Brev från vattnet där jag lärde mig simma
Skrivet av

 

Sjön Sommen

 

 

I januari 1950 skrev min pappa ett brev till min farmor. Han skrev ofta brev till henne, så gjorde också min mamma. Varje vecka fick farmor brev från dem båda. Hon bodde i Borås och farfar hade nyligen dött. Vi bodde i norra Småland. Det fanns inte mejl eller sms, inte whatsApp och inte facetime. Men vanliga brev skrivna för hand eller på maskin skickades med snigelposten. Den nationella posten verkade gå fortare då än nu och alla breven finns kvar. Jag säger inte att allt var bättre förr. Men det var annorlunda och jag är glad att breven finns. Så här skriver min snart femtioåriga pappa till sin mamma:

I fredags flög ett sträck med vackra svanar genom Sommenviken. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Pappa drogs till poesin och ofta stängde han in sig i sitt eget bibliotek och skrev. Kanske ville han bland orden hitta sin balans i livet. Vi var en stor familj men mitt ibland oss levde han  ett ensamt liv. Han var alltid nära människors liv och död. Sanatoriet som han ansvarade för, låg ett par hundra meter från vårt hem. Där fanns människor som smittades och människor som dog. Tänker på det nu i vår pandemitid. Hela sitt liv levde pappa på flera olika sätt nära döden, både i sitt arbete och i sitt privata liv.  Kanske stod han där vid min barndomssjö och lät svanarna ta med sig några av hans tunga tankar. De fingo med sig på sin färd vilsna människotankar om livets skönhet och livets vemod.

Bilderna är inte tagna i samma tid och inte samma årstid. Men sjön är densamma. Det är sjön Sommen på småländska höglandet. Vattnet där jag lärde mig simma.

 

 

Sjön Sommen

Nästa morgon var han död
Skrivet av

 




Vi pratade om barndomen, om kroppen och balansen. Det var sen eftermiddag. Han förklarade hur man diagnostiserar en djup ventrombos. Han hade lärt sig det häromdagen. Hans ben hade svullnat efter att han ramlat och slagit i knät, när han julhandlade.
Jag har glömt att lära min hjärna hur den ska agera när det kommer ett litet trappsteg i vägen, precis som jag har huvudet fullt av tankar kring hur många marsipangrisar jag ska köpa, sa han.

Jag berättade för honom om sambandet mellan  balans och stabilitet i fotlederna och tidig anknytning och jag frågade honom: Visste du inte det?
Han svarade att han inte visste, utan att jag precis just nu lärt honom något nytt. Han ville alltid lära nytt, min storebror.

Vi knäppte av vårt samtal. Nästa morgon var han död.

 

Min bror, Jan Beskow skulle fylla 90 år i mars. Jag vill arbeta, lära och sprida kunskap tills jag stupar, sa han. Och just så levde han. Sista dagen i sitt liv hoppade han över eftermiddagssömnen för att hinna skriva färdigt två viktiga arbeten, båda i samarbete med andra. I nästan hela sitt liv arbetade han med suicidprevention. Våra samtal de senaste åren handlade bland mycket annat om människans utveckling, att våra hjärnor egentligen är väldigt lika varandra, att berättelser från generation till generation är ovärderliga. Och om hur han själv hela tiden försökte både hushålla med och samtidigt utveckla sin egen hjärnas kapacitet. Allt han ville orkade han.

 

Jag läser många fina ord om Jan i dessa dagar, skrivna av människor som stod honom nära på olika sätt. Samtidigt drömmer jag mig tillbaka till den tid då han var så gigantiskt stor och jag så liten.

 

 

Så länge jag minns hade han alltid redan flyttat hemifrån. Men han kom hem och hälsade på. Och han tog som sin uppgift att komplettera våra föräldrars uppfostran. Lärde oss sådant som han tyckte att jag och mina systrar behövde. Vi gick ut i skogen med varsin ficklampa. Han lämnade mig ensam, lärde mig söka trygghet genom att låta våra ljuskäglor kommunicera bland trädstammarna.

 

 

Vi vandrade i fjällen. Han lärde mig våga vara kritisk. Han vägledde och tipsade om yrkesval och kärlek. Vi fortsatte våra fina samtal när jag blivit vuxen. Vi möttes, gick hem och reflekterade och så plingade hans eftertankar i inkorgen. Kunde vara flera sidor text om hur han tänkt om det vi sagt. Tänk så mycket kunskap och så många tänkta tankar som släcktes ned på några ögonblick för snart en månad sedan.

Jan lämnar tomrum hos många. Rum som ser väldigt olika ut.

 

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Ingrid Arvidsson

 

Då och då fastnar jag i Gunnar Ekelöf
Skrivet av

 

Gunnar Ekelöfs samlade dikter har ett ryggmått på 6 cm. Det är många dikter och de flesta har jag aldrig läst. Men en del finns där för mig och jag återkommer till dem gång på gång.

 

Här kommer en del av en dikt Eufori som fastnat i mitt hjärta. Rytmen i versraderna, rytmen i livets resa, de enskilda orden slår klorna i mig.
Bara detta: havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet…

 

Ur Eufori av Gunnar Ekelöf


Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

God fortsättning på detta förhoppningsfulla år som bara just har börjat.

Hitta ord på det som huserar i mitt hjärta, i min hjärna, i min kropp
Skrivet av

 

 

Ett planerat skrivuppehåll över sommaren blev längre och plötsligt gick jag den vackra ljusslingan i ett i övrigt mörkt Trädgårdsföreningen och det var bara några dagar kvar till jul.

Om någon talat om för mig i mars 2020 att nu ska du vara mer eller mindre instängd i ditt hem med din man i ungefär ett år, tror jag att jag hade blivit galen. I alla fall nästan. Men jag blev inte det … ganska snabbt lärde vi oss att blanda närhet och avstånd på ett sunt sätt. Många timmar sitter vi i skilda rum och gör det vi själva vill. Andra timmar ses vi kring delvis nya intressen. Kanske inte nya, snarare har vi blåst liv i gamla. Som många andra har vi köpt en del hushållsapparater på nätet. Vi gör juicer och smoothies och hemmagjord glass. Vi bakar mer och lär oss göra elegantare såser än förr. Och planerar vår mat bättre – sundare och godare.

Så hjälpte Comhem oss att fatta ett beslut då de mitt i vårens brinnande pandemi släckte ner hela sitt analoga system. Stackars alla ensamma människor som plötsligt och obegripligt förlorade sitt enda sällskap.

Vi köpte en smart-tv. Jagade filmer och serier som vi kan se tillsammans. Det är inte så väldigt många, eftersom vi har olika smak och lust. Men när vi träffar rätt, är det roligt.

Vi är priviligierade. Vi behöver inte oroa oss för jobb och pengar, vi bor bra, vi kan röra oss fritt om än inom begränsade områden. Och vi är två. Har någon att prata med när vi vill och någon att vara tyst med, när vi vill det.

Men visst har pandemin gett mig väldigt många nya tankar. Om livet här på jorden. Om den egna stunden här. Och om vad som är viktigt. Hos mig finns en ständig drift att forma nya tankar i ord. Hoppas jag hittar tillbaka till min blogg – ett ställe att sätta ord på det som huserar i mitt hjärta, i min hjärna och i min kropp.

Påskfirande 2020.