Skrivet av

Apropå att lyssna

När bild, musik, dans förs samman uppstår spänning. Jag tycker om gränsöverskridande konstuttryck. Exemplen är många. Ett som rinner upp i ett huvud är när Konserthuset i Göteborg visade den ursprungliga  svart-vita filmen av Körkarlen och symfonikerna ackompanjerade med nyskriven musik. En helt ny upplevelse med Selma Lagerlöfs roman från 1912 som inspirationskälla. Häftigt!

Jag tänker också på hur jag använder ljudet när jag själv skriver. En nyskriven egen text i lurarna när jag är ute och går. Genast hittar jag nya nyanser. Ord som inte ska vara där. Ord som fattas. Obegripligheter. Men också hur bra det kan låta. Hur jag kan njuta av min egen röst och mina egna texter.

Några närstående har i flera år försökt få mig att lyssna på ljudböcker. Men det har inte blivit av. Tycker inte jag haft tid. Har lyssnat på så mycket annat: nyheter, poddar, intervjuer. Men för en vecka sedan började jag lyssna på en ljudbok. Och är fast! Konsumerar romaner som aldrig förr nu. Under en vecka har jag lyssnat på en bok jag annars aldrig skulle läsa. På en bok som jag läst och tyckte mycket om och på en annan som jag fastnade i läsningen efter en tredjedel. Alla ger mig nya dimensioner och förstärkta upplevelser.

Uppläsningarna  ger mig nya dimensioner. Jag kan röra mig när jag lyssnar (somnar inte då). Men framförallt hör jag nyanser i stämningar och ordval, fängslas på ett nytt och annat sätt. Rösten, tonfallet i rösterna betyder mycket. Hård röst, mjuk röst, naken röst, livrädd röst, känslig röst. Bäst är de som förmår växla i takt med handling och stämning i boken.

Tack för tipset. Nu ska jag fortsätta lyssna!

Mammornas bebisresa, en ny komma-till-berättelse
Skrivet av





Mammornas bebisresa. Text Hedvig van Berlekom Bild Adrian van Berlekom

Vad har jag litteraturen till? Om jag kan identifiera mig med någon eller något i skönlitteraturen då förstår jag mer av mig själv och av andra. Känslor och fantasi tar fart.

Detta är en bok för barn 3-6 år gamla. Det är en komma-till-berättelse utanför de traditionella ramarna. Den handlar om vuxna människors längtan efter barn, om insemination och om två mammor och om hur deras bebis kommer till. Barnen som lyssnar får nya infallsvinklar på hur det kan gå till och vuxna får tips om hur man kan svara på barnens frågor. Så här börjar det:

Isa och Anna har i många år varit kära,
nu börjar de längta efter att ett barn få bära.
De tycker att huset de bor i är för tyst.
Från barnrummet hörs det inte ett knyst.
Innan barnet kan flytta in måste det i en mage växa och bo.
Blir det Isas eller Annas tro?

Längre in i boken:

Och så kommer vi till sista uppslaget:

Denna bok behövs. Den har saknats på biblioteken, på förskolorna och skolorna, i bokhandeln och i hemmen. Men nu finns den! Skriven av Hedvig van Berlekom, illustrerad av Adrian van Berlekom och utgiven av Idus förlag Boken finns på Idus förlag och på Adlibris och Bokus.com.

sal 2, Julie Bonnie
Skrivet av

sal 2 av Julie Bonnie

”Det här är den  bästa bok jag läst” – jag säger så ganska ofta om böcker. Sedan försöker jag förmedla vilken helt fantastisk text det är. Efteråt tänker jag: Jag kanske överdrev, kanske är det bara jag som tycker så, tänk om de köper den och läser den och inte alls fattar vad det är så bra med just den här boken …

Jag har funderat på det. Hur jag kan gå in i och uppleva en bok så starkt! Kanske beror det på att jag läser mycket selektivt nu för tiden. Jag läser bara böcker som lyckas suga tag i mig. Andra kan jag ge en chans, men tillåta mig att lägga åt sidan. Jag har inte tid att läsa böcker jag inte tycker om. Livstiden är begränsad och jag vill läsa sådant som går djupt in i mig och gärna gynnar mitt skrivande. Men jag vill inte bara gå i gamla hjulspår. Jag vill se nya grepp, få nya idéer.

sal2 har legat i högen olästa nyförvärv. Köpt på Bokmässan för ett eller två år sedan. Inte lockat tillräckligt. Men nu grep jag den och den grep mig.  OJ, vad den sög in mig. Jag både grät och skrattade högt. Här handlar det om känslor så det sprutar om det. Liv, död, ångest, glädje, dans, barnafödande, moderskap, förtvivlan, smuts, lyhördhet, blinda. Citat:

Mina föräldrar var gamla och lärare båda två. Mamma har aldrig tittat på sina bröst. Och mina föräldrar har aldrig älskat.
Det blir enklast så.
Jag tyckte själv att min kropp var otroligt vacker och plötsligt ville jag inget hellre än att visa upp den, det blev som ett begär. Ja, jag var tjejen som dansade naken på bordet när musiken var den rätta. Jag var en Marilyn från landet, beredd att visa allt när som helst, bara för att bli upptäckt, bara för att bli sedd.
Jag var en gudomlig skönhet omgiven av blinda.
(slut citat)

Om en text slår an en särskild ton i mig i exakt rätt ögonblick – då är jag mottaglig och då kan jag bli bergtagen. Så frågan är nu, vad tycker du om sal2?

 

 

bilder och deras texter
Skrivet av


Bohusläns museum

 

Alltmer märker jag att texterna betyder mycket. Texterna som vägleder mig i konsten. I juni 2017 for vi till Bohusläns museum för att njuta av Göteborgskoloristerna. En grupp konstnärer från Västkusten lätta att älska. Här kommer några texter.

Först ett citat från Ragnar Sandberg:
Man måste måla som fåglarna sjunger.

Inge Schiöler:
Jag behöver ljus och färger, luft och värme för att måla. Glitter över klippor och vatten, blommande ängar och grönskande träd och en växtlighet som spirar i bergsskrevorna.

Vi for vidare till Rackstadmuseet i Arvika.

Rackstadmuseet i Arvika

Nya målningar och nya texter. Inte visste jag att Stefan Johansson skrev dikter också.

Rackstadmuseet juni 2017

från skrivbubbla tillbaka till läsandet
Skrivet av

Förra gången jag fanns på min blogg var i mars. Det var en av de där få dagarna när det snöade i Göteborg. I Dalarna som jag en gång var en del av vräkte det vita ner. Jag längtade dit. Här var det grått och blött och jag led av brist på skrivande. Bestämde mig för att inte läsa, bara skriva. Jag gjorde det och till hösten kommer det dyka upp ett resultat. Ska kasta ut ett skötebarn till vargarna. Mer om det sen.

Så kom läslusten krypande och jag märkte att skrivbubblan kändes trång, rummet där inget läsande av nya böcker ingick.Öppnade Nerverna av David Nyman, och fastnade direkt.  Citat:

Allt det där immateriella hade raderats eftersom Ivar varit ensam. Och eftersom han varit ensam hade han kanske funnits lite mindre än andra, och därför var han nu lite mer död.

Jag lyssnade till David Nyman på Poesi och Prosa och köpte hans debutroman. Det är en stark, avskalad berättelse om kärlek, plikt, ensamhet, sjukdom och sorg. En berättelse om livet, så som det blev för Ivar Broman och hans familj. Sådana böcker gillar jag.

Och du som bor i Göteborg eller i närheten och är intresserad av litteratur, du vet väl att Forum för Poesi och Prosa finns. Varje höst och varje vår.

Vad gör man när den enda människa som förstår en försvinner?
Skrivet av

Vad gör man då den enda människa som förstår en försvinner?

Berta lever för 100 år sedan på gård i norra Sverige. Hon har stora drömmar. Hon vill bli konstnär. Men det finns många hinder. Hon behövs på gården, konstnär är ”inget riktigt jobb” och dessutom är hon flicka. En enda människa förstår. Det är mamma, men mamma är svårt sjuk.

Denna fina  bok för många olika åldrar – Fågeln i mig flyger vart den vill –  är inspirerad av Konstnären Berta Hanssons måleri och dagboksanteckningar. Sara Lundberg har gjort en finstämd skildring, full av vemod, full av hopp.

Snart fylls mammas rum
av alla som vill ta farväl.
Jag får inte plats.

 

 

 

Ett arabiskt vemod, Abdellah Taïa
Skrivet av

 

 

Jag hittade en bok i bokhyllan som jag glömt att jag hade. Gjorde något jag inte brukar, jag läste den på ett dygn.

Detta är en bok jag tycker mycket om – den har så mycket av det som tilltalar mig. En intensiv, kort berättelse utan komplicerade intriger. Inte massor av olika karaktärer. Men många starka känslor.

Jag kastades in i rum av närhet. Kärlek med en darrande nerv. Ömhet, identitet, vemod. Det är något som vibrerar i luften.

Det är inte lätt att skriva om kärlek. Abdellah Taïa kan.

Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman