Skatter i min bokhylla – Tasha Tudor
Skrivet av

 

Tasha Tudors TRÄDGÅRD

Mina olika flyttar tvingar mig att rensa i bokhyllan. Vissa böcker har jag hittills inte tänkt tanken att det är dags att lämna mig. Dit hör Tasha Tudors trädgård. Den boken kom på 90-talet. Tasha Tudor, som bland annat var barnboksförfattare, har blivit en gammal kvinna när hon går runt i sin trädgård. Hennes kroppsspråk flyter ihop med växtligheten till en helhet som griper tag i mig. Så vackert, så rofyllt! Citat ur boken:

 

Det är trädgårdsarbete
och färsk getmjölk
som håller mig uppe.

 

Tasha Tudors Trädgård

 

Tasha Tudors Trädgård

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.

Vad gör jag med en sådan bok?
Skrivet av

 


 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare heter den, utgiven 1926 i överensstämmelse med 1919 års undervisningsplan skriven av Gustaf Lind. En krona kostade den.

 

Boken handlar om Sven och Greta som bor i en stuga vid Bråvikens södra strand. Pappan är fiskare. Sven och Greta vill så gärna ha en trädgård runt stugan. Pappa hade också tyckt om äpplen när han var liten, men det hade han vuxit ifrån. Dessutom tyckte han att varken äpple och ”gräs” som han kallade grönsaker inte var riktig mat. Så  han sa nej.

Vad mamma tyckte framgår inte. Men barnen lär känna en trädgårdsmästare på sin väg till skolan. De får hjälpa honom i hans trädgård. Långsamt lär de sig hur man gör och steg för steg börjar de själva anlägga en trädgård runt stugan de bor i.

 

En snart hundra år gammal bok. En bok som känns gammalmodig så det skriker om det, men som bygger på barns drömmar. Drömmar om jord, frukter och odling. Drömmar som liknar dem som finns bland dem som är barn just nu.

Vad gör jag med en sådan bok? Kan inte skiljas från den. Det är svårt att rensa och göra plats i bokhyllan för nya tankar och uppslag.

 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare. Av Gustaf Lind, utgiven 1926.

Barnslig människa i gammal kropp
Skrivet av

 

Prideflaggad 6:a

 

”Du är barnslig, fast i en åldrad kropp”, sa hon till mig. Det var när jag fastnat på Stockholm Centrals offentliga toalett med blicken på mina händer nedstoppade i den intensivt blåsande handtorken. Den bildade hudveck på min hand likt plisséveck på en kjol och vecken rullade över handen som minimala vågor över havsytan. Kunde inte släppa blicken från min gamla hand.

 

Barnsligheten kryper också fram när det är kollektiv fest i Göteborg. Då hissas stadens flaggor och spårvagnsflaggorna viftar i farten. Västtrafik och Göteborgs stad är med på festen. Jag blir pirrande glad av flaggorna och just nu också över att jag bor i ett land där West Pride pågår dag efter dag. En manifestation som är glad, lärorik och dessutom laglig. Det är inte självklart överallt i världen – långt ifrån.

 

 

En pigg morgon drar jag på mig kläderna och ger mig direkt ut i trappan vid mitt hus. Enkla och dubbla steg. Idag var det ingen pigg morgon, men jag gjorde det ändå. Det är ett sätt att skaka liv i sömnkroppen. Jag ångrade mig inte. Jag sprang uppför trappan i ett hav av hundkäx. Sommarminnen snubblade fram i mitt huvud. Himmel, gräs, blommor, barn … alla åren som gick.

Himlen är inte blå idag. Men livslusten fick sig en rejäl kick framåt och uppåt där i trappan omgiven och skyddad av ett hav av hundlokor.

 

Hundlokor vid mitt hus

Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow Pia Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Som en fjärt i rymden
Skrivet av

 

Rymden finns där bakom

att bli gammal är
när min tanke blir
en fjärt i
rymden
utan ens
ett eko

 

Om du skulle flyttas framåt tio år i tiden bara på några sekunder, nu när du håller på att bli gammal, skulle du uppleva alla normala åldersförändringar som en svår, tärande sjukdom. Så mycket händer i din kropp på tio år. Så var det någon som sa, jag tror det var kloka Bodil Jönsson som brukar tala om tid.

Mitt minne har förändrats. Jag brukar också glömma, säger de unga. Ja, jag vet. Men detta känns annorlunda. Som ett mörkt litet hål som nyss hade ett innehåll, men nu strax efter är tomt. Det är bara äldre människor som förstår riktigt hur jag menar.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Skrivet av

 
 

Medan tiden tänker på annat, Niklas Rådström

 
 

Minnet är vinden.
Glömskan en enveten havsström.
Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång.

”Det är inte rätt som de säger att morfar blev tokig den där sommaren. Han fick bråttom bara. Han fick bråttom att göra allt som inte hunnits med och snart skulle han inte längre ha någon tid kvar. Han ville göra allt på en gång. Det kanske är lite tokigt. Men tokig blev han inte. Han svämmades över av sina drömmar bara. Det kan säkert hända vem som helst. Det kan säkert hända vem som helst som har många drömmar, och får lite bråttom att leva dem när man blir gammal.

Jag vet inte, men kanske är det så att vi bär på en massa drömmar från länge, länge sedan och så när vi blir gamla kommer vi på att det är just de drömmarna som vi glömt. Det är då vi får bråttom att minnas de där drömmarna, och för att kunna minnas dem måste vi glömma allt annat. Det är då det verkar som om vi blir tokiga.

Man säger att gamla människor blir som barn. Men så är det inte alls. Gamla människor är som gamla människor. Barn är som barn. Barn drömmer om hur det är att vara vuxen. Gamla människor drömmer om hur det va att vara barn. Men det gör inte gamla till barn och barn till vuxna. Det måste man förstå.”

Jag läste Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat någon gång på -90-talet. Jag minns inte mycket av handlingen. Men inledningen minns jag. Den präntade sig in i min själ. Jag tog fram boken igen igår. Och ja, inledningen griper tag i mig precis som förr. Kanske ändå mer nu. När det egna minnet blivit nästan trettio år mindre fräscht. Kanske dags att läsa om hela boken?

 
 

Jag läser vad jag vill och hur jag vill
Skrivet av

 

 

 

 

I  mer än tio år har jag fört läsdagbok. I prydliga dokument i en särskild mapp ligger listor på böcker jag läst. Vad heter boken, vem skrev den, vad handlade den om och vad tyckte jag. Det är roligt att titta tillbaka. Vissa böcker sitter kvar långt in i hjärtat, andra har jag glömt att jag ens hållit i min hand.

Förra året hände det något. Listan blev väldigt kort och lusten att fylla den obefintlig. Insåg att mina läsvanor ändras hela tiden. Jag vidgar mina gränser på alla möjliga sätt. Förr läste jag en bok i taget – från början till slut. Skrev upp den och började på nästa.

Nu läser jag: flera böcker samtidigt, mer och mer poesi, en och annan bok från början till slut, många böcker till hälften eller här och där. Jag lyssnar på böcker. Ibland hela tiden, ibland inte alls. Ibland läser jag i timmar på kvällen, ibland inte ett ord. Jag har bråttom att ta in och flödet är friare.

När jag är inne i en intensiv skrivfas har jag mindre behov av andras texter.  Då har jag nog med mina egna ord och vill inte influeras av andras. När jag har lugnare skrivperiod då fyller jag på läsandet. Och jag vidgar mig.  Luther har försvunnit och jag läser vad jag vill och hur jag vill.

Just nu blandar jag poesi med den gamle ryske författaren Ivan Turgenjev.

 

 

 

Ljuvliga dofter i gamla rum
Skrivet av

 

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1

GÅRDA TEXTIL Västergatan 1 GöteborgIgår passerade jag huset – ett gammalt och mycket vackert hus – som jag såg varje dag på väg till skolan när jag gick i gymnasiet för mer än femtio år sedan. Och jag kastades tillbaka till fascinationen jag kände när mamma och jag gick till Gårda Textil. Jag minns tyger, tyger, tyger, alltså ett eldorado för tygälskare. Då låg affären någon annanstans men nu hade den flyttat in i det gamla huset som en av mina klasskamrater bodde i. Solen lyste på det och jag gick runt hörnet och klev in.

Västergatan 1 Göteborg

Den andlösa känslan från förr kom tillbaka. Så mycket tyger! Så vackra tyger! Skulle vilja gå runt i timmar bara för att insupa tråddoften, känna, lukta och låta fantasin rusa omkring fritt. Gardiner, dukar, barnpyjamasar i flanell, sommarklänningar, gymnastikpåsar, örngott, dockkläder, kostymer, brudklänningar – allt, allt kan jag eller någon annan skapa.
Om du tycker om tyger i massor, om du tycker om ”gamla affärer” i ny tid och om du uppskattar lokaler i välbehållna lokaler från förr – ja, då kan du gå dit. Åker du spårvagn så är det hållplatsen Handelshögskolan som gäller.

Spårvagnshållplats Handelshögskolan.

Saker
Skrivet av

Tvål i tunna blad

Jag står och väger den i handen. Lövtunna tvålblad innehåller den, den är säkert femton år. Bra att ha med på resan. Jag provade en gång, då för längesedan. Idén var bra, men i praktiken krånglade det till sig. Eftersom det inte fanns tvål på tåget fanns det inte heller vatten. Jag tog ett par tvålblad och gned inom dem ordentligt i händerna, som var intvålade och kladdiga resten av resan.
Aldrig använt den mer. Men den kan vara bra att ha. Kanske någon vill ärva den?
Åh, alla dessa saker gör mig galen. Ärva den, var det dummaste jag hört på länge. I kombination med en sedan länge invand sparsamhet och en lust att ordna livet praktiskt blir det många vara-bra-att-ha-saker i lådan. Jag fantiserar ofta om den frigörande känslan efter att ha rensat, kastat och skapat nya utrymmen. När vi flyttar – och det har vi faktiskt gjort fyra gånger de senaste tio åren – får jag träning i att prioritera. Men det är skrämmande lätt att halka tillbaka. Lätt som om jag hade tunna tvålblad under fötterna.
Nej, nu slänger jag den lilla fina oranga asken.
Samtidigt ogillar jag känslan att besudla naturen med kastad tvål. Tänker på fettbergen i Londons rörsystem. Och våra.