Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow PIa Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Som en fjärt i rymden
Skrivet av

 

Rymden finns där bakom

att bli gammal är
när min tanke blir
en fjärt i
rymden
utan ens
ett eko

 

Om du skulle flyttas framåt tio år i tiden bara på några sekunder, nu när du håller på att bli gammal, skulle du uppleva alla normala åldersförändringar som en svår, tärande sjukdom. Så mycket händer i din kropp på tio år. Så var det någon som sa, jag tror det var kloka Bodil Jönsson som brukar tala om tid.

Mitt minne har förändrats. Jag brukar också glömma, säger de unga. Ja, jag vet. Men detta känns annorlunda. Som ett mörkt litet hål som nyss hade ett innehåll, men nu strax efter är tomt. Det är bara äldre människor som förstår riktigt hur jag menar.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Skrivet av

 
 

Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström

 
 

Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.

”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.

Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.

Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”

Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?