Korta minnet och långa
Skrivet av

Bladtäcke

Bladtäcke

Minns er. Från sjukhusen minns jag er allihop.

Hon med uppsprättad mage.
Han som skulle få ett järnrör ner genom strupen.
Hon som hade ett öga.
Han som aldrig mer skulle kunna gå.
Han som skyddade mig.
Han, babyn med fiskfjäll över hela kroppen.

Jag minns er allihop, hela tiden.

Kvinnan med uppsprättad mage hade en kronisk tarmsjukdom, ingenting ville läka. Hon hade fem små barn därhemma.

Pojken som skulle bronkoskoperas var bara tolv. Ljudet från strupen när det rostfria röret kördes ner i hasen var outhärdligt.

Kvinnan med ögat, det var bara ett djupt hål. Det hade suttit en tumör där, man visste inget bättre än att ta bort alltihop.

Han som var förlamad från midjan hade voltat med bilen. Nitton år, frågade otåligt om det skulle dröja många timmar innan han kunde röra tårna. Jag var strängt tillsagd: röj inte att han aldrig någonsin kan röra dem igen.

Mannen som skyddade mig var ett huvud högre än alla andra. Log mot mig, följde mig mot den låsta avdelningens dörr. Ville skydda mig, sa han, för de andra idioterna.

Så kommer vi till babyn. Föräldrarna hade slutat besöka honom, ingen ville ta i honom. Fyra månader, fast i sitt eget pansar. Han bara låg där.

Alla minns jag, allt.
Väggarna också, grå omväxlande grågröna. Kalla.
Lukten. Luften. Desinfektionen.
Slitet sjukhusporslin.
Sextiotal och sjuttiotal, jag minns allt.

Just nu minns jag också att vi åt en alldeles förfärligt god middag.
Nyss.
Men vad var det vi åt?
Vad heter det nu igen?

En sista av de gamla
Skrivet av

Ann 1970

Ann 1970

Det är roligt att spara och gå tillbaka. Lägga ett pussel hur livet har blivit tills nu. Vad gjorde jag och hur tänkte jag för femtio år sedan? Här kommer en sista av de gamla dikterna jag har i skrivbordslådan, dem jag skrev i 20-årsåldern.

Varje afton, när den långa dagen tagit slut,
rusar alla mina tankar
bort från mej —
till dej.

Jag ler, och ser dej le
och det växer blommor i min själ
och i mitt ansikte är sol
som du, med skämt
och mycket värme sa.

Så minns jag plötsligt, hur oändligt långt
det är från mej —
till dej.
Så ändlöst långt.

Då dödar i min längtan
mina tankar
alla dom,
som får tala, le och vara
med dej —
där du är.

Skamligt slår jag kring mej
tills dina lugna händer når mej
dina varma ögon ser jag
och jag somnar
och sover emot nästa långa dag.

Skulle inte vilja byta, men kan inte låta bli att undra
Skrivet av

Ann, studenttid

Ann, studenttid

Jag letade i mina lådor häromdagen. Hittade sparade texter från förr. Mina dikter då jag var i tjugoårsåldern. Nu ett helt liv senare och med flera skrivarkurser i portföljen kliar det i fingrarna. Stryka klichéer och andra slitna uttryck, ändra om, göra bättre. Men mina fingrar håller sig i styr. Dikten förblir orörd och jag ägnar denna tanke en stund: Vad hade hänt om jag aldrig blivit sjukgymnast, aldrig heltidspolitiker och satsat allt på att bli författare istället? Tror aldrig att alternativ fanns ens i fantasin. Skriva var något ”man gjorde vid sidan om”. Hur som helst vill jag inte byta. Bäst att stanna i komfortzonen och trivas med att det blev som det blev.
Varsågod här kommer några ord från mig med cirka femtio år på nacken.

 

Jag tyckte jag hörde en viskning
en tyst-mjuk viskning till mej.
Talade någon till mej?
kanske kom det – från dej?

Som ljuvlig musik
som en vindil i maj
kom en tanke
från dej
till mej?

Du talade till mej
du sjöng i mitt öra
du smekte
och ingjöt
din känsla i mej.

Du känsla
du lätta – blir tung
maler dovt i min kropp
hörde jag fel
fanns ingen viskning – idag?
Ej heller idag?

Att föda ett barn och kakor till tusen
Skrivet av

Assistent från sextiotalet

Assistent

”Det kan ju komma fram all möjlig bråte som gör sig bäst begravd på botten.”

”Hon tänker minsann inte lägga sig ner och dö. Bara så där. Fast hjärtat slår i en takt som tycks … opassande. Eller olämplig. Som måste det arbeta dubbelt så hårt. Och som om hon av ansträngningen ska segna ner. Men man segnar inte ner när det utrymmet inte finns. Och det finns inte.”

Citaten ovan kommer från Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Det är Maj som inte tänker segna ner när inte utrymmet finns. Jag ska erkänna att jag först tänkte avstå från att läsa boken. Min reptilhjärna slår på när jag håller en 488 sidor tjock bok i handen. Den är för tjock för mig, tänker jag långsamläsare som jag är. Men jag började. Och kunde inte sluta.

Det är 30-talet. Det årtionde då tre av mina syskon föddes, åren då mina föräldrar var unga. Jag fängslades av miljöerna, alla kakorna, klass-skikten, maten de åt och alla familjehemligheterna som aldrig fick uttalas. Jag kände igen mig i mycket. Mitt i allt ihop kämpade Maj utan att falla. Ett sant kvinnoporträtt från sin tid. Snart ska jag börja med del 2.

Det var just allt ätande, bakande och receptpratande (smör och grädde var lyx) som förde mina tankar till min hushållsassistent från tidigt 70-tal. Nu förvarar jag den på ett golv för att slippa lyfta den från höga hyllan när jag ska baka. Förr stod den framme jämt. Tänk! Tänk om jag skulle lägga på rad allt som passerat min assistent. Alla limpor, alla småkakor, äppelmos, köttfärs, bullar, wienerbröd, brysselkex, mammas ”skorpor möra till tusen”, klenäterna, peppanötterna, smördegarna, lussekatterna … ja ALLT i en lång ringlande rad. Undrar om det skulle räcka från Backvägen 7 i Orsa till Mora? Eller i alla fall fram till Mora Lasarett.

 

Sju från ORSA, sju från GÖTEBORG
Skrivet av

 HUS triggar mig. Väcker minnen, drar igång min fantasi, försätter mig i tillstånd.

Jag drömmer om hus. Mystiska hus där jag plötsligt öppnar dörrar och hittar oändliga möjligheter. Då handlar det ofta om odlingar. Eller jag drömmer om barndomens jättehus med tre olika dörrar som ledde ut ur huset men även in. Där något farligt skulle kunna komma in. Visste bara inte genom vilken dörr.

Sovtips är att gå igenom alla hus jag bott i under hela mitt liv. Eller vilka sängar som varit mina egna under hela livet.

Jag blir på eggande humör när jag har med mig kameran och fotograferar hus. Jag har många i mina mappar. Här är några av dem. Sju husbilder från ORSA och sju från GÖTEBORG.

Orsa 1

Orsa 2

Orsa 3

Orsa 4

Orsa 5

Orsa 6

Orsa 7Göteborg 3

Göteborg 2

Göteborg 6

 

GÖTEBORG 9

Göteborg 10

 

 

Göteborg 7

GÖTEBORG 8

Vad gör Beskow när bloggen slumrar?
Skrivet av

Ann i Azaleadalen

Ann i Azaleadalen

Ibland är tiden självgående. Det är inte jag och tiden. Det är tiden som drar och släpar mig efter sig. Plötsligt gick det några veckor. Bloggen slumrande, men vad gjorde jag?
Klagat, fast jag bestämt mig för att inte göra det. Över regnet, men kanske är jag förlåten, läste just att den här vintern har göteborgarna haft 83 timmar mindre sol än vanligt. Minst sol i landet. Det är inte kul.
Men nu är det kul. Nu är det vår och snart blir det dags för Azaleadalen, men inte riktigt ännu.
Men vad gör jag på dagarna? En influensa har jag klarat av, jag avslutar successivt alla mina politiska uppdrag, jag förbereder en heldag om Politikerrollen i Uddevalla och jag bäddar för två skrivarveckor i Ütrecht. Men först min sista Europarådsvecka i Strasbourg.

Skrivandet på nästa roman går framåt, en gigantisk samarbetsutmaning i jakt på både egna röster och tid eftersom vi är två som skriver. Dessutom har jag plaskat i vatten och blandat skratt och allvarliga samtal med många små människor. Grävt i mina femtio år gamla dikter har jag också gjort. Men det tar vi en annan gång. Först ska jag besöka min revisor.
Ja, det är sådant jag gör när bloggen slumrar.

I skogen

I skogen

Le Kiosk, 21 meter tyg, simma …
Skrivet av

Havsbad

Havsbad

Simskola och 21 meter tyg. Det blev en bra dag igår.

Att se en sexårskropp spritta i varenda del av kroppen för att det äntligen är simskoledags är en särskild njutning tycker jag. I mig finns en röd tråd från barndomens badande i Sommens kalla vatten i solsken och regn, till tiden när våra barn var små och vi ägnade timmar, dagar och dygn i Orsas utebassäng, på Holens badplats eller Mora simhall. Vattenglädje, vattenmod. Det är bra för själen, sa en pappa häromdagen när han stoppade ner sin 7-månaders baby i en åkpåse efter att de simmat tillsammans. Det finns också ett starkt politiskt ställningstagande hos mig när det gäller simkunnighet. Det är en jämställdhetsfråga, det är en social fråga, det kan gälla livet ibland och det har med inlärning att göra. När du lär dig simma får matematiken en skjuts framåt av bara farten. Samhället måste stötta föräldrarna så att alla barn lär sig simma!

21 meter tyg har med Le Kiosk att göra. När det är dags för gardinbyte brukar jag och min gamla Huskvarnatrotjänare rycka in. Roligt att kunna bidra. Roligt är det också att titta in i deras shop på Sveagatan 20 i Göteborg eller gå in och kolla i webshopen. Gör det!