Bakom den mörkaste buske finns ljus
Skrivet av

 

 

I De sa att det var mitt fel tas ämnen upp, rakt, ärligt och naket.
Läs! För när det är jobbigt behövs det ännu mer, för vi kan inte blunda längre.

Det dök upp en recension på Instagram (i_min_bokhylla), meningarna ovan är från den. Jag blev glad. Glad över att Eva Östebrants berättelse, De sa att det var mitt fel, lever ett aktivt liv. Det är några år sedan Eva bjöd in mig till skrivarsamarbete och i november 2019 gav vi ut boken. Det är ynnest att få göra detta samarbete. Evas berättelse och samarbetet med henne lärde mig mycket.

Det talas ofta om boken som att den är tung. Så tung att en del läsare väljer bort den utan att ens öppna den. Det som då glöms bort, tycker jag är att det minst lika mycket är en ljus berättelse.

 

Eva Östebrant packar upp första boklådan

Boken handlar om övergrepp och missbruk, men den djupt gula färgen är samtidigt en av grundtonerna i boken. Det finns så mycket hopp! Det finns hjälp att få, det finns möjlighet att läka, bakom den mörkaste busken går det att hitta ljus om man vågar leta. Detta har Eva lagt stor tonvikt på i sin berättelse. Om du vill köpa boken hittar du den här.

 

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ur Dagsedlar av Stig Dagerman (1953)

 

 

Rutiner flyter samman men det är så fina färger på fjädrarna i år
Skrivet av

 

 

Rutiner är bra för gamla och för pensionärer. Har jag hört. Så är det nog för de flesta. Kanske även för mig som är pensionär. Gammal börjar jag visst också bli? Rutiner hjälper till att dela upp dagen, förhindra att den ena flyter ihop med den andra och det finns alltid något att haka upp livet på. Idag ska jag göra det och imorgon gör jag samma sak.  I dessa tider då vi utsätts för hårda begränsningar blir mina rutiner en strid ström av detsamma – och plötsligt flyter dagarna ihop. Svårt att skilja den ena veckan från den andra.

Jag har goda rutiner. Den jag tycker allra mest om är morgontimmen vid tangentbordet direkt från sängen. Den timmen fyller mig med kraft och glädje. Eller som en nu nästan 100 år gammal släkting sa till mig: ”När jag vaknar gäller det att låtsas att demonerna inte finns. Släpa mig fram till skrivbordet och börja skriva. Då försvinner det mörka …”
Efter min skrivstund kommer de som på ett pärlband: frukost, gympa, kaffe, promenad, telefonprat, olustkänslorna över ostädade vrår i vårt hem, god mat, tv, nedtrappning, sova.

Vissa dagar äter covidrutinerna upp mig inifrån. Förutsägbarheten, brist på närkontakter, möta människors mimik, utifrån kommande stimulans, sprutlängtan. Frågorna kommer krypande: Kommer jag resten av mitt liv vända ryggen mot människor jag möter? Hur kommer de sista dagarna i många människors liv formas. Kommer det alltid vara av rädsla färgat avstånd mellan oss, som präglar våra liv?

Och mitt i allt ihopa försöker vi fira påsken som om allt är som vanligt. Det är så fina färger på fjädrarna i år.