Grabbspråk så väggarna bågnar och längtan efter mamma

 

Sommaren 1947, mamma och jag

 

Jag bläddrar i min dagbok, min guldgruva. Vad gjorde jag i början av juli  för 25 år sedan? Jag hade avverkat en kort tid som kommunstyrelseordförande i Orsa, vi hade tre tonåringar kvar hemma och en nio-åring.

Innan semestern började var det möte med länets alla kommunstyrelseordförande. Om det skriver jag: Det är grabbspråk så väggarna bågnar och många av oss lider …

 Om den stora sandlådan i trädgården som det lekts färdigt i, skriver jag: Jag fyller den med jord och planterar perenner. Jord och blommor gör mig lugn.

 Om altanen skriver jag: Nanna, Adrian och jag målade färdigt altanen och lekstugan, skrubbade och gjorde fint. På kvällen vid 10-tiden kvällsdopp i Slättbergsdammen.

 Om mamma skriver jag: Min eviga längtan efter henne blir starkare nu när hon långsamt glider ifrån mig. Jag står på bergskanten inför ett djup. Jag vet vad som sker just nu. Men jag vet inte vad som sker när jag måste hoppa. Hoppar gör jag den sekund mamma lämnar mig. Då är jag ensam i världen. Jag hoppar. Jag vet inte om jag kommer att falla – djupt och långt ner – eller flyga.

 Min reflektion nu, sista juni 2021: Mammor har ofta en sällsam kraft. Krafter av alla valörer. Goda minnen, onda minnen. Många längtar efter mamma. Antingen efter den mamma som fanns, eller efter den mamma man önskade man hade.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *