Om att skriva, sagt av Agneta Pleijel
Skrivet av

Bilden har inget med innehållet i texten att göra, eller också har den det.

 

Om att skriva

 Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte.

Ur Doften av en man av Agneta Pleijel

Längtansrymd enligt Bodil Jönsson
Skrivet av

Detta är också Liseberg.

Läser Bodil Jönssons 101 frågor om TID, Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor.  Vilken fråga ska jag välja, nummer 17 eller 69? Vad är det för poäng med en längtansrymd eller Är tiden mänsklig? Varje fråga har ett kort och ett långt svar, allt enligt Bodil Jönsson.

Jag väljer VAD ÄR DET FÖR POÄNG MED LÄNGTANSRYMD?  Bodil svarar kort: Ja, vad vore livet annars?
I sitt långa svar delar Bodil Jönsson med sig om sina tankar om att vi i nuet vill att framtiden ska finnas. Vi längtar och hoppas på stora och små saker och händelser. Hon slutar:

En längtan kan finnas med som en bakgrundsstämning eller som något så dominant att allt annat är likgiltigt. Vilket som än är fallet. så utvisar själva längtan att du hör till optimisternas, inte pessimisternas skara. Och tar framtiden i anspråk för hoppet med optimismen som livskraft.

Jag har följt Bodil Jönssons tankar om tiden i många år. Hon ger mig alltid nya banor, ibland små och ibland stora. Reflektionsnäring.

KULTURKOFTOR – blir glad bara jag tänker på den.
Skrivet av

Kulturkoftor av Celia Dackenberg

Bild, musik, text – av dessa tre är det alltid två som är starkast inom dig, sa någon till mig för längesedan. Och sedan dess har jag alltid vetat vilka mina två är. Bild och text! Därför är det kanske inte så konstigt att en av alla de böcker jag mötte på bokmässan satte starka och saftiga spår i mig. En bok där olika kreativa krafter möts, foton, texter, hantverk. En bok jag blir glad bara jag tänker på. Någon har gått över skapande gränser. Koftor är i fokus, olika personer (ofta kända, men inte alltid) med sin speciella kofta. Här finns målaren Ivar Aronsenius, Carl och Karin Larssons barntröja, Siri Derkert, Christopher Robins och många fler.
Fina foton, nyuppstickade koftor och tröjor, beskrivningar. Kärlek till fotot, till historien och till hantverket. Författaren heter Celia Dackenberg och boken KULTURKOFTOR. Den gör mig glad.

Anne Frank på Bokmässan
Skrivet av

 

Den första dagen av Bokmässans fyra är över. Varje år längtar jag efter att vistas där från morgon till kväll och låta mig inspireras.  I år har förväntningarna smolkats av ständiga samtal kring nazistdemonstrationer och mothandlingar. Det handlar om förväntat våld i stora mått. Och det började med att det skulle bli Bokmässa – det fria ordets stora event.

Därför kändes det skönt att redan på morgonen slå mig ner i montern MIN RÖST för yttrandefrihet, mot rasism. Det är en maratonläsning av min första stora skönlitterära upplevelse. Anne Franks dagbok.

Under hela mässan ska läsandet pågå, varje läsare får en kvart var. Jag tycker om att Anne Franks röst får ljuda i bakgrunden under alla dagarna. Hon skulle älska det, om hon levde ; tror jag, utan att säkert veta. Ingenting kan man alldeles säkert veta om en annan människa.

Men att Anne Frank, tretton år gjorde djupt intryck på mig när jag var i tolvårsåldern det vet jag säkert. Jag läste och jag åkte ända till Linköping och såg på teater. Anne Franks dagbok – vilket otäckt liv hon levde! Vilken skräck! Vilken instängdhet! Vilket sorgligt slut! OCH: vad fint hon kunde skriva. Det skulle jag också vilja. Hennes dagbok hette Kitty. jag ville inte härmas, så min dagbok fick heta Mickie.

Skickat från min iPad

Kvällstilla, Karin Boye
Skrivet av

KVÄLLSTILLA

Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas härintill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.

En fika med Agneta Pleijel
Skrivet av

Skulle vilja ta en fika med Agneta Pleijel. Något vackert och gott skulle jag bjuda på och jag skulle tacka henne för Doften av en man. Sedan skulle vi prata.

Om att vara ung kvinna på -60 -70-talet, om att yrkesarbeta, vara intellektuell, om politiken, om sex, om vilsenheten, om män, om barn, om längtan, om vad föräldrar kan ställa till med och om hur man kan skriva om det privata med vidgade ögon som väcker intresse hos många.
Det skulle jag vilja.

Tack Agneta Pleijel
Skrivet av


Just nu söker jag mig till böcker med barn- och ungdomsskildringar. Memoarer som lyfter sig nivåer ovanför att enbart hämnas. Berättelser som ser helheter men med blicken särskilt riktad mot barnet. Alla har föräldrar, åtminstone en mamma som fött oss. Många har själva barn. Det är svårt att vara mamma och pappa. Men det kan också vara mycket svårt att vara barn. Just nu letar jag bland minnen, brev, dokument från tiden då jag var barn. Jag är glad över att det finns många nedskrivna ord. Jag vill veta: hur formades just mitt liv.

Jag vill våga se och jag vill våga berätta. Jag vill inte längre fastna i överslätandet ”det var ju så på den tiden” eller ”de gjorde så gott de kunde.” Det är självklarheter. De gjorde förhoppningsvis så gott de kunde i den tid de levde. De hade sin livslott.  Men jag har också min. Nu vill jag våga se hela min egen lott, lägga fram den i ljuset. Våga berätta för den som vill lyssna.

Därför har jag läst Agneta Pleijels Spådomen. Fortsättningen Doften av en man väntar. Jag tycker om hennes angreppssätt. Hon skriver om flickan, hon. Men ibland kliver hon ur scenen och tittar med sitt vuxna jags ögon. Då skriver hon jag. Det funkar, genialiskt.

Spådomen handlar om att vara ung på sjuttiotalet. En ömsint berättelse om en ung, sökande och starkt kännande kvinna. Om slitningarna i familjen. Om dramatiken och smärtan. Men med bibehållen respekt för människorna omkring henne. Mamma, pappa, systrarna, några släktingar, en vän.

De är sammanvuxna, har varit det från livets början, mamma och hon. De är en enda kropp av hinnor, blod och inälvor.

  Att blir förkastad av mamma är en pina men närheten är en större. Kanske är det ett sällsynt ögonblick då mamma för en gång skull ser henne. Och hon vill bara bort. Vart som helst. Långt bort. Till vilken slocknad planet som helst. (Ur: Spådomen.)

Nu längtar jag efter Doften av en man. Tack Agneta Pleijel.

Seethaler och Beijer, ett par av mina sommarböcker
Skrivet av

 

Den gamle Egger har hållit sig borta från kvinnor sedan hans vackra, unga hustru begravdes i en lavin för många år sedan. Nu möter han lärarinnan, en äldre kvinna som lockar honom ner i sin säng.

Det hade inte fungerat. Han hade inte kunnat övervinna sig själv. Orörlig, som fastnitad, hade han legat där och känt hur handen på sitt bröst bara hade blivit tyngre och tyngre, tills den slutligen sjönk ner mellan hans revben och låg direkt på hjärtat. Han såg på hennes kropp. (ur: Ett helt liv.)

Vid bokhandelns pockethylla snubblade jag över Robert Seethaler, Ett helt liv. Sydsvenskan skriver ”En litterär bomb” och ja, jag var trollbunden. Språket, gestaltningen, berättelsen grep tag från första sidan till den sista.

Sandra Beijer, Allt som blir kvar kom att bli en kontrast till boken ovan. Här handlar det om nutid, Stockholm, ungdom, knark och fester, en värld jag inte är så himla van vid. Men språket! Läste i en recension att inte en enda mening är onödig. Det är ett kärnfullt, skickligt utmejslat språk som bjuder in mig – griper tag i mig och följer med mig från början till slutet.

Han vek sig dubbel på gatan och jag var tvungen att ta ett steg tillbaka för att hans överkropp var så stor. För stor. Han är trettiotvå centimeter längre än jag, och det är omöjligt att trösta hela den kroppen. (Ur: Allt som blir kvar.)

Välkommen tillbaka i sensommaren
Skrivet av

SOMMARENS BILDER lyfter mig genom höstens ruskiga mörker.

Sommarens ljus fyller på. Ljus finns utanför mitt fönster, inne i mina rum och skickar små glittrande projektiler längst in där jag själv bor.

Sommaren som gick bjöd på himmel, växter och vatten. Skriva, måla och forma. I min blogg kommer jag plocka fram bilderna en efter en med särskilt öga på läsa, skriva och äldreblivande.

Och till allt som rör livet hör barnen.  Barn finns överallt, ständigt närvarande. Barn i världen, barn i stan, barn på landet, barn i min familj och utanför, sjuka barn och friska barn och barn långt inne hos mig där jag själv bor.