Ljuvliga dofter i gamla rum
Skrivet av

 

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1 GöteborgIgår passerade jag huset – ett gammalt och mycket vackert hus – som jag såg varje dag på väg till skolan när jag gick i gymnasiet för mer än femtio år sedan. Och jag kastades tillbaka till fascinationen jag kände när mamma och jag gick till Gårda Textil. Jag minns tyger, tyger, tyger, alltså ett eldorado för tygälskare. Då låg affären någon annanstans men nu hade den flyttat in i det gamla huset som en av mina klasskamrater bodde i. Solen lyste på det och jag gick runt hörnet och klev in.

Västergatan 1 Göteborg

Den andlösa känslan från förr kom tillbaka. Så mycket tyger! Så vackra tyger! Skulle vilja gå runt i timmar bara för att insupa tråddoften, känna, lukta och låta fantasin rusa omkring fritt. Gardiner, dukar, barnpyjamasar i flanell, sommarklänningar, gymnastikpåsar, örngott, dockkläder, kostymer, brudklänningar – allt, allt kan jag eller någon annan skapa.
Om du tycker om tyger i massor, om du tycker om ”gamla affärer” i ny tid och om du uppskattar lokaler i välbehållna lokaler från förr – ja, då kan du gå dit. Åker du spårvagn så är det hållplatsen Handelshögskolan som gäller.

Spårvagnshållplats Handelshögskolan.

Saker
Skrivet av

Tvål i tunna blad

Jag står och väger den i handen. Lövtunna tvålblad innehåller den, den är säkert femton år. Bra att ha med på resan. Jag provade en gång, då för längesedan. Idén var bra, men i praktiken krånglade det till sig. Eftersom det inte fanns tvål på tåget fanns det inte heller vatten. Jag tog ett par tvålblad och gned inom dem ordentligt i händerna, som var intvålade och kladdiga resten av resan.
Aldrig använt den mer. Men den kan vara bra att ha. Kanske någon vill ärva den?
Åh, alla dessa saker gör mig galen. Ärva den, var det dummaste jag hört på länge. I kombination med en sedan länge invand sparsamhet och en lust att ordna livet praktiskt blir det många vara-bra-att-ha-saker i lådan. Jag fantiserar ofta om den frigörande känslan efter att ha rensat, kastat och skapat nya utrymmen. När vi flyttar – och det har vi faktiskt gjort fyra gånger de senaste tio åren – får jag träning i att prioritera. Men det är skrämmande lätt att halka tillbaka. Lätt som om jag hade tunna tvålblad under fötterna.
Nej, nu slänger jag den lilla fina oranga asken.
Samtidigt ogillar jag känslan att besudla naturen med kastad tvål. Tänker på fettbergen i Londons rörsystem. Och våra.

Magi då och nu
Skrivet av

Julgransdemontering

 

I ett ordlöst rasslande kilade fjolårslöven förbi mig i horder, stötvis framjagade av vintervinden. Jag kom att tänka på magi. På vinter och på julgransplundring. Går det att upprepa min barndoms magi och är det ens önskvärt. Det där som var helt underbart, som hade ett skimmer av paradis omkring sig; den rosa marsipangrisen till jul, med kvicksilverögon och chokladrumpa. Eller tomtebloss. Tomtebloss som sprakade och blixtrade som i sagans värld. Eller en film för barn och om barn, med spänning och mycket känslor. Barnen från Frostmofjället i svart-vitt. Minns ni? På något sätt vill jag inte att magin ska dö. Vill inte  att barnen genast ska se bakom kulisserna, se det fula som skymmer de magiska stunderna. Samtidigt vill jag ju att de ska förstår verkligheten.

Det är nog så att gårdagens magi inte är dagens. Vad är Barnen från Frostmofjället mot ständigt pågående tecknade pling-och-kraschfilmer? Eller en rosa marsipangris i en silverask från stadens konditori mot Karamellkungens specialerbjudande? Eller ett irrande tomtebloss mot exploderande nyårsfyrverkerier?

Kanske är min uppgift att uppmärksamma barnen på att livet består av miljoner microstunder. I naturen, mellan människor, i kroppen. I hela livet. Tipsa dem att fånga dem.

Det var så jag gick och tänkte med fjolårslöven rasslande runt fötterna. Jag tänkte också på en annan dag då det regnade tungt när jag passerade en för några veckor sedan magisk julgran. Nu var den delad i två men hade utsmyckningen kvar. Den skulle bortforslas med truck och förvaras delad men färdigklädd till nästa jul. Så var det med den magin.

Jugransdemontering och bortforsling

Orsa – Göteborg, det finns skillnader
Skrivet av


Kommunhuset i Orsa

För snart 10 år sedan flyttade vi till Göteborg efter nästan 40 år i Orsa. Det finns skillnader, inte minst i januari.

Nordostpassagen i Göteborg

Jag tycker inte om att våra stadsbarnbarn förknippar snön med något exotiskt som finns i sagorna kring jul. Eller för all del något helt underbart som faller från himlen en dag för att i bästa fall finnas kvar en dag till. Men nu snart kommer det en tid när facebookvännerna från Dalarna börja skrika: SLUTA SNÖA! Ni klagar över snöskottning, kylan och halkan som aldrig ger sig. Medan det utvecklas försiktiga musöron i Göteborg.

Varje år blir min vinter mörkare och längtan efter ljuset intensivare. Årstiderna fylls med symbolik. En gång till … och en gång till kommer våren. En majdag besökte jag min barndoms hagar på Romanäs utanför Tranås.

Min barndoms hage i maj på småländska höglandet

Jag tycker om årstiderna. Jag tycker om varje vår jag får uppleva. Jag tycker om att ha bott i Småland, Dalarna och vid havet. Och jag tycker att dessa avslutningsbilder är smärtsamt vackra.

Fryksås i Orsa

Äldreblivande, Korsvägen och Gott Nytt År
Skrivet av

Korsvägen

Jag sitter högst uppe i det höga Lisebergshjulet och tittar ut över staden. Fastnar först i Korsvägen och försöker förstå vad den platsen gör med mig. Jag passerar ofta Korsvägen och där går allt igång. Tankar som leder till goda idéer, associationer som väcker känslor. Önskade och oönskade, men alltid nödvändiga. Drömmar och mardrömmar. Ofta med intressanta podlurar i öronen.
Korsvägen är mötesplats, förbipassage, uppehållsplats, jäkt, frustrations-plats, möjligheternas plats. En plats där laddade mäss- eller Lisebergsbesökare trängs med bilar, spårvagnar och bussar. Alla försöker hitta sitt utrymme på denna trafikkaotiska plats. Snart är Korsvägen en gigantisk byggarbetsplats under åratal. Kanske är det just därför jag njuter av den idag; för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva den i ”färdigt skick”.

Gothia Towers

Hjulet snurrar vidare och två av Gothia Towers passerar framför mina ögon. Jag har både skrivit om dem och fotat dem förr. Jag tycker om nya, moderna, spektakulära hus. Höga hus. Hus med speglar och synvillor och former som drar åt olika håll. Jag förstår inte att man kan tycka illa om ny arkitektur. Men det finns de som gör det. De som piskar upp sina inre aggressioner mot byggnationer som de anser inte borde finnas eller om de måste finnas så ska de finnas någon annan stans. Jag tycker om när gamla hus möter nya. När tidigare generationers lust att skapa och bygga möter nutidens. Det är ett av många sätt att pussla ihop någon slags förståelse för tidens gång.


Jag hade ju tänkt att detta inlägg skulle beröra begreppet äldreblivande. Det är ju ett ämne jag sagt att jag vill skriva om. Jag ville bena ut vad jag menar med detta ord, vad jag vill säga och varför. Men nu märker jag att det får inte plats. Återigen har jag inte tid med mitt äldreblivande. Det får bli en annan gång.

Istället vill jag nu önska er – mina vänner och följare – en trivsam nyårsafton. Hoppas att ni sedan är sugna på att röja bort barren och kaksmulorna. Städa, ta vid där det gamla slutade och samtidigt uppfyllas av en fräsch känsla av att starta något nytt.

GOTT NYTT ÅR

 

 

Åtta år, åtta ögonblink
Skrivet av

 

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Klockan sju en morgon var jag på Korsvägen i morgonruschen. Det är en vacker plats. Jag njuter av den varje gång jag passerar och det är ofta. Gothia Towers med sina spännande fasader som ändrar skepnad i olika perspektiv, sekelskifteshusen, gräset, träden, spårvagnarna så signifikanta för Göteborg, det mäktiga Göteborgshjulet och människorna som rusar fram och tillbaka. Alltid på väg, utom de som satt sig på en bänk – för en liten stund eller kanske för en hel dag. Eller natt.
Nästa år börjar grävandet. Långt ner under jord ska skoporna karva och minst åtta år ska det ta. Åtta år av mitt liv blir Korsvägen en byggarbetsplats.
Så ser det ut i vår stad, i Stockholm och på många andra ställen. Städer mitt i språnget, på väg mot något nytt. Och det rör om känslor. Det förvånar mig att det finns så många människor som tror sig sitta på en egen bästalösning för hela stadens trafik- och vägproblem. Jag vet inte. Men jag vet att köerna i stan blir allt längre och att Brunnsparken med sina sex korsande gator med bussar och spårvagnar och springande människor måste vara vidrig för kollektivchaufförerna.
Jag vet också att när jag var barn var åtta år en livslängd, nu är det typ åtta ögonblink. Åtta blink under vilka mycket kommer hända.

Korsvägen i Göteborg klockan sju på morgonen

Sommaryheter i min röda soffa
Skrivet av

Grep dagens huvudnyhet
och fortsatte flera sommarveckor.

Världens nyheter som kliver upp i min röda soffa, trycker sig till mig invaderar min kropp.
De är många, här är några.

Tre skjutna i Malmö, en man får en kniv i ryggen i Göteborg, totalt antal kärnvapen i världen minskar men nu moderniseras de och rustas upp, också i Kina, Indien och Pakistan OCH Nordkorea och det oroar världen.

Medan Jan Björklund pratar om partiledarstriden inom egna partiet Liberalerna hamnar en Nordkoreansk robot i Japans ekonomiska zon,  det går en stöldvåg över Europa, nu på karolinska. Man stjäl endoskopiverktyg för 25 miljoner. Vad i helvete används de till? Knarklangare rektalundersöker offer misstänkta för att ha svalt knark, jordgubbsstöld för femtiotusen kronor och Japaner är borta efter skyfall.

Och jag, jag drömmer mardrömmar

Varannan svensk väjare vill ta emot färre flyktingar, hela Stockholm stinker för sopåkarna strejkar, poliser och demonstranter slåss i Hamburg medan klimat, handelskrig, flyktingström och Nordkorea tas upp på g20 och ingenting pekar på att Ryssland, Usa och Kina kommer att komma överens. Skottlossning i Malmö, tre skjutna i Göteborg och en i Södertälje.

Almedalsveckan är slut
tre personer skjuts i Borås
hesa Fredrik går igång av misstag
två mordbränder i Tranås
en järnvägsbro i Ludvika rasar
vagnen är framkörd till prinsessans cortege genom Huvudstaden
LO river hundratals stugor för lågavlönade kvinnor
åtta supportrar kläms ihjäl under fotbollsmatch
sexårig flicka hittas efter 13 timmar borta i naturreservat
man knivskärs i Vasastan halv tio på kvällen
Norkoreansk hovpoet berättar om hjärntvätten

Och så där håller det på.

Vissa dagar invaderas jag. Kan inte sila.
Kan inte sopa under mattan.
Simma i kalla vatten mildrar.
Peta i jord lindrar. Varma kramar.

Och jag är så glad att den sexåriga flickan hittades.

Välkommen tillbaka i sensommaren
Skrivet av

SOMMARENS BILDER lyfter mig genom höstens ruskiga mörker.

Sommarens ljus fyller på. Ljus finns utanför mitt fönster, inne i mina rum och skickar små glittrande projektiler längst in där jag själv bor.

Sommaren som gick bjöd på himmel, växter och vatten. Skriva, måla och forma. I min blogg kommer jag plocka fram bilderna en efter en med särskilt öga på läsa, skriva och äldreblivande.

Och till allt som rör livet hör barnen.  Barn finns överallt, ständigt närvarande. Barn i världen, barn i stan, barn på landet, barn i min familj och utanför, sjuka barn och friska barn och barn långt inne hos mig där jag själv bor.

Om att fastna
Skrivet av

Britta och paraplyet

För länge sedan i mitt förra liv när jag bodde i Orsa, brukade jag under sommarmånaderna cykla tidigt varje morgon ner till utomhusbassängen för att simma. Magiskt när solen gick upp mellan tallstammarna och nattens älvor dansade över vattnet.

Där fanns en simmarkompis, en gammal man. Tidigt ute och bassängen trogen. Han brukade fastna. Efter simningen satt han i omklädningsrummet och pokulerade. Tog på sig skorna först och byxorna efteråt. Han kunde fastna vid andra byxbenet, inte för att skon satt i vägen för byxorna var vida. Nej, för att han pratade. Eller bara satt och tänkte.

Jag brukade förundras över att det kunde ta fyrtio minuter att få på sig byxorna. Numera är jag inte förundrad. Jag har också börjat fastna. Framför fönstret, i duschen, med digitalt korsord eller halvvägs in i en byxa. Jag bara fastnar och tankarna kommer och gå.

När man blir äldre fastnar man lättare. Det är därför allt tar så mycket längre tid. Visst kan man vara vaksam så att inte hela dagen blir ett enda klister, men tillåtas fastna är också bra. Om man haft turen att få leva ett långt liv med utsikter om att bli ändå längre, ja, då behöver man summera lite då och då. Man behöver umgås med sig själv ibland i olika åldrar – sig själv som barn, sig själv som ung. Man behöver det för att förstå och för att skapa helheter.

Ibland fastnar jag i mina barndomslekar. Då gör jag sällskap av Britta, celluiddockan som mamma sydde gedigna kläder åt. Kläder som tålde att vändas ut och in. Det var fina sömmar på insidan också. I sommar ska Britta lämnas in på klinik. Jag hoppas på armar och ben på rätt plats och på att chokladsoppan runt munnen från -50-talet ska tas bort. Den har suttit fast tillräckligt länge. Men hennes rostiga paraply kan nog aldrig mera bli sig likt. Det är passé.