Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Du vill bara till din älskare igen
Skrivet av

Ibland tänker jag att alla ni som inte har skrivande som en drift, tycker att vi som skriver är tjatiga.
”Jag skriver för att jag måste.”
”Jag skriver för att förstå mitt liv.”
”Jag måste skriva.”
Känner ni igen alla våra argument? Tycker ni att det stundtals blir patetiskt? Inte konstigt i så fall.

För mig är skrivandet ett slags beroende, ett ständigt pågående tillstånd. Ibland aktivt, ibland passivt. men alltid där.  I Skrivarpoddens grupp på Facebook skriver Eva Stilling om Julia Cameron som brukar säga att skrivandet är en älskare. När du är nära den älskaren blir du hel. När ni är på avstånd från varandra blir din längtan en rastlöshet, du vill bara till din älskare igen. Glider ni för långt ifrån varandra eller ses för sällan blir det svårare att återförenas.

Ja, ungefär så.