Dubbelt så bra eller bara hälften
Skrivet av

 

Skrivkraft i Skåne

 

Nu har jag skrivit två böcker tillsammans med en annan person. I två helt olika böcker har jag haft två helt olika medförfattare. Den ena är STIGARNA som jag skrivit tillsammans med Hedvig van Berlekom,@ordhog på instagram. Den andra boken är ännu inte officiell men kommer ut i höst. Vad gör det med mig att skriva två?

I författarfackkretsar räknas inte boken som ett helt verk. Det räknas som ett halvt. Rimligt, kanske? Även om vi skrivit 300 sidor och hälften var. Hade kunnat vara två romaner på 150 sidor var. I så fall hade vi varit två författare med varsitt verk. Men nu är det samma bok och då har vi bara skrivit ett halvt verk var.

Egentligen spelar det förstås ingen roll, men det sätter tankar i mitt huvud, tankar som berör skrivprocessen. Beror det på att det är häften så svårt att skriva två? Eller hälften så bra? Är det fusk att vara två? Gäller det alla genrer, även deckarförfattare? Skriver kända deckarduon bara halva verk eller är det superspännande att just deckarförfattare samarbetar.

Jag förstår inte logiken, men jag vet vad jag har gjort. Jag vet att mina två senaste böcker inte ens hade kunnat skrivas av endast en av oss. Att ämnena fördjupats och fått så många fler dimensioner. Och jag vet vad det gjort med mig och mitt skrivande. Det har gett mig massor och jag är rätt säker på att mitt skrivande utvecklats på vägen.

Boken som kommer är sorglig och hoppfull, lärorik och superviktig. Den är gul! Boken som kom ut för åtta månader sedan är STIGARNA. Citat ur ett ömdöme från en bibliotekarie:

En så lödig och sammanhållen berättelse, där båda perspektiven blir synliga och trovärdiga. Litteratur, inte pamflett, inte information, utan en stark berättelse om två kvinnors liv i perspektivet av ett barn, ett nytt liv. Jag blev imponerad och berörd!

STIGARNA Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Orden gick genom jord, vatten, himlar, cosmos och tillbaka
Skrivet av

 

 

Fylld av förhoppningar och dallriga känslor for jag till Skurups Folkhögskola. Julis andra vecka och poesikurs. Det kan låta pretentiöst. Läsa dikter är svårt, tycker jag. Särskilt moderna. Vad fasiken menar poeten? Hur kan andra veta att detta är bra? Varför låter vissa platta och banala medan andra tar strupgrepp om mellangärdet?

Jag vet inte. Lika lite som jag vet det, kan jag förstå varför pappas dikter från min barndom parkerat sig i min skalle för att stanna för gott. Alla handlade om döden.

Allt det där ville jag ta reda på. Nu är jag hemma och samma frågor som innan flyter runt i min skalle. Dock en liten aning tydligare i sina svar.

Försöker formulera för mig själv vad det är som gjorde att jag trivdes så otroligt bra från början till slut. Svaret är nog knopp, kropp och ord. Och: alla människorna!

Det är sällsamt att stängas in i ett slutet rum med femton andra människor, för mig helt främmande. En enda sak har vi gemensamt allihop. Kärleken till orden. Vi är hopsamlade i vecka 28 som av en slump, som en hög mångfärgade, kalejdoskoputkastade stenar.

Tillsammans jagar vi de ultimata uttrycken för allt det vi tänker och samtidigt känner. Stora och bultande ord vill skrivas men infinner sig inte.  Och längst fram står en lärare som flyttar in dikterna i hela sin långa kropp. Dikterna finns där hos honom och i hela i rummet. Hela tiden.

Abstinenssymptom nu, och påfylld. Tack till ALLA er som var med, tack till Skurups folkhögskola  tack Mats Söderlund.

 

Jag letar efter något
Skrivet av

 

 

 

Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.

Poesi!

Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.

Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.

Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?

Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.

Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!

Barn behöver kulturfyrar
Skrivet av

 

 

”De finns inom mig som blinkande fyrar. Små punkter som lyser med ett särskilt ljus. Ögonblick då hjärtat och intuitionen får fritt spelrum, då den logiska tanken kan slänga sig i väggen. Det är som att kliva in i ett litet rum, där alla sinnen är välkomna och naket blottade. Lyckan är hög, sorgen djup och de båda möts och smälter ihop i samma ögonblick. Jag känner mig fantasifull och levande. Det jag nu vill beskriva är vad som händer i mig och mellan mig och andra människor, vid olika kulturupplevelser.”

Texten ovan kommer ur min bok Vad jag sett och med mitt röda känt från 2008. När jag var aktiv politiker såg jag det som mitt samhällsansvar att se till att alla på något sätt skulle kunna komma nära kulturupplevelser. Alla, inte minst barnen.

Numera är våra egna barn vuxna. Flera av dem säger att de gånger vi tog med dem på teater, konsert eller konstutställningar har sått en grund som de uppskattar nu. Även då, när de var små gillade de det, men inte alltid. Jag minns minerna när jag hävdade att vid besök i Göteborg började alltid en Lisebergsdag med ett besök på Konstmuseet.

Jag visste att frön ska sås när människan är liten och jag gjorde vad jag kunde för att kulturen skulle ha goda förutsättningar inte bara i storstäderna utan också i glesbygd, inte bara för vuxna med mycket pengar, utan för så många som möjligt och alldeles särskilt för barnen.