Välkommen Jan Blomström – ordet är ditt
Skrivet av

 

Gotland

Du måste välja sa dom. Antingen jobbar du hårt och gör karriär som affärspsykolog och konsult. Med långa dagar, alltid ett behov av att vara med på frukostmöten, nätverksträffar och allmänt stressa runt bland uppdragen. Eller så ger du upp din dröm och har det bra. De anande inte hur fel de hade.

För sju år sedan gjorde jag det omöjliga konsultvalet att flytta till Gotland med min familj, fast bestämd att hitta ett sätt som funkade för oss. Det visade sig att jag inte behövde välja. Det visade sig att jag kunde ha både och. Ett resultat av många medvetna val.

Jag brukar säga att mitt bästa verktyg är att tomglo. Att låta tankarna fara fritt och bilda nya kopplingar och sammanhang. Att aktivt och medvetet gå in i ett OFF-läge för att samla kraft till att senare prestera i ett tydligt ON-läge. Ett OFF/ON-läge från de små sammanhangen till de större penseldragen i tillvaron, det beskriver min tillvaro idag.

Jag jobbar hårt och mycket med mitt bolag Prolead Academy AB. Reser runt och bor vanligtvis massor på hotell, skriver böcker, driver podcast, producerar kurser och konsultar i tuffa omställningsuppdrag. Jag bygger och skapar verksamhet hos mig själv och andra och stannar aldrig upp, men alltid integrerat i ett OFF/ON-perspektiv.

Intensiv resa varvas med lugna gränder i Visby en novemberhelg. Ett föredrag laddas med en promenad vid havet. En dag på kontoret avbryts med en kaffe och lunchmacka i en campingstol vid havet. Ett utbildningsuppdrag för mängder av folk ges perspektiv när mjölken ska handlas i en folktom butik i januari när regnet drar förbi horisontellt utanför dörren. För mig betyder det att jag aldrig behöver välja. En riktigt tvärnit i mitt OFF-läge ger kraften att gasa rejält i mitt ON-läge. På så sätt blir tillvaron hållbar, på riktigt.

PS. Att bo på en ö gör det opraktiskt att delta på spännande frukostmöten eller nätverksmöten i ”sin” bransch. Det känner nog egentligen alla igen sig i som bor lite utanför de större städerna. Vet ni hur jag löste det? Det var så jag startade Proleadpodden. När jag fått nys om någon som verkar spännande och som jag själv skulle vilja veta mer om, då bjuder jag in honom eller henne som gäst i Proleadpodden. Istället för att dela frukostbord tillsammans, får jag ett enskilt möte över nätet i lugn och ro. Samtidigt inspirerar det andra med samma intresse och jag skapar mervärden för mina kunder. Hur smidigt som helst, och var tänker jag igenom vad jag vill veta om min gäst? I ett OFF-läge nere vid havet såklart…

 

Ett par hundra meter från min arbetsplats

 

Jan Blomström: Äntligen måndag!
Skrivet av

 

Jan Blomström

 

Jan Blomström är besjälad av sin tro på att människor vill och kan bara de finns i kreativa och tydliga miljöer. Jan bor med sin familj Gotland men har hela Sverige som sitt arbetsfält. Som affärspsykolog leder han förändringar i arbetslivet och sprider kunskap kring arbetsledning. Han är också författare och har skrivit ett antal böcker, bl.a. Chefen som personlig tränare och Älskade assistent.
Genom åren har Jan och jag samarbetat på olika sätt. Det är alltid lika inspirerande att samtala med Jan – ibland på en parkbänk i Göteborg, ibland under en havsnära promenad på Gotland.

 

För flera år sedan var Jan gästbloggare här och nu är det verkligen dags igen. Äntligen måndag! brukar Jan ofta utbrista. Så vad kan vara lämpligare än i morgon, måndag den 1 juni? Då ger jag ordet till Jan Blomström som min gästbloggare.

 

.

Var inte rädd
Skrivet av

 

 

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

 

Minns ni Erik Blomberg? Eller kanske har ni aldrig mött honom? En del författare går ur tiden fort och ljudlöst. Men jag tror ändå att vi är många som har denna dikten och andra av Erik Blomberg lagrade i våra hjärtan. Har jag rätt eller fel?

Längs vägen – världen 72 haiku av Kerstin Park
Skrivet av

 

Kerstin Park. Foto: Benny Tornefalk

”När inget mer finns att ta bort är haikun färdig, för den som vill läsa, ta emot och tolka.”

 

sommarsolstånd
hur kort
är livet

 

Citatet ovan är hämtat ur baksidestexten i Kerstin Parks nya diktsamling, Längs vägen – världen 72 haiku. Det är en komprimerad diktsamling både till språk och form. För mig är den vacker och den försätter mig i ett kontemplativt och reflekterande tillstånd. Jag mötte Kerstin på skrivarkurs (Susanna Alakoski och Mats Söderlund på Skurups Folkhögskola) sommaren 2018. Då fick vi kursdeltagare ta del av Kerstins pågående haikuarbete och för ett par månader sedan kom slutresultatet. Det är så fint att få följa andra författares skrivprocesser!

 

Haikupoesi i Trädgårdsföreningen



Jag tog med mig boken till Trädgårdsföreningen i Göteborg. 72 Haiku passar i den underbara blomningstiden. Eller hur?

 

 

 

 

första frosten
för varje brandgult nypon
en doft har blommat ut

 

Jag blir haikusugen. Gissar att jag skulle kunna bli besatt av att vrida ut den sista droppen för att få behålla den allra innersta kärnans kärna. För att sedan lämna över till läsaren. Läsaren som gör de få orden till sina, broderar ut, tänker vidare utifrån sig och sitt. Framför mig ser jag hur haikudikter fladdrar runt och viskar i våra öron: vi har något gemensamt vi människor, vårt gemensamma ser bara olika ut.

 

Tack Kerstin Park!

 

frasar fram
på ärvda skidor
någon har spårat
 

 

Baksidestext Längs vägen – världen 72 haiku

 

Välkommen Johan van Berlekom, ordet är ditt
Skrivet av

 

Johan B. van Berlekom

 

Plötsligt händer det! Min man Johan van Berlekom tackade ja till att gästblogga. De senaste åren har han ägnat åt att resa i Europa. Ensam eller tillsammans med sin vän, barndomskamrat och kusin från Holland har han betat av de flesta resmål och de flesta konstmuséer han drömt om att komma till. Väl hemma har han sorterat alla sina fina foton och återupplevt resorna gång på gång.

Hans verktyg har varit stor i-pad och en dator har han inte haft på länge. Senast var en pc. Häromdagen köpte han en mac och jag är hans installatör och lärare. Som säkert fler än vi upplevt, kan omställningen vara klurig och frustrerande. Men just nu har vi ju gott om tid att överstiga alla höga hinder som uppstår.

Nu ska han börja skriva mer. Och idag är han min gästbloggare. Välkommen Johan, ordet är ditt.

 

Anteckningar från en ofrivillig exil.

Idag börjar min dagbok. Inspirationen till titeln på denna dagbok kommer från Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”.
Just nu sitter vi sedan snart 3 månader i karantän p.g.a. Coronapandemin eller som fackfolket säger Covid 19.

2007 lärde vi oss nyordet tsunami och nu är det alltså dags för pandemi. Och då för tre månader sen visste vi knappt att det finns en statsepidemiolog och vad hen sysslade med och ännu mindre vem de var. Nu vet vi bättre.

Vi har dessutom lärt oss en del annat nytt som vem som är äldre eller t.o.m. äldre äldre. Jag ligger i gränszonen till det senare! Plötsligt rycker livets sista del närmare. Att tillhöra gruppen äldre medför beröringsförbud, inga kramar utanför bostaden, restriktiva besök i affärer (ta hjälp av grannar, barn eller andra om du har några), och muséer, biografer, teatrar, evenemang av allehanda slag,  glöm dem! För min del ingår ju även simhallen. Men jag FÅR cykla, promenera, träffa människor utomhus (det är t.o.m. rekommenderat) men kom ihåg minst 1,5 meters lucka till medmänniskorna.
Hur länge skall detta hålla på???

Avslutar med en bild från ett av mina resmål förra året. Ön Sylt västerut i norra Tyskland.

 

Sylt, Schleswig-Holstein Tyskland

Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet
Skrivet av

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Ett stråk av längtan
Skrivet av

 

 

Skriva är deras liv. Medan de lever sina dagar samlar de på ord. Låter fantasin bygga berättelser, plockar in diktens rytm i sina kroppar. De skriver för att förstå. De skriver för att stå ut, de skriver för att lugna sig. Ibland driver glädjen, ibland drivet sorgen, ibland lekfullheten. Nästan alltid ett stråk av längtan.

De redigerar manus, de tar emot kritik och de ändrar. Oförtröttligt håller de på. Skickar manus till förlag, refuseras, deppar ihop och börjar om. En del skålar för framgången. En del misströstar. Andra åter finner glädje i att skriva för sig själv och sina närmaste. Alla fortsätter.

Det finns många bland mina vänner som lever så. En del möter jag fysiskt, andra på nätet. Gemensam nämnare är skrivandet som drift. Orden står för en kraft med olika riktning. De är en livsviktig byggsten hos oss som måste skriva. Jag tänker ofta på alla dessa texter som finns omkring oss och på litteraturens kraft när vi lyckas beröra varandra.

Nu vill jag blåsa liv i gästbloggande. Låta er som söker upp min blogg också få ta del av andra skrivande människors rader.  Håll utkik!

 

 

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.

STIGARNA och DE SA ATT DET VAR MITT FEL på Bokmässan i Göteborg
Skrivet av

 

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom och DE SA ATT DET VAR MITT FEL av Eva Östebrant och Ann Beskow

 

 

 

STIGARNA kommer finnas i IDUS monter B07:39

Signering STIGARNA i IDUS monter:
Fredag 27/9
kl. 09.00 – 11.00

LITTERATURSCENEN, monter A01:60 söndag den 29 september kl. 14.45 – 15.00: Författare Johan Nilsson samtalar med Hedvig van Berlekom och mig om STIGARNA.

 

 

Foto: Eva Larsson

 

DE SA ATT DET VAR MITT FEL i Whip Medias monter B03:62

Signering DE SA ATT DET VAR MITT FEL i Whip Medias monter:
Fredag 27/9 kl. 17.00 – 18.00
Lördag 28/9 kl. 12.00 – 13.00

Hoppas vi ses! VÄLKOMNA!

Beroende som en konsekvens av sexuella övergrepp
Skrivet av

 

De sa att det var mitt fel. Foto: Eva Larsson

 

”Kom in, Eva”, säger han när jag knackar på.
”Jag ska snart fylla fem år.” Jag niger när jag säger det. ”Har fåglarna fått mat idag?”
”Fem år, är du så stor du?” Farbror Gunnar rufsar till mig i håret.
”Jag har väntat på dig, det är bra att du tänker på mina fåglar, Eva. Vi kan gå ner till dem meddetsamma.”
När jag går tillbaka uppför trappan torkar jag bort klibbet i mitt tunna, ljusa hår. Jag kommer inte ihåg vad farbror Gunnar gjorde. Jag tycker att fågelburen ska flytta upp till köket. Fåglarna behöver mera ljus.

 

Så börjar DE SA ATT DET VAR MITT FEL, som i måndags kväll mötte sina första läsare. Detta är en sorglig, tung OCH en mycket hoppfull bok. Detta präglade måndagskvällen när vi för första gången hade möjlighet att berätta om boken som beroendekonsult Eva Östebrant och jag skrivit tillsammans.

Whip Media har givit ut den och på vi signerar gärna ditt ex. i Whips monter på Bokmässan.

 

Ann Beskow och Eva Östebrant. Foto: Nanna van Berlekom