Jag sträckläste HUMLESÄCKEN
Skrivet av

HUMLESÄCKEN av Lina Brustad

På Bokmässan i förra veckan bekantade jag mig med montern som IDUS förlag byggt, precis vid foten av en rulltrappa – i ständigt blickfång. Många inspirerande författare mötte jag, massor av roliga, allvarliga, tokiga och fantasifulla barnböcker. Dessutom en hel del vuxenböcker. Känner mig stolt och glad över att Hedvig van Berlekoms och min roman STIGARNA kommer finnas i den högen nästa år.

När jag kom hem efter tre bokmässedagar med några mil i benen hade jag också med mig nya böcker till min bokhylla. Bland dem fanns HUMLESÄCKEN av Lina Brustad. Jag sträckläste den. Den handlar om de eviga frågorna: kärlek, närhet, liv, död, sorg, skuld. Allt det där som ingen slipper undan, det där som kan bli slitet och sentimentalt i skrift. Men som också kan drabba rakt in i hjärtat. Jag berördes djupt, jag grät och skrattade ibland. Livets stora frågor blev tidlösa och hanterade med varlig men också humoristisk hand. Tack Lina Brustad för att du delade med dig av denna vackra berättelse om döden – och om livet.

En dikt om en vecka
Skrivet av

Orsasjön

I förra veckan åkte vi tillbaka till Orsa för några dagar. Vi bodde där i nästan fyrtio år. Arbete, familj, barn, politik, fritid och vänner. Allt lämnade vi bakom oss för nästan tio år sedan. Nu vände vi tillbaka. Återupplevde samhörigheten i vårt politiska arbete, mötte många ”gamla vänner”, insöp vyerna och den höga luften. Men vi fick också uppleva hur ålder och sjukdomar slagit till hos många. Det blev en vecka fylld av intryck.

Just nu går jag på kurs, på distans. Det är Mats Söderlunds  SKRIV POESI. När jag kommit hem från Orsaresan samlade jag ihop några av de starka minnena från veckan. Samtidigt tränade jag mig i mitt poesiskrivande.

 

går in i Orsas kommunhus
värmen minner om kraft
nu sitter ni där runt bordet
något varmt stiger upp i mig

många år sedan nu
väcker drifter till liv
samla, leda, gjuta hopp
växa, lyssna, lära stort
allt kom tillbaka till mig
min rygg rak
mitt blod varmt

vyerna och fäbodvallen
femtonhundratalets väggars timmer
tiger stilla
rymmer vind och sol, sliten möda
kreatur och kvinnor
brölande och lockrop
dalens silversmycke blixtrar

ett tonfall eller leende
kanske skulle kunna kännas som ett minne
kvarblivet i luddiga demensens labyrinter
fragment, knappnålshuvudstora
från en svunnen tid
som var ganska nyss

maten
ren och älg, svamp och äpplen
osten
träden
luften
vågor
hemmadoftens stenar

skratten, minnen, kramar
berättelser om sjukdom
cancern spelar ständig huvudroll

huset där vi bodde
stranden där vi badade
bassängen där vi simmade
konsum där vi handlade

Borlänge i funkishus
Cecarsallad och outplånliga
detaljminnen
närvarande är
hoppet

tillbaka hemma dimunitiv balkong
Tullgångens klorfyllfulla lövrum

minns och värms

 

Fryksås fäbod i Orsa

Vad ska barnet heta?
Skrivet av

Alla dessa titlar

När ett nytt barn kommit till världen ska det ha ett namn. Ibland är det självklart. Det finns bara ett namn, ingen tvekan. Men ibland finns alternativ. Det fanns gånger jag presenterades fyra-fem alternativa namn till ett nykommet barnbarn och jag tänkte: hjälp! Måtte de inte välja det namnet. Eller det.
Så är valet gjort och det nyfödda barnet är en människa. En ny människa med en begynnande identitet och hela livet framför sig. Och när barnet steg för steg kliver in i vår värld, så plötsligt är namnet självklart. Inget annat namn hade varit möjligt.

Är detta bokstavligen översättbart på en boktitel? Går det överhuvudtaget att veta om en titel är rätt eller fel så fort jag läst en bok. Eller blir titeln ett med berättelsen och omöjlig att byta ut?

Spelar det någon roll vad jag väljer för titel på en roman? Och vad är det som ska gälla egentligen. Ska namnet vara provocerande, ska det vara vackert, ska det sticka ut, ska det smälta in? Eller ska det helt enkelt bara passa den digitala världen? Så att jag inte skrivit en MÖNSTERBOk som handlar på MONSTERHYLLAN.

Jag har inga svar. Trots att jag lägger mycket energi på att jaga den perfekta titeln på mina verk. Kanske blir det bara väldigt bra, vad jag än väljer?

För övrigt hoppas jag att du väljer ett politiskt parti som håller tydligt avstånd från det enda parti som tycker att vi i Sverige inte behöver bry oss om klimatfrågan och som tycker att människor som flytt från krig och våld helst ska bo någon annanstans. Och som inte tycker om samkönade äktenskap och dessutom har en bakåtsträvande kulturpolitik. Med detta som grund skulle jag – om jag röstade på ett borgerligt parti (vilket jag inte gör) – rösta på liberalerna eller centern.

Du vet väl att om du förtidsröstat och ångrar dig, kan du ändra dig på valdagen?

Ljuvliga dofter i gamla rum
Skrivet av

 

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1 GöteborgIgår passerade jag huset – ett gammalt och mycket vackert hus – som jag såg varje dag på väg till skolan när jag gick i gymnasiet för mer än femtio år sedan. Och jag kastades tillbaka till fascinationen jag kände när mamma och jag gick till Gårda Textil. Jag minns tyger, tyger, tyger, alltså ett eldorado för tygälskare. Då låg affären någon annanstans men nu hade den flyttat in i det gamla huset som en av mina klasskamrater bodde i. Solen lyste på det och jag gick runt hörnet och klev in.

Västergatan 1 Göteborg

Den andlösa känslan från förr kom tillbaka. Så mycket tyger! Så vackra tyger! Skulle vilja gå runt i timmar bara för att insupa tråddoften, känna, lukta och låta fantasin rusa omkring fritt. Gardiner, dukar, barnpyjamasar i flanell, sommarklänningar, gymnastikpåsar, örngott, dockkläder, kostymer, brudklänningar – allt, allt kan jag eller någon annan skapa.
Om du tycker om tyger i massor, om du tycker om ”gamla affärer” i ny tid och om du uppskattar lokaler i välbehållna lokaler från förr – ja, då kan du gå dit. Åker du spårvagn så är det hållplatsen Handelshögskolan som gäller.

Spårvagnshållplats Handelshögskolan.

Kunde inte släppa Ännu ett liv
Skrivet av

Theodor Kallifatides, ÄNNU ETT LIV

Jag jagar ständigt kärnan i min drift. Kärleken till skrivna ord. Efter en oändlig rad av år och letande börjar jag långsamt förstå vad som driver mig. Mer om det en annan gång.

Under tiden söker jag ständigt andras beskrivningar över sin egen skrivdrift. Med detta intresse i huvudet fick jag plötsligt en tunn, vacker bok i min hand. Ännu ett liv, av Theodor Kallifatides.

Författaren har bestämt sig för att sluta skriva, men det går inte så bra. Citat: Jag hade inga illusioner. Men jag var skräckslagen för tomheten som skulle ta över mitt liv. En serie dagar och nätter så lika varandra som de långa loftgångarna i miljonprogrammets byggen.

Och så blev det alltså en bok till. En reflekterande berättelse om att skriva men också om minne, ursprung, hemspråk och förvärvat språk. Och om att bli äldre. Dessutom är det en fantastisk lärobok i konsten att skippa onödiga ord och att aldrig glömma att gestalta.

Jag läser inte så många böcker från början till slut just nu. Men denna kunde jag inte släppa.

 

Vi gick hundratals pratpromenader och i november är den här
Skrivet av

Vårt omslag målas av Ida Gudmundsson

 

Vi gick hundratals pratpromenader, skrev tusentals post-itlappar och lika många sms, vi skrev mer och skrev om, vi skickade till lektörer och omarbetade miljoner gånger. Våra refuseringar ville vi tolka som uppmuntringar och jag gick på skrivkurs. När jag berättade för vår lärare Susanna Alakoski om vårt projekt såg hon strängt på mig och sa:
Jag litar på att ni gör det ordentligt. Om ni gör det, kommer det bli bra.
Och jag tänkte:
Hon ska få se!

Att skriva två är en ynnest som egentligen inte kan beskrivas. Att skicka ett sms med förslag på en ändring av en halv mening på sidan 267 – och hon vet vad jag menar! Och svarar med fem ord, och: jag vet vad hon menar! Men att veta vad vi menar är inte alltid detsamma som att tycka lika. Vi kompletterar varandra och den ena drar när den andra sackar och tvärtom. Det går aldrig att ge upp när man är två om saken.

Min medskrivare är min dotter, Hedvig van Berlekom. I november ger Idus förlag ut vår roman och det ska bli spännande att släppa iväg vår gemensamma sexåring. Stolta är vi båda över omslaget som ni får ett smakprov på ovan. Det är konstnären och musikern Ida Gudmundsson som målar.

Vår berättelse är fiktiv men den är inspirerad av samtal som Hedvig och jag hade när jag flyttat från Dalarna till Göteborg för nio år sedan, hennes hemstad sedan länge. Vi talade om kärlek, familj och om normer. Generationsfrågor, frihet, kreativitet. Den handlar om Malin som lever tillsammans med Lina och är på väg att bilda familj och om Ingrid som är nyskild och pensionär mot sin vilja. Ingrid flyttar till staden där Malin och Lina bor och där försöker mor och dotter hitta tillbaka till den bättre relation de upplever att de en gång hade. Och hur kan de mötas i ömsesidig respekt för varandra? Det är en berättelse om moderskap och dotterskap. Men också om en längtan efter barn och om en lång och stundtals diskriminerade väg för att nå dit. Om alla band som tiden formar. Och om mellanrummen mellan människor.

I november ger Idus förlag ut vår roman och vi får hålla vår bok i handen. Hoppas att du också vill känna på den, lukta och framför allt läsa den.

På sidan 95 blev jag förälskad
Skrivet av

 

Metalldesign 2012

På sidan 95 i Metalldesign 2012 blev jag förälskad. Det är sista sidan om konstnären James Horrobin. Där mötte jag denna lilla fågel som väcker krafter i mig – stilren, hård i sin yta men också skimrande och graciös. Väcker respekt och ömhet.

 


 

Och plötsligt tänker jag på en dikt av Tomas Tranströmer.

FRÅN SNÖSMÄLTNINGEN -66
Tomas Tranströmer
 
Störtande störtande vatten dån gammal hypnos.
Ån översvämmar bilkyrkogåren, glittrar
bakom maskerna.
Jag griper hårt om broräcket.
Bron: en stor fågel av järn som seglar förbi döden.

Ett oväntat möte – Martii Pirku
Skrivet av

Halvt ofrivilligt hamnade vi på en för oss avlägsen plats. Det var en blandning av begravningsplats och rehabiliteringsklinik för bilar. Men vi hittade något mer: En smedja. Där sammanträffade vi av en lycklig slump med en smideskonstnär som vi aldrig tidigare mött, Martii Risku. Han visade oss sin konst – allt från grindar och staket till tavlor och installationer. Här nedan med en hyllning till Ingmar Bergman.

 

Och en grind! Nu önskar jag att jag hade trädgård igen …

Detta var en rik dag.

 

Livet skakar oss av sig
Skrivet av

Livet skakar oss av sig – inte med tankens grymhet,

bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,

bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg

stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.

En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,

kände den stenen skava, löste sandalens rem –

Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?

Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.

ANNA GRETA WIDE

De starkaste krafter jag vet
Skrivet av

Plötsligt bestämde jag mig för att lyssna på den svaga men ständiga rösten inom mig. Den som gnager och skaver och frågar, år ut och år in.
Dikten. Var är dikten?
Dikterna har alltid funnits inom mig. Utantillverserna, dödsmelodierna. Alla de vackra och sorgliga bilderna som följt med mig i form av versfötter och rytmer. Jag vill läsa mer poesi än jag gör. Jag vill öppna för poesi. Jag vill skriva poesi.

Poesi är kärnan i allt det jag vill ha sagt. Det finns inte tid för ordrikedom. Det finns bara tid för det viktigaste. Så jag beställde en digital poesikurs och nu vill jag ge poesin inom mig en timme om dagen.

Letade fram en författare som jag återkommer till, ibland med år emellan. Varje gång talar hon till mig. Det är Anna Greta Wide.
Här en dikt ur samlingen Orgelpunkt.

DE STARKASTE
De största och starkaste makter jag vet
är skräck och kärlek och ensamhet.