Vad gör man när den enda människa som förstår en försvinner?
Skrivet av

Vad gör man då den enda människa som förstår en försvinner?

Berta lever för 100 år sedan på gård i norra Sverige. Hon har stora drömmar. Hon vill bli konstnär. Men det finns många hinder. Hon behövs på gården, konstnär är ”inget riktigt jobb” och dessutom är hon flicka. En enda människa förstår. Det är mamma, men mamma är svårt sjuk.

Denna fina  bok för många olika åldrar – Fågeln i mig flyger vart den vill –  är inspirerad av Konstnären Berta Hanssons måleri och dagboksanteckningar. Sara Lundberg har gjort en finstämd skildring, full av vemod, full av hopp.

Snart fylls mammas rum
av alla som vill ta farväl.
Jag får inte plats.

 

 

 

Ett arabiskt vemod, Abdellah Taïa
Skrivet av

 

 

Jag hittade en bok i bokhyllan som jag glömt att jag hade. Gjorde något jag inte brukar, jag läste den på ett dygn.

Detta är en bok jag tycker mycket om – den har så mycket av det som tilltalar mig. En intensiv, kort berättelse utan komplicerade intriger. Inte massor av olika karaktärer. Men många starka känslor.

Jag kastades in i rum av närhet. Kärlek med en darrande nerv. Ömhet, identitet, vemod. Det är något som vibrerar i luften.

Det är inte lätt att skriva om kärlek. Abdellah Taïa kan.

Två manus och en dikt
Skrivet av

Det rör sig mycket omkring mig och i mitt huvud med mina två olika skrivprojekt. Det som är färdigt och det som ska komma sedan. Har märkt att i sådana perioder kan jag inte läsa romaner. Har inte ro till det.

Har egna texter i mitt huvud nu. Men också andras texter som är i vardande. Läser just nu två olika manus som andra skrivit. Det är ett stort förtroende som jag vill ta väl hand om. Båda är oerhört personliga och precis samtidigt så allmängiltiga. Och det är ju det som är finessen i skrivandet. Att skriva något ända inifrån sig själv, så äkta att det griper tag – och samtidigt göra det identifierbara och kännbart för läsaren. Det är spännande processer. Tack ni två som lagt ert manus i min hand.

Och så läser jag dikter. Här kommer min sista från Bo Bergman just nu.

SKALDEN

När vänskap övergav mig fick jag skinnet rivet.
När kärlek övergav mig dog en fågeldrill.
När dikten övergav mig övergav mig livet.
Jag lever inte längre. Jag är bara till.
Bo Bergman

Du vill bara till din älskare igen
Skrivet av

Ibland tänker jag att alla ni som inte har skrivande som en drift, tycker att vi som skriver är tjatiga.
”Jag skriver för att jag måste.”
”Jag skriver för att förstå mitt liv.”
”Jag måste skriva.”
Känner ni igen alla våra argument? Tycker ni att det stundtals blir patetiskt? Inte konstigt i så fall.

För mig är skrivandet ett slags beroende, ett ständigt pågående tillstånd. Ibland aktivt, ibland passivt. men alltid där.  I Skrivarpoddens grupp på Facebook skriver Eva Stilling om Julia Cameron som brukar säga att skrivandet är en älskare. När du är nära den älskaren blir du hel. När ni är på avstånd från varandra blir din längtan en rastlöshet, du vill bara till din älskare igen. Glider ni för långt ifrån varandra eller ses för sällan blir det svårare att återförenas.

Ja, ungefär så.

 

 

Lockomfladdrat. Bergman, pappa och jag.
Skrivet av

Sandberg wallpaper har inget med texten att göra, men får vara med ändå.


Häromkvällen lade jag mig i sängen med samlade dikter av Bo Bergman. Och fastnade! Jag läste hans dikter när jag var ung, pappa läste dem för mig när jag var barn. Jag känner en återväckt kontaktlina mellan pappa och mig.  Bo Bergmans ton är humanism när han skrev om livet, naturen, kärleken, döden, kriget – men också om samtida författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Detta är  en av de många källor till det tankegods och alla de motstridiga känslor jag bär inombords idag. Just i detta ögonblick skulle jag gärna prata lite mer med pappa om allt detta.

Bo Bergman föddes 1869, han blev nästan hundra år, han genomlevde två världskrig, han var vuxen när min pappa föddes 1901, han var en uppskattad poet och pappa satt i den vinröda läsfåtöljen och läste för mig. Och idag känner jag igen vissa rader, stråk av skönhet, dofterna, även om språket också känns ålderdomligt.

Livets mening hittade jag på youtube, inte i text. Så kanske blir dikten inte perfekt återgiven nu. Den låter så här och skalden är Bo Bergman.

Livets mening är att leva
och inte fråga varför.
Om du frågar varför
är du dömd att svara.

Och då ser du inte längre ögonblicket
gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hisnande, lycksaligt, lockomfladdrat flickebarn.
Men en munter spark åt jordens alla grubbelsjuka hjärnor
alla skuldbetyngda fjät.

 

 

 

Sandbergs igen

Magi då och nu
Skrivet av

Julgransdemontering

 

I ett ordlöst rasslande kilade fjolårslöven förbi mig i horder, stötvis framjagade av vintervinden. Jag kom att tänka på magi. På vinter och på julgransplundring. Går det att upprepa min barndoms magi och är det ens önskvärt. Det där som var helt underbart, som hade ett skimmer av paradis omkring sig; den rosa marsipangrisen till jul, med kvicksilverögon och chokladrumpa. Eller tomtebloss. Tomtebloss som sprakade och blixtrade som i sagans värld. Eller en film för barn och om barn, med spänning och mycket känslor. Barnen från Frostmofjället i svart-vitt. Minns ni? På något sätt vill jag inte att magin ska dö. Vill inte  att barnen genast ska se bakom kulisserna, se det fula som skymmer de magiska stunderna. Samtidigt vill jag ju att de ska förstår verkligheten.

Det är nog så att gårdagens magi inte är dagens. Vad är Barnen från Frostmofjället mot ständigt pågående tecknade pling-och-kraschfilmer? Eller en rosa marsipangris i en silverask från stadens konditori mot Karamellkungens specialerbjudande? Eller ett irrande tomtebloss mot exploderande nyårsfyrverkerier?

Kanske är min uppgift att uppmärksamma barnen på att livet består av miljoner microstunder. I naturen, mellan människor, i kroppen. I hela livet. Tipsa dem att fånga dem.

Det var så jag gick och tänkte med fjolårslöven rasslande runt fötterna. Jag tänkte också på en annan dag då det regnade tungt när jag passerade en för några veckor sedan magisk julgran. Nu var den delad i två men hade utsmyckningen kvar. Den skulle bortforslas med truck och förvaras delad men färdigklädd till nästa jul. Så var det med den magin.

Jugransdemontering och bortforsling

Orsa – Göteborg, det finns skillnader
Skrivet av


Kommunhuset i Orsa

För snart 10 år sedan flyttade vi till Göteborg efter nästan 40 år i Orsa. Det finns skillnader, inte minst i januari.

Nordostpassagen i Göteborg

Jag tycker inte om att våra stadsbarnbarn förknippar snön med något exotiskt som finns i sagorna kring jul. Eller för all del något helt underbart som faller från himlen en dag för att i bästa fall finnas kvar en dag till. Men nu snart kommer det en tid när facebookvännerna från Dalarna börja skrika: SLUTA SNÖA! Ni klagar över snöskottning, kylan och halkan som aldrig ger sig. Medan det utvecklas försiktiga musöron i Göteborg.

Varje år blir min vinter mörkare och längtan efter ljuset intensivare. Årstiderna fylls med symbolik. En gång till … och en gång till kommer våren. En majdag besökte jag min barndoms hagar på Romanäs utanför Tranås.

Min barndoms hage i maj på småländska höglandet

Jag tycker om årstiderna. Jag tycker om varje vår jag får uppleva. Jag tycker om att ha bott i Småland, Dalarna och vid havet. Och jag tycker att dessa avslutningsbilder är smärtsamt vackra.

Fryksås i Orsa

För en kvinnas röst – Theodor Kallifatides
Skrivet av

Ur För en kvinnas röst

Jag lämnade dörren öppen
när jag gick
för att du skulle följa efter
med du stängde igen den

Först när det var för sent
upptäckte du
att du hade låst mig ute
och dig själv inne

Först när det var för sent
insåg du
att näktergalen i trädgården
inte längre hördes
Att blommorna i rummet
vissnade

Du blev som en ofilosofisk fluga
som vet att komma in
men inte ut
Och tiden gick
tills den stängda dörren
blev ett fönster

Theodor Kallifatides