Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Skrivet av

 
 

Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström

 
 

Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.

”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.

Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.

Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”

Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?

 
 

Hav, kontinenter och 174 år emellan – det handlar om kärlek
Skrivet av

 

Ivan Turgenjev och rupi kaur

 

När jag skulle gå och lägga mig snurrade jag runt tre gånger på ett ben, varför vet jag inte själv, gned in mitt hår med pomada, lade mig och sov hela natten som en stock. Jag vaknade ett ögonblick i gryningen, lyfte på huvudet, såg mig överlycklig omkring – och somnade igen.

Det är Ivan Turgenjev som berättar hur han som 16-åring drabbades av sin första kärlek. Boken heter just så: Min första kärlek. 2:65 kr kostade vårt exemplar då den gavs ut 1948. Redan då måste berättelsen vara cirka hundra år, eftersom Turgenjev föddes 1818. Men Min första kärlek finns också i nyutgåva på nätet. Så länge lever den ryske pojkens första kärlek!

174 år senare föddes Rupi Kaur. Hon föddes i Indien och flyttade tidigt till Canada. 2014 gav hon ut Milk and Honey och har sålt mer än 2,5 miljoner exemplar. Få ord – täcker in massor. Ur Milk and Honey:

kanske var du inte min första kärlek
men du var den kärlek
som gjorde alla andra
obetydliga

eller på nästa sida:

du berörde
utan att ens
vidröra

 

Jag läser Ivan Turgenjev och rupi kaur samtidigt. Båda berör mig.

 

Min systers bästa mening
Skrivet av

 

Min systers bästa mening, sid.301

 

Häromdagen ringde min syster och förmedlande vilken mening som – just idag – är hennes bästa i romanen Stigarna.

Men innan jag talar om hennes mening, vill jag berätta en annan sak. Vi hade bott i vårt hus i 33 år. Blivit vuxna i det huset, fått alla våra barn där, jobbat, slitit och njutit, drivit upp trädgården. Jag höll just på att planera en sommaräng när vi bestämde oss för att flytta. Sälja vårt hus. Jag tyckte det var svårt. Fotograferade vartenda hörn både ute och inne. Grät mycket. Då sa en vän:

”Det är nog så att om man har genomfört en sådan stor flytt och förändring i livet, så är det nog lättare att göra det igen, senare, om och när det behövs.”

Så rätt han hade. Lämna huset var verkligen sorgligt, men efter det har vi flyttat tre gånger till och det har varit riktigt roligt. Plötsligt har det blivit spännande med nya strukturer i livet.

Till min systers bästa mening. Hon läste Stigarna  – intensivt och eftertänksamt. berättelsen som jag och Hedvig van Berlekom skrivit och som Idus Förlag gav ut i november 2018. Den här morgonen ringde hon och sa: Min bästa mening finns på sidan 301. Den passar perfekt in i mitt liv just nu. Här kommer den:

”Nya strukturer, tankemönster och prioriteringar. Hur skapar man ett liv där man får plats i längden och hur håller man kvar just de viktigaste nyanserna i sitt tidigare jag?”

Jag läser vad jag vill och hur jag vill
Skrivet av

 

 

 

 

I  mer än tio år har jag fört läsdagbok. I prydliga dokument i en särskild mapp ligger listor på böcker jag läst. Vad heter boken, vem skrev den, vad handlade den om och vad tyckte jag. Det är roligt att titta tillbaka. Vissa böcker sitter kvar långt in i hjärtat, andra har jag glömt att jag ens hållit i min hand.

Förra året hände det något. Listan blev väldigt kort och lusten att fylla den obefintlig. Insåg att mina läsvanor ändras hela tiden. Jag vidgar mina gränser på alla möjliga sätt. Förr läste jag en bok i taget – från början till slut. Skrev upp den och började på nästa.

Nu läser jag: flera böcker samtidigt, mer och mer poesi, en och annan bok från början till slut, många böcker till hälften eller här och där. Jag lyssnar på böcker. Ibland hela tiden, ibland inte alls. Ibland läser jag i timmar på kvällen, ibland inte ett ord. Jag har bråttom att ta in och flödet är friare.

När jag är inne i en intensiv skrivfas har jag mindre behov av andras texter.  Då har jag nog med mina egna ord och vill inte influeras av andras. När jag har lugnare skrivperiod då fyller jag på läsandet. Och jag vidgar mig.  Luther har försvunnit och jag läser vad jag vill och hur jag vill.

Just nu blandar jag poesi med den gamle ryske författaren Ivan Turgenjev.

 

 

 

det är råkallt under huden
Skrivet av

 

Bodil Malmsten Samlade dikter

Genom åren har jag läst Bodil Malmsten då och då, och alltid upptäckt att hon talar till mig – men jag vet inte riktigt hur. Nu har jag hennes Samlade dikter i handen och har bestämt att läsa den boken från pärm till pärm. Upptäcker  för mig nya guldkorn nästan varje dag

Bodil Malmsten
Ur Damen, det brinner! 1984
 

HAN SA:
Du skall alltid vara solbränd naken
det skall alltid vara varmt som dagen
mitt i natten het augusti stjärnklart måne

Jag skall alltid komma till dig
i den ena eller andra gamla bilen
Ropa
Du skall alltid slänga ned din nyckel

Hon sa inte:
Jag är frusen
Vill ha lammullströjan duvblå
det är råkallt under huden
för därunder är jag hudlös

Han sa:
Det blir morgon snart och disig gryning
dagen kommer med de friska bladen
låt oss gå tillsammans in bland björken
in i granen

Hon sa inte:
Det är sent
och månen börjar faktiskt blekna
Himlen dallrar över städerna och torgen
Allt är sålt nere på jorden
täck mig
släck mig
det är kväll i mina händer

Hon sa
ingenting
Han hörde
undertexten
Vände ryggen
till och tog på sina kläder
Kysste henne och
gick käpprätt ut ur lägenheten
Åkte hem
till frun och kontinuiteten

Hallå, Stigarna blir ljudbok !
Skrivet av

 

STIGARNA blir ljudbok


 

De senaste dagarna har vi lyssnat på röster. Vilken inläsare passar bäst när den läser om Malin, om Ingrid, om Lina …?
Stigarna ska bli ljudbok och det är vi omåttligt glada över, Hedvig van Berlekom (insta ordhog) och jag.

Vi har fått olika röster att testa och vi trodde det skulle bli lätt. Men det var det inte – svårt att föreställa sig hur det ska låta när just den rösten tar våra ord i sin mun. Förvånande att upptäcka att våra uppfattningar spretade så mycket.

Fick mig att tänka på och undra, vad är det som gör att jag tycker bättre om en röst än en annan? Och att du, tycker annorlunda. En hemmasnickrad teori är ett sammelsurium av alla röster vi möter i våra liv. Toner, klanger, nyanser, uttal kopplade till upplevelser, förnimmelser, känslor. Känslor högt och lågt eller helt likgiltigt.

Jag tror att minnenas alla tunna trådar har nystat ihop sig och ger oss röstassociationer som vi inte har det minsta koll på. Och då blev det svåra plötsligt lätt. Får vi en proffsig läsare med stor inlevelse, men inte för stor,  då blir det bra. För alla lyssnare kommer ändå ta emot det på helt olika sätt.

Håll ögonen och öronen öppna – om några månader kan du lyssna till Stigarna.
Undrar vad just du kommer tycka?

Tack Hedvig van Berlekom för att du skrev med mig!
Tack Idus förlag för att ni trodde på vår berättelse och gav ut tillsammans med oss!
Tack Ida Gudmundsson för att du målade världens vackraste bokomslag!

 

Med STIGARNA i öronen

Där är den igen … Lina Ekdahl
Skrivet av

 

Också något gult

Lina Ekdahl är en poet jag gång på gång återkommer till. Här med en bild av gula västar.

 

Där är den igen
gruppen

den självlysande gruppen

det är barn
självlysande barn

en grupp barn
som rör sig som en grupp barn
reflexer byter träd
det äts frukt
det byts träd
det rör sig i parken

där är de igen
självgående mattor av gröna orangea västar
som om parken firar

har den äran att gratulera
se så
ge jorden en väst
ge henne ett päron ett träd en reflex och en grupp

Bränn alla mina brev
Skrivet av

Bränn alla mina brev av Alex Schulman


 

”Alex Schulman, nej, den har jag inte läst, han är så jobbig.” Det där hör jag ibland om just Alex Schulman. Och jag hör det om Björn Ranelid och om Lena Andersson. Alla är de personligheter som sticker ut.

Jag vill inte undanhålla mig själv läsupplevelser på den enda grund att jag inte tilltalas av författarens personlighet. En författare är inte sin bok! Men bilden av författarens personlighet kan kanske  fördjupas och nyanseras om man läser boken.

Så nu läste jag Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Den grep tag i mig. Den handlar om att Alex morfar Sven Stolpe aldrig kom över att hans hustru (Alex mormor) hade en kärleksaffär med Olof Lagercrantz. Fram växer en tydligare bild av de båda herrarna Stolpe och Lagercrantz. Men mest fastnar jag vid hur en kortvarig kärleksyra kan leva kvar genom ett helt liv och bära så mycket sorg och smärta i sina spår.

Allra mest lockas jag av Alex Schulmans nit i att försöka förstå om man ärver en personlighet. Kan vrede, sorg och trauman bäras  genom generationer fast alla glömt var och när det började? Det är i dessa trådar författaren drar. Han vill förstå varför han plötsligt själv blir så arg eller sur när han är tillsammans med sina barn och hur de skyggar för honom när det kommer. Han har en drivkraft som är stark och som jag gillar. Detta var en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Hjorth och Schulman drabbade mig
Skrivet av

Vigdis Hjorth och Alex Schulman

Två böcker har invaderat mig. Så lika och så olika. Båda handlar om arv och miljö. Om familjer och familjemedlemmar. Om hur vi ärver och överför beteenden och förhållningssätt utan att egentligen veta så mycket om varför vi fungerar tillsammans som vi gör.

De här två böckerna handlar om hur mörka händelser sprider vrede och sorg omkring sig – starka känslor som spiller genom generationer.

Jag har läst Arv och Miljö av Vigdis Hjorth och Bränn alla mina brev av Alex Schulman.  Jag försökte hitta några fina citat inne i böckerna. Men det var svårt. Gick inte att rycka ur sina sammanhang. Istället blir det ett klipp ur böckernas baksidor.

ARV OCH MILJÖ. ”Så hon kan skriva, Vigdis Hjorth, rakt in i liv och livsval som de flesta av oss känner igen i vår omgivning, och i oss själva.”

BRÄNN ALLA MINA BREV. ”Tre tidsperspektiv. Två generationer, En hemlighet. Alex Schulman har skrivit en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.”

Tack för ert mod att berätta!

Jag vill stå träd nu
Skrivet av

Foto: Ann Beskow

Tycker om att sprida andras ord. Ord och texter som berört mig som kanske också hittar fram till dig. Eller kanske redan har landat hos dig för längesedan. En poet som jag regelbundet återkommer till är Anne-Marie Berglund. Här kommer en dikt av henne.

TRÄD

Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd.
Tala inte till mig som till de vanliga på gatan. Rör inte vid mig
med kött och blod. Vinden måste viska i bladen. Din andedräkt
måste smyga sig intill mig och andas vår. Vi var en man och en
kvinna i vackra kläder. Nu vill jag vara träd.