Om att fastna
Skrivet av

Britta och paraplyet

För länge sedan i mitt förra liv när jag bodde i Orsa, brukade jag under sommarmånaderna cykla tidigt varje morgon ner till utomhusbassängen för att simma. Magiskt när solen gick upp mellan tallstammarna och nattens älvor dansade över vattnet.

Där fanns en simmarkompis, en gammal man. Tidigt ute och bassängen trogen. Han brukade fastna. Efter simningen satt han i omklädningsrummet och pokulerade. Tog på sig skorna först och byxorna efteråt. Han kunde fastna vid andra byxbenet, inte för att skon satt i vägen för byxorna var vida. Nej, för att han pratade. Eller bara satt och tänkte.

Jag brukade förundras över att det kunde ta fyrtio minuter att få på sig byxorna. Numera är jag inte förundrad. Jag har också börjat fastna. Framför fönstret, i duschen, med digitalt korsord eller halvvägs in i en byxa. Jag bara fastnar och tankarna kommer och gå.

När man blir äldre fastnar man lättare. Det är därför allt tar så mycket längre tid. Visst kan man vara vaksam så att inte hela dagen blir ett enda klister, men tillåtas fastna är också bra. Om man haft turen att få leva ett långt liv med utsikter om att bli ändå längre, ja, då behöver man summera lite då och då. Man behöver umgås med sig själv ibland i olika åldrar – sig själv som barn, sig själv som ung. Man behöver det för att förstå och för att skapa helheter.

Ibland fastnar jag i mina barndomslekar. Då gör jag sällskap av Britta, celluiddockan som mamma sydde gedigna kläder åt. Kläder som tålde att vändas ut och in. Det var fina sömmar på insidan också. I sommar ska Britta lämnas in på klinik. Jag hoppas på armar och ben på rätt plats och på att chokladsoppan runt munnen från -50-talet ska tas bort. Den har suttit fast tillräckligt länge. Men hennes rostiga paraply kan nog aldrig mera bli sig likt. Det är passé.

Han klädde av sig naken och sprang runt matsalsbordet
Skrivet av


Han klädde av sig naken och sprang runt matsalsbordet i en krigsdans. Bytet var jag, berusad av kärlekslängtan och alkohol. Klockan var halv två på natten. Nu blev det otäckt och jag rafsade ihop mina grejer och kastade mig ut i försommarnatten. Det var nästan 50 år sedan och jag trodde jag hade glömt bort den här upplevelsen, som inte hörde till mina ljusa ungdomsminnen.

Men någonstans hade jag inte glömt och känslan av rädsla och övergivenhet kom tillbaka till mig när jag häromdagen lyfte blicken upp mot de mäktiga trädkronorna där fåglarna bygger bon. Jag stod igen mitt i Lund, min studentstad, på väg till ett stort gäng sjukgymnaster som firade 50-årsjubileum. Vi bytte tankar om våra liv och erfarenheter och vi mötte varandra där vi står just nu. Både märkta och påfyllda av livet, så som det blev och så som det är med både framgångar, lycka, sorger, sjukdomar och kärlek.

Det blev en mycket spännande dag som satte full fart på minnen och gav tankar med nya perspektiv. Många skratt och en del tårar. Ett fin dag i jakten på att knyta ihop livet, både sitt eget och andras.

Tankar om äldreblivande
Skrivet av

Är det intressant eller inte att följa sitt äldreblivande i sina olika nyanser och skiftningar, eller är det något att inte låtsas om? Fortsätta leka en låtsaslek, fast jag säkert vet att jag nu fått leva betydligt längre än tiden som finns kvar. Jag kittlas av känslan att minutiöst granska stegen in i mitt eget äldreblivande. Vad händer i mitt tankegods och vad händer i min kropp? Hur mår min själ och hur vill jag att det ska sluta vad som än händer.

Läste en krönika om oss 40-talister av Merete Mazzarella. Hur vi försöker dölja att också vi som föddes på 40-talet blir äldre. Vi som är vana vid att arbeta både borta och hemma och orka allt! Nu stretar vi emot och skyler vår trötthet, våra krämpor och förmågor som naggas i kanterna.
Jag vill följa med, med öppna ögon. Jag vill våga stå för hur jag mår, vem jag är. Våga känna sorgsenheten över att allt till slut är över. Trösteorden tappar stundtals sin riktning.

”Man är inte äldre än man känner sig.” Men om jag känner mig sliten och trött och gammal …

”Jag glömmer också.” Jag vet att alla glömmer. Men min glömska tar andra former nu. Bildar tomma hål på ett helt nytt sätt …

”Jag känner mig också stel.” Jag vet. Efter trettiofem-fyrtio måste man jobba för kroppen om den inte ska bråka. Men detta är en annan  stelhet, den rubbar mig ur balans. Gör mig rädd att ramla, bryta …

”Köp en kräm så att inte rynkorna syns!” Varför det? Är det något fel på rynkor? Är det något fel med att bli gammal?

en blåsig vacker solig vintermorgon
mina tårar blandas med havets vindar
alldeles för mycket salt – det svider

att alltid tänka: detta kan vara den sista våren
kanske aldrig mer
tänk inte så!
varför skulle jag inte tänka så,
den tanken ger varje stund ett högre värde

Livet i repris, men omvänd ordning
Skrivet av

 

Göteborg en kall höstmorgon

Har sett andra göra det och nu gör jag det själv. Plockar i gamla papper, brev och minnen och låter livet gå i repris fast baklänges. Somliga tar itu med det för att andra ska slippa städa och slänga den dag de själva inte kan, vill eller orkar. Eller ens finns.

Vi som säkert vet att vi har levt längre än vi kommer leva, gör det förstås också för att nu har vi tid. Dessutom är det spännande att lägga pusslet. Hur var mitt liv? Hur blev det? Vilka val gjorde jag? Om jag kunde backa, vad skulle jag i så fall göra annorlunda? Hur är mitt liv nu, hur kan jag påverka det och hur vill jag att det ska sluta – vad som än händer?

När jag botaniserar i mina minnen rör mina tankar sig om livets många sidor. Liv, lust, fantasi, rädslor, döden, anknytning, vänner, barn, arbete, mat, hälsa, könsordning, politik, globen, världen och tillbaka till blommorna utanför mitt fönster. Och allt däremellan. Ska inte ta allt just nu. Skulle inte funka. Bara två aspekter på livets gång:

När jag var ung spelade mamma och pappa ett parti 16-spelet varje kväll för att komma till ro efter dagen, jag tar min padda och kör lite word-feud,

och

när jag var barn tog det många dagar innan jag nåddes av en världsnyhet.
Idag har jag blod i min tv-soffa varje dag, världen ligger vidöppen i sorgerop.

 

Vad gör globaliseringen och internet med oss, och med våra barn? Menar inte att allt var bättre förr, men jag tror att jag ska spela 16-spelet i kväll.

16 -spelet som jag spelade när jag var barn.

Lyckodrivare, äldreblivande och att dö.
Skrivet av

Vårsol leker

När vårsolen spelar mellan tulpanernas kronblad tänker jag på en annan lyckodrivare. När körsbärsträden stod i blom var bären på väg. Tiden då jag kunde sitta högst upp i timmar och äta. Låta det ena mörkröda, saftiga bäret efter det andra möta min tunga. Min barndom var både mörk och ljus. Körsbärsträden hörde till det ljusa, den sagolika blomningen och den fruktsamma skördetiden.

Tulpaner har klassificerats sedan 1600-talet. Kronbladens utseende delar in dem i olika grupper som växer upp, blommar och dör. Och kommer igen. Att bli äldre innebär tid att stanna upp. Kroppen, huvudet och hjärtat kräver ett stillsammare tempo. Jag är en liten pusselbit i ett evigt kretslopp och jag stannar till för att bara tänka, bara känna. Många såg Per Fugelli hos Skavlan för några veckor sedan. Han är professor i socialmedicin och håller på att skriva sin sista bok: Per dör. Jag ser fram emot den boken. En klok, eftertänksam människa med mycket erfarenheter och kunskaper tar läsaren i handen och öppnar för ett ärligt samtal kring det som de flesta tänker på men inte talar om. Att vi ska dö.

På Skavlans fråga om det finns något bra med att veta att man snart ska dö, hade Per Fugelli flera svar. Ett var: jag lever mer intensivt och organiskt med naturen. Att gå längst havet är ändå härligare nu. Jag håller med. Att stanna upp i trädens lövverk, att känna vårbris mot ansiktshuden och att tänka på att allt kommer, går och kommer tillbaka gör mig lugn.

 

Lyckodrivande minne