Vad gör man när den enda människa som förstår en försvinner?
Skrivet av

Vad gör man då den enda människa som förstår en försvinner?

Berta lever för 100 år sedan på gård i norra Sverige. Hon har stora drömmar. Hon vill bli konstnär. Men det finns många hinder. Hon behövs på gården, konstnär är ”inget riktigt jobb” och dessutom är hon flicka. En enda människa förstår. Det är mamma, men mamma är svårt sjuk.

Denna fina  bok för många olika åldrar – Fågeln i mig flyger vart den vill –  är inspirerad av Konstnären Berta Hanssons måleri och dagboksanteckningar. Sara Lundberg har gjort en finstämd skildring, full av vemod, full av hopp.

Snart fylls mammas rum
av alla som vill ta farväl.
Jag får inte plats.

 

 

 

Ett arabiskt vemod, Abdellah Taïa
Skrivet av

 

 

Jag hittade en bok i bokhyllan som jag glömt att jag hade. Gjorde något jag inte brukar, jag läste den på ett dygn.

Detta är en bok jag tycker mycket om – den har så mycket av det som tilltalar mig. En intensiv, kort berättelse utan komplicerade intriger. Inte massor av olika karaktärer. Men många starka känslor.

Jag kastades in i rum av närhet. Kärlek med en darrande nerv. Ömhet, identitet, vemod. Det är något som vibrerar i luften.

Det är inte lätt att skriva om kärlek. Abdellah Taïa kan.

Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Lockomfladdrat. Bergman, pappa och jag.
Skrivet av

Sandberg wallpaper har inget med texten att göra, men får vara med ändå.


Häromkvällen lade jag mig i sängen med samlade dikter av Bo Bergman. Och fastnade! Jag läste hans dikter när jag var ung, pappa läste dem för mig när jag var barn. Jag känner en återväckt kontaktlina mellan pappa och mig.  Bo Bergmans ton är humanism när han skrev om livet, naturen, kärleken, döden, kriget – men också om samtida författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Detta är  en av de många källor till det tankegods och alla de motstridiga känslor jag bär inombords idag. Just i detta ögonblick skulle jag gärna prata lite mer med pappa om allt detta.

Bo Bergman föddes 1869, han blev nästan hundra år, han genomlevde två världskrig, han var vuxen när min pappa föddes 1901, han var en uppskattad poet och pappa satt i den vinröda läsfåtöljen och läste för mig. Och idag känner jag igen vissa rader, stråk av skönhet, dofterna, även om språket också känns ålderdomligt.

Livets mening hittade jag på youtube, inte i text. Så kanske blir dikten inte perfekt återgiven nu. Den låter så här och skalden är Bo Bergman.

Livets mening är att leva
och inte fråga varför.
Om du frågar varför
är du dömd att svara.

Och då ser du inte längre ögonblicket
gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hisnande, lycksaligt, lockomfladdrat flickebarn.
Men en munter spark åt jordens alla grubbelsjuka hjärnor
alla skuldbetyngda fjät.

 

 

 

Sandbergs igen

För en kvinnas röst – Theodor Kallifatides
Skrivet av

Ur För en kvinnas röst

Jag lämnade dörren öppen
när jag gick
för att du skulle följa efter
med du stängde igen den

Först när det var för sent
upptäckte du
att du hade låst mig ute
och dig själv inne

Först när det var för sent
insåg du
att näktergalen i trädgården
inte längre hördes
Att blommorna i rummet
vissnade

Du blev som en ofilosofisk fluga
som vet att komma in
men inte ut
Och tiden gick
tills den stängda dörren
blev ett fönster

Theodor Kallifatides

Bodil, oh Bodil …
Skrivet av

Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Vet inte vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Eller med oss, för vi är ju många. Vad är det hon förmedlar? Kanske att allt det stora ryms i de små orden. Bara titeln i den tunna boken jag har i handen får något att vibrera i mig: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

På sidan 183 står:
Allt en människa håller på med, alla planer, alla projekt och så kommer verkligheten i vägen.

Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla katastrofer som avlöser varandra, detta radband av katastrofer som är ett människoliv.
Alla yttre krav som tränger undan de inre.
All tid som jag vill ägna åt mitt skrivande och så kommer livet emellan.
Det riktiga livet, det liv där frågan aldrig ställs om du har tid.
Det har kommit emellan igen, jävla liv.

Tolv bilder, tolv rader av ord, november.
Skrivet av

Bilder och rader

Tolv bilder i november
rader av ord
gråmånadsmosaik.

 

Natten hänger kvar över Korsvägen en morgon klockan sju
och jag njuter och huttrar min sista balkongfrukost.

”Är du kompis med gay-Simon?” läser jag i Hugo och kepskampen,
springer till vitamininjektionen Skriv20017.

”Jag vet för mycket om den här sorgen” ur Jag matar kriget med dem jag älskar medan jag petar bland kärleksörtsknoppar redo för vår.

I lådan med vackraste barndomsminnen hittar jag Ann som lucia med stjärngossen vid sin sida, medan min barnbarnspåfågel fångas mitt i sitt steg.

En klar-kall morgon cyklas det till skolan och det sjunger i mina öron ”att skriva poesi handlar alltid om att jaga efter en undflyende mening, något som bara skymtar i utkanten av synfältet.” ur: Skriva Poesi.

Skrivarpodtröjan på min galge och digital intervjuinspelning medan  tomten spejar efter jul i simhallens entré.

Jag matar kriget med dem jag älskar, Rasha Alqasim
Skrivet av

Jag matar kriget med dem jag älskar, Rasha Alqasim

Titeln invaderar mig, JAG MATAR KRIGET MED DEM JAG ÄLSKAR. Kan hat och kärlek komma närmare varandra? Med ordens ytterligheter mata kriget – dem jag älskar blir känslan obarmhärtigt stark. Denna vackra diktsamling är Rasha Alqasims debut. Genom poetens öga får vi se människor, hem och drömmar falla samman. Diktarrösten är en ung kvinna som vill stå emot konventioner och hitta en egen plats att finnas på. Boken har tillkommit i ett samarbete med Författarcentrum Väst. Författarens efternamn ser jag stavas på olika sätt. Jag väljer det som står på boken.

Vi har ved och öppen spis
Vi har så det räcker
för att fingrarna inte ska förfrysa utanför fickorna
Vi har vad som krävs för att klara vintern
Vi har filtar, väggar, golv och tak

Mina föräldrar ser till att huset inte förfaller
Jag behöver aldrig gå törstig
eftersom mina tårar aldrig torkar
Mitt hjärta är starkt
Jag håller jämn puls i avgrunden
så länge avstånden inte rubbas

Ur De behöver inte oss av Rasha Alqasim

Vi läser Hugo och kepskampen
Skrivet av

Hugo och kepskampen, Christina Lindström

Att läsa böcker för små barn är roligt, men lika roligt är det att läsa med stora. I trettio år minst har jag proklamerat: Sluta inte att läsa för barnen när de själva kan läsa! Det finns många poänger i det. En är att barnet inte behöver söka sig till enklare texter än de som de tidigare lyssnat på, en annan att det är ett fint sätt att hitta ingångar till kommunikation med varandra.

När jag nyss läste med en tio-åring blev det Hugo och kepskampen av Christina Lindström, (9-12 år). En innehållsrik recension hittar du här.

Baksidan: ”Hugo har på sig tigerrandiga shorts i januari, för att det finns så många fördelar med shorts. Till exempel att Hugo storgillar dem. I klassrummet försöker han få igång intressanta samtal med coola Alexander, men han svarar inte. Inte ens när Hugo bjuder på russin.”

Jag minns själv hur mycket energi det gick åt att positionera mig i grupper med andra barn. Inordning, rangordning … hitta ett utrymme  att röra mig någorlunda fritt i. Om detta handlar Hugo och kepskampen. En jättebra bok om kompisar, om att få vara med, om att våga vara juste.