Tolv bilder, tolv rader av ord, november.
Skrivet av

Bilder och rader

Tolv bilder i november
rader av ord
gråmånadsmosaik.

 

Natten hänger kvar över Korsvägen en morgon klockan sju
och jag njuter och huttrar min sista balkongfrukost.

”Är du kompis med gay-Simon?” läser jag i Hugo och kepskampen,
springer till vitamininjektionen Skriv20017.

”Jag vet för mycket om den här sorgen” ur Jag matar kriget med dem jag älskar medan jag petar bland kärleksörtsknoppar redo för vår.

I lådan med vackraste barndomsminnen hittar jag Ann som lucia med stjärngossen vid sin sida, medan min barnbarnspåfågel fångas mitt i sitt steg.

En klar-kall morgon cyklas det till skolan och det sjunger i mina öron ”att skriva poesi handlar alltid om att jaga efter en undflyende mening, något som bara skymtar i utkanten av synfältet.” ur: Skriva Poesi.

Skrivarpodtröjan på min galge och digital intervjuinspelning medan  tomten spejar efter jul i simhallens entré.

Jag matar kriget med dem jag älskar, Rasha Alqasim
Skrivet av

Jag matar kriget med dem jag älskar, Rasha Alqasim

Titeln invaderar mig, JAG MATAR KRIGET MED DEM JAG ÄLSKAR. Kan hat och kärlek komma närmare varandra? Med ordens ytterligheter mata kriget – dem jag älskar blir känslan obarmhärtigt stark. Denna vackra diktsamling är Rasha Alqasims debut. Genom poetens öga får vi se människor, hem och drömmar falla samman. Diktarrösten är en ung kvinna som vill stå emot konventioner och hitta en egen plats att finnas på. Boken har tillkommit i ett samarbete med Författarcentrum Väst. Författarens efternamn ser jag stavas på olika sätt. Jag väljer det som står på boken.

Vi har ved och öppen spis
Vi har så det räcker
för att fingrarna inte ska förfrysa utanför fickorna
Vi har vad som krävs för att klara vintern
Vi har filtar, väggar, golv och tak

Mina föräldrar ser till att huset inte förfaller
Jag behöver aldrig gå törstig
eftersom mina tårar aldrig torkar
Mitt hjärta är starkt
Jag håller jämn puls i avgrunden
så länge avstånden inte rubbas

Ur De behöver inte oss av Rasha Alqasim

Vi läser Hugo och kepskampen
Skrivet av

Hugo och kepskampen, Christina Lindström

Att läsa böcker för små barn är roligt, men lika roligt är det att läsa med stora. I trettio år minst har jag proklamerat: Sluta inte att läsa för barnen när de själva kan läsa! Det finns många poänger i det. En är att barnet inte behöver söka sig till enklare texter än de som de tidigare lyssnat på, en annan att det är ett fint sätt att hitta ingångar till kommunikation med varandra.

När jag nyss läste med en tio-åring blev det Hugo och kepskampen av Christina Lindström, (9-12 år). En innehållsrik recension hittar du här.

Baksidan: ”Hugo har på sig tigerrandiga shorts i januari, för att det finns så många fördelar med shorts. Till exempel att Hugo storgillar dem. I klassrummet försöker han få igång intressanta samtal med coola Alexander, men han svarar inte. Inte ens när Hugo bjuder på russin.”

Jag minns själv hur mycket energi det gick åt att positionera mig i grupper med andra barn. Inordning, rangordning … hitta ett utrymme  att röra mig någorlunda fritt i. Om detta handlar Hugo och kepskampen. En jättebra bok om kompisar, om att få vara med, om att våga vara juste.

Fönster mot förfluten tid
Skrivet av

Bild Paul Hansen. Afghanistan 2012.

 

”För mig handlar bilder – när man fotograferar lika väl som när man betraktar dem – om att se. Att stanna upp ett litet slag, att tillåta ögonblicket framför dig att bli en del av ditt här och nu.”

”De är skärvor av förfluten tid som oavsett personliga ingångsvärden, förkunskaper, utbildning, ålder eller bakgrund mer kan betraktas som fönster in till andra människors verklighet.”

Citaten mötte jag på Fotografiska i Stockholm och Paul Hansens utställning Being There. (8 september – 19 november 2017.) Han är en av de fotografer som åker världen runt på farliga uppdrag för att vi ska kunna ta del av andra människors här och nu. Bilder berör. Ibland bringar en bild långt större förståelse än tusen ord. Jag uppfylls av Paul Hansens mod och konstnärlighet. Rekommenderar ett besök på Fotografiska.

Besöket satte igång tankar kring mitt eget jag och bilder. Vad gör bilder med mig och vad finns det för samband mellan bilder och ord i mitt hjärta och i mitt huvud. Om detta kommer jag säkert återkomma här. När jag tänkt färdigt; fast det gör man ju aldrig …

Besökte också Waldemarsudde. Bland mycket annat fick vi se höstens vackraste bukett. Waldemarsudde och blommor hör ihop och inspirerar mig mycket.

Om att skriva, sagt av Agneta Pleijel
Skrivet av

Bilden har inget med innehållet i texten att göra, eller också har den det.

 

Om att skriva

 Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte.

Ur Doften av en man av Agneta Pleijel

Längtansrymd enligt Bodil Jönsson
Skrivet av

Detta är också Liseberg.

Läser Bodil Jönssons 101 frågor om TID, Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor.  Vilken fråga ska jag välja, nummer 17 eller 69? Vad är det för poäng med en längtansrymd eller Är tiden mänsklig? Varje fråga har ett kort och ett långt svar, allt enligt Bodil Jönsson.

Jag väljer VAD ÄR DET FÖR POÄNG MED LÄNGTANSRYMD?  Bodil svarar kort: Ja, vad vore livet annars?
I sitt långa svar delar Bodil Jönsson med sig om sina tankar om att vi i nuet vill att framtiden ska finnas. Vi längtar och hoppas på stora och små saker och händelser. Hon slutar:

En längtan kan finnas med som en bakgrundsstämning eller som något så dominant att allt annat är likgiltigt. Vilket som än är fallet. så utvisar själva längtan att du hör till optimisternas, inte pessimisternas skara. Och tar framtiden i anspråk för hoppet med optimismen som livskraft.

Jag har följt Bodil Jönssons tankar om tiden i många år. Hon ger mig alltid nya banor, ibland små och ibland stora. Reflektionsnäring.

KULTURKOFTOR – blir glad bara jag tänker på den.
Skrivet av

Kulturkoftor av Celia Dackenberg

Bild, musik, text – av dessa tre är det alltid två som är starkast inom dig, sa någon till mig för längesedan. Och sedan dess har jag alltid vetat vilka mina två är. Bild och text! Därför är det kanske inte så konstigt att en av alla de böcker jag mötte på bokmässan satte starka och saftiga spår i mig. En bok där olika kreativa krafter möts, foton, texter, hantverk. En bok jag blir glad bara jag tänker på. Någon har gått över skapande gränser. Koftor är i fokus, olika personer (ofta kända, men inte alltid) med sin speciella kofta. Här finns målaren Ivar Aronsenius, Carl och Karin Larssons barntröja, Siri Derkert, Christopher Robins och många fler.
Fina foton, nyuppstickade koftor och tröjor, beskrivningar. Kärlek till fotot, till historien och till hantverket. Författaren heter Celia Dackenberg och boken KULTURKOFTOR. Den gör mig glad.

Anne Frank på Bokmässan
Skrivet av

 

Den första dagen av Bokmässans fyra är över. Varje år längtar jag efter att vistas där från morgon till kväll och låta mig inspireras.  I år har förväntningarna smolkats av ständiga samtal kring nazistdemonstrationer och mothandlingar. Det handlar om förväntat våld i stora mått. Och det började med att det skulle bli Bokmässa – det fria ordets stora event.

Därför kändes det skönt att redan på morgonen slå mig ner i montern MIN RÖST för yttrandefrihet, mot rasism. Det är en maratonläsning av min första stora skönlitterära upplevelse. Anne Franks dagbok.

Under hela mässan ska läsandet pågå, varje läsare får en kvart var. Jag tycker om att Anne Franks röst får ljuda i bakgrunden under alla dagarna. Hon skulle älska det, om hon levde ; tror jag, utan att säkert veta. Ingenting kan man alldeles säkert veta om en annan människa.

Men att Anne Frank, tretton år gjorde djupt intryck på mig när jag var i tolvårsåldern det vet jag säkert. Jag läste och jag åkte ända till Linköping och såg på teater. Anne Franks dagbok – vilket otäckt liv hon levde! Vilken skräck! Vilken instängdhet! Vilket sorgligt slut! OCH: vad fint hon kunde skriva. Det skulle jag också vilja. Hennes dagbok hette Kitty. jag ville inte härmas, så min dagbok fick heta Mickie.

Skickat från min iPad

Kvällstilla, Karin Boye
Skrivet av

KVÄLLSTILLA

Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas härintill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror.

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.

En fika med Agneta Pleijel
Skrivet av

Skulle vilja ta en fika med Agneta Pleijel. Något vackert och gott skulle jag bjuda på och jag skulle tacka henne för Doften av en man. Sedan skulle vi prata.

Om att vara ung kvinna på -60 -70-talet, om att yrkesarbeta, vara intellektuell, om politiken, om sex, om vilsenheten, om män, om barn, om längtan, om vad föräldrar kan ställa till med och om hur man kan skriva om det privata med vidgade ögon som väcker intresse hos många.
Det skulle jag vilja.