Jag satte den på en annan 7-årings huvud och med ens var jag där
Skrivet av

 

 

Jag sugs in i stunden. Lusten, frenesin. Snökristallerna och föret var perfekt den dagen. Jag åkte, stretade mig upp för backen och åkte igen. Och igen. Planen var att tillräckligt många nerfarter sittande på huk skulle få min kropp att våga att klara hela backen stående. Så jag fortsatte att träna.

Mössan tyckte jag mycket om. Grön och vit i sitt komplicerade mönster hänger den numera i ändan på min gardinstång och påminner mig om min barndoms vinterlust. Jag gissar att någon känner igen den och minns att ni hade en likadan? Idag tar jag ner den och sätter den på ett 7-årigt barnbarnshuvud. Hon hjälper mig att minnas.

Snöklumparna. De hörde till det trista efterarbetet. Stora, isiga snökockor på vinterbyxornas ylleknän. Och pjäxsnörena! Blöta med kalla isklumpar var de svåra att snöra upp när jag kommit hem, särskilt om jag var kissnödig. Röda fingrar, isiga snören, kiss-sekunder att förhålla mig till …
Nu kommer jag att tänka på kalla fötter. Undrar hur många som vet och/eller minns att ett lager tidningspapper runt tårna inne i vinterkängan kan göra underverk?

När jag blev vuxen och själv fick barn älskade jag att klä dem i bra utekläder. Kände en lätt avund över att de kunde leka, ramla och rulla sig utan att genast bli våta, blöta och kalla. Rejäla kläder, stövlar och skor som ärvs från unge till unge. Det tyckte jag om och gör fortfarande.

Fast ibland gick jag för långt i min präktighet. En dotter med allvar i blicken: Mamma, nu är det bara vaktmästaren och jag som har sådana här stövlar! Vi åkte direkt och köpte vita snowjoggings. De blev blöta direkt, men vad gjorde det. Här gällde det att väga viktigt mot viktigt.

Men ändå: känslan där i backen, i den grön-vita mönsterstickade mössan och snögnistret omkring mig, den minns jag som en av mina lyckligaste.

 

Nästa morgon var han död
Skrivet av

 




Vi pratade om barndomen, om kroppen och balansen. Det var sen eftermiddag. Han förklarade hur man diagnostiserar en djup ventrombos. Han hade lärt sig det häromdagen. Hans ben hade svullnat efter att han ramlat och slagit i knät, när han julhandlade.
Jag har glömt att lära min hjärna hur den ska agera när det kommer ett litet trappsteg i vägen, precis som jag har huvudet fullt av tankar kring hur många marsipangrisar jag ska köpa, sa han.

Jag berättade för honom om sambandet mellan  balans och stabilitet i fotlederna och tidig anknytning och jag frågade honom: Visste du inte det?
Han svarade att han inte visste, utan att jag precis just nu lärt honom något nytt. Han ville alltid lära nytt, min storebror.

Vi knäppte av vårt samtal. Nästa morgon var han död.

 

Min bror, Jan Beskow skulle fylla 90 år i mars. Jag vill arbeta, lära och sprida kunskap tills jag stupar, sa han. Och just så levde han. Sista dagen i sitt liv hoppade han över eftermiddagssömnen för att hinna skriva färdigt två viktiga arbeten, båda i samarbete med andra. I nästan hela sitt liv arbetade han med suicidprevention. Våra samtal de senaste åren handlade bland mycket annat om människans utveckling, att våra hjärnor egentligen är väldigt lika varandra, att berättelser från generation till generation är ovärderliga. Och om hur han själv hela tiden försökte både hushålla med och samtidigt utveckla sin egen hjärnas kapacitet. Allt han ville orkade han.

 

Jag läser många fina ord om Jan i dessa dagar, skrivna av människor som stod honom nära på olika sätt. Samtidigt drömmer jag mig tillbaka till den tid då han var så gigantiskt stor och jag så liten.

 

 

Så länge jag minns hade han alltid redan flyttat hemifrån. Men han kom hem och hälsade på. Och han tog som sin uppgift att komplettera våra föräldrars uppfostran. Lärde oss sådant som han tyckte att jag och mina systrar behövde. Vi gick ut i skogen med varsin ficklampa. Han lämnade mig ensam, lärde mig söka trygghet genom att låta våra ljuskäglor kommunicera bland trädstammarna.

 

 

Vi vandrade i fjällen. Han lärde mig våga vara kritisk. Han vägledde och tipsade om yrkesval och kärlek. Vi fortsatte våra fina samtal när jag blivit vuxen. Vi möttes, gick hem och reflekterade och så plingade hans eftertankar i inkorgen. Kunde vara flera sidor text om hur han tänkt om det vi sagt. Tänk så mycket kunskap och så många tänkta tankar som släcktes ned på några ögonblick för snart en månad sedan.

Jan lämnar tomrum hos många. Rum som ser väldigt olika ut.

 

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Ingrid Arvidsson

 

Skatter i min bokhylla – Tasha Tudor
Skrivet av

 

Tasha Tudors TRÄDGÅRD

Mina olika flyttar tvingar mig att rensa i bokhyllan. Vissa böcker har jag hittills inte tänkt tanken att det är dags att lämna mig. Dit hör Tasha Tudors trädgård. Den boken kom på 90-talet. Tasha Tudor, som bland annat var barnboksförfattare, har blivit en gammal kvinna när hon går runt i sin trädgård. Hennes kroppsspråk flyter ihop med växtligheten till en helhet som griper tag i mig. Så vackert, så rofyllt! Citat ur boken:

 

Det är trädgårdsarbete
och färsk getmjölk
som håller mig uppe.

 

Tasha Tudors Trädgård

 

Tasha Tudors Trädgård

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.

Vad gör jag med en sådan bok?
Skrivet av

 


 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare heter den, utgiven 1926 i överensstämmelse med 1919 års undervisningsplan skriven av Gustaf Lind. En krona kostade den.

 

Boken handlar om Sven och Greta som bor i en stuga vid Bråvikens södra strand. Pappan är fiskare. Sven och Greta vill så gärna ha en trädgård runt stugan. Pappa hade också tyckt om äpplen när han var liten, men det hade han vuxit ifrån. Dessutom tyckte han att varken äpple och ”gräs” som han kallade grönsaker inte var riktig mat. Så  han sa nej.

Vad mamma tyckte framgår inte. Men barnen lär känna en trädgårdsmästare på sin väg till skolan. De får hjälpa honom i hans trädgård. Långsamt lär de sig hur man gör och steg för steg börjar de själva anlägga en trädgård runt stugan de bor i.

 

En snart hundra år gammal bok. En bok som känns gammalmodig så det skriker om det, men som bygger på barns drömmar. Drömmar om jord, frukter och odling. Drömmar som liknar dem som finns bland dem som är barn just nu.

Vad gör jag med en sådan bok? Kan inte skiljas från den. Det är svårt att rensa och göra plats i bokhyllan för nya tankar och uppslag.

 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare. Av Gustaf Lind, utgiven 1926.

Barnslig människa i gammal kropp
Skrivet av

 

Prideflaggad 6:a

 

”Du är barnslig, fast i en åldrad kropp”, sa hon till mig. Det var när jag fastnat på Stockholm Centrals offentliga toalett med blicken på mina händer nedstoppade i den intensivt blåsande handtorken. Den bildade hudveck på min hand likt plisséveck på en kjol och vecken rullade över handen som minimala vågor över havsytan. Kunde inte släppa blicken från min gamla hand.

 

Barnsligheten kryper också fram när det är kollektiv fest i Göteborg. Då hissas stadens flaggor och spårvagnsflaggorna viftar i farten. Västtrafik och Göteborgs stad är med på festen. Jag blir pirrande glad av flaggorna och just nu också över att jag bor i ett land där West Pride pågår dag efter dag. En manifestation som är glad, lärorik och dessutom laglig. Det är inte självklart överallt i världen – långt ifrån.

 

 

En pigg morgon drar jag på mig kläderna och ger mig direkt ut i trappan vid mitt hus. Enkla och dubbla steg. Idag var det ingen pigg morgon, men jag gjorde det ändå. Det är ett sätt att skaka liv i sömnkroppen. Jag ångrade mig inte. Jag sprang uppför trappan i ett hav av hundkäx. Sommarminnen snubblade fram i mitt huvud. Himmel, gräs, blommor, barn … alla åren som gick.

Himlen är inte blå idag. Men livslusten fick sig en rejäl kick framåt och uppåt där i trappan omgiven och skyddad av ett hav av hundlokor.

 

Hundlokor vid mitt hus

Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow Pia Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Som en fjärt i rymden
Skrivet av

 

Rymden finns där bakom

att bli gammal är
när min tanke blir
en fjärt i
rymden
utan ens
ett eko

 

Om du skulle flyttas framåt tio år i tiden bara på några sekunder, nu när du håller på att bli gammal, skulle du uppleva alla normala åldersförändringar som en svår, tärande sjukdom. Så mycket händer i din kropp på tio år. Så var det någon som sa, jag tror det var kloka Bodil Jönsson som brukar tala om tid.

Mitt minne har förändrats. Jag brukar också glömma, säger de unga. Ja, jag vet. Men detta känns annorlunda. Som ett mörkt litet hål som nyss hade ett innehåll, men nu strax efter är tomt. Det är bara äldre människor som förstår riktigt hur jag menar.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Skrivet av

 
 

Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström

 
 

Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.

”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.

Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.

Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”

Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?

 
 

Jag läser vad jag vill och hur jag vill
Skrivet av

 

 

 

 

I  mer än tio år har jag fört läsdagbok. I prydliga dokument i en särskild mapp ligger listor på böcker jag läst. Vad heter boken, vem skrev den, vad handlade den om och vad tyckte jag. Det är roligt att titta tillbaka. Vissa böcker sitter kvar långt in i hjärtat, andra har jag glömt att jag ens hållit i min hand.

Förra året hände det något. Listan blev väldigt kort och lusten att fylla den obefintlig. Insåg att mina läsvanor ändras hela tiden. Jag vidgar mina gränser på alla möjliga sätt. Förr läste jag en bok i taget – från början till slut. Skrev upp den och började på nästa.

Nu läser jag: flera böcker samtidigt, mer och mer poesi, en och annan bok från början till slut, många böcker till hälften eller här och där. Jag lyssnar på böcker. Ibland hela tiden, ibland inte alls. Ibland läser jag i timmar på kvällen, ibland inte ett ord. Jag har bråttom att ta in och flödet är friare.

När jag är inne i en intensiv skrivfas har jag mindre behov av andras texter.  Då har jag nog med mina egna ord och vill inte influeras av andras. När jag har lugnare skrivperiod då fyller jag på läsandet. Och jag vidgar mig.  Luther har försvunnit och jag läser vad jag vill och hur jag vill.

Just nu blandar jag poesi med den gamle ryske författaren Ivan Turgenjev.