Dubbelt så bra eller bara hälften
Skrivet av

 

Skrivkraft i Skåne

 

Nu har jag skrivit två böcker tillsammans med en annan person. I två helt olika böcker har jag haft två helt olika medförfattare. Den ena är STIGARNA som jag skrivit tillsammans med Hedvig van Berlekom,@ordhog på instagram. Den andra boken är ännu inte officiell men kommer ut i höst. Vad gör det med mig att skriva två?

I författarfackkretsar räknas inte boken som ett helt verk. Det räknas som ett halvt. Rimligt, kanske? Även om vi skrivit 300 sidor och hälften var. Hade kunnat vara två romaner på 150 sidor var. I så fall hade vi varit två författare med varsitt verk. Men nu är det samma bok och då har vi bara skrivit ett halvt verk var.

Egentligen spelar det förstås ingen roll, men det sätter tankar i mitt huvud, tankar som berör skrivprocessen. Beror det på att det är häften så svårt att skriva två? Eller hälften så bra? Är det fusk att vara två? Gäller det alla genrer, även deckarförfattare? Skriver kända deckarduon bara halva verk eller är det superspännande att just deckarförfattare samarbetar.

Jag förstår inte logiken, men jag vet vad jag har gjort. Jag vet att mina två senaste böcker inte ens hade kunnat skrivas av endast en av oss. Att ämnena fördjupats och fått så många fler dimensioner. Och jag vet vad det gjort med mig och mitt skrivande. Det har gett mig massor och jag är rätt säker på att mitt skrivande utvecklats på vägen.

Boken som kommer är sorglig och hoppfull, lärorik och superviktig. Den är gul! Boken som kom ut för åtta månader sedan är STIGARNA. Citat ur ett ömdöme från en bibliotekarie:

En så lödig och sammanhållen berättelse, där båda perspektiven blir synliga och trovärdiga. Litteratur, inte pamflett, inte information, utan en stark berättelse om två kvinnors liv i perspektivet av ett barn, ett nytt liv. Jag blev imponerad och berörd!

STIGARNA Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Är det sant? Bilden har med våren att göra!
Skrivet av

 

 

Bilden har med våren att göra.

 

Malin och Ingrid är huvudkaraktärerna i STIGARNA.
Är Malin bortskämd?
Är Ingrid egoistisk?
Tycker Ingrid att det är sorgligt att Malin lever med en kvinna?
Tycker Malin att hennes mamma Ingrid är fördomsfull?
Är det intressant att veta hur en insemination går till?
Är det spännande att fundera på hur två kvinnor gör när de älskar eller är det något som alla pratar om?
Eller är det något man inte ska prata om?
Säger vi alltid till varandra som det är – eller
säger vi en sak och menar något annat?
Och: Är Stigarna självbiografisk?

Alla frågor går att svara JA på eller NEJ på.
Malin och Lina i STIGARNA och deras liv är väl precis så mångfacetterat som vi alla är?

Men bilden ovan har ingenting med boken att göra. Den har bara med våren att göra.

Orden kryper in i min kropp
Skrivet av

 

Jag promenerar och orden kryper in i min kropp

 

Orden kryper in i min kropp. Jag lyssnar på min egen text  – på Hedvigs och min. Med Hanna K Schmitz i mina öron går jag ut. Jag gråter över hennes sorg i rösten när det är sorgligt. Jag skrattar med tonfallen i di och jag känner förhoppningar vibrera när hon följer Ingrid och Malin i deras  egna och i deras gemensamma liv.

Är så glad att denna röst lyckas förmedla det jag ville säga i STIGARNA. Och jag vågar påstå att Hedvig van Berlekom, min medskrivare känner detsamma. Det känns som att vi två som skrivit ingått ett förbund med en annan människa, Hanna K Schmitz vår uppläsare.

Den 3 april släpps STIGARNA som ljudbok. Då kan också du lyssna. Sök upp den, där du brukar fånga in ljudböcker!

Tack Hanna!

Är det verkligen något att fira?
Skrivet av

 

Sidan 193 i STIGARNA

 

Ett smakprov ur STIGARNA.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son och är även hon mamma i juridisk mening.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.”

Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.

STIGARNA hos Malou
Skrivet av


 

Alla de åren Hedvig och jag skrev STIGARNA skämtade vi: ”När vi sitter hos Malou, då ska vi …”
Plötsligt hände det, i onsdags satt vi där.

 

Ann och Hedvig väntar på sin tur i soffan

 

Vi är otroligt glada över alla minuter vi fått sitta i TV-rutan och berätta om Stigarna. Varje sekund lär vi något nytt. Till exempel att våga vara närvarande i tv-världen. Det var snabba ryck när vi skulle till Malou. Ett telefonsamtal halv sju kvällen innan, en halvtimme att bestämma sig, upp klockan fyra, lite sminkhjälp (upplevelse för mig som aldrig sminkar mig) och in i direktsändning. Och sedan hemma igen lagom till middagen.

 

På hemvägen surrade våra huvuden på högvarv. Vad sa vi? Vad sa vi inte? Vad sa Malou? Såklart gick tiden för fort och visst fanns det massor kvar att säga. När hejaropen började regna in (TACK ALLA SOM HÖRT/HÖR AV SIG, GULD VÄRT!) upptäckte vi att åsikterna hos andra är lika många minst som hos oss själva. Vad som var bra och vad som var dåligt spretar hejvilt. Så spännande!

 

Nu sorterar vi de olika spåren i STIGARNA. De har olika riktningar och talar till olika läsare. Vi vill prata om detta, väcka frågor och diskutera. Om detta återkommer vi ! Men några sanningar har vi inte – ingen kan veta hur livet är för alla de andra.

 

Hedvig van Berlekom – Malou – Ann Beskow 20 mars 2019

Hundratals läsare
Skrivet av

 

En liten felsägning i Go´kväll

 

Nu har STIGARNA levt i fyra månader och mött hundratals läsare.  Hedvig van Berlekom och jag som skrev boken är överväldigade över alla gensvar som når oss. Tack alla som hör av sig! Det är guld värt att höra era tankar och reflektioner och det hjälper oss i vårt arbete med att nå ut med vår berättelse. Vi vet sedan länge att det är många olika trådar som slår an på olika sätt hos er läsare och det är så fint att få samla in alla dessa skiftande tankar.

Urklipp ur ett läsarbrev:
Nu har jag (tyvärr) läst ut er bok och känner redan abstinens.
Ville gärna vara kvar i Ingrids och Malins värld lite till.
Har läst långsamt och verkligen njutit av varje sida. Karaktärerna är, på olika sätt, finstämda, raka, ärliga och trovärdiga.
Jag upplever att berättelsen är skriven på poetisk prosa.
Åh så fin den är!

Och idag skriver två olika läsare som dök ner i Ingrids och Malins värld för flera månader sedan att de fortfarande lever med dem. Undrar hur de mår och vad de gör just nu!

Snart, snart hoppas jag att vi ska få lika många lyssnare – minst – som läsare. För snart kommer STIGARNA som ljudbok. Då ska jag promenera och lyssna. När jag är i skrivprocess använder jag öronen en del. Jag läser in det jag skrivit och promenerar och lyssnar. Ger mig alltid nya ord och vändningar. Men nu ska det bli extremt spännande att höra en annan röst berätta hur Ingrid och Malin lever sitt liv var och en för sig och med varandra. STIGARNA som ljudbok kommer snart!

 

 

Stigarna i Go´kväll den 12 mars 2019
Skrivet av

 

Ann Beskow Pia Herrera Hedvig van Berlekom i Go´kväll

 

”Du är ju en skrivande människa”, säger hon. ”Det är jag med. Och ändå gör du hela tiden andra saker så att du inte hinner skriva. Det gör jag med. Jag skulle kunna leva hela livet så, men frågan är om jag skulle bli lycklig? Du jobbade så mycket, men efter 65 skulle du bara skriva. Men du jobbar lika mycket fortfarande. Och du är med de små barnen så mycket. Så du hinner inte skriva.”
Hon säger det eftersom vi pratar om min eviga inre oro som just nu gör mig så mörk och ledsen.

Raderna ovan kommer från min dagbok från våren för sex år sedan. Det framgår inte vem jag pratar med. Kanske är det med mig själv. Men jag gissar att det är min dotter och jag som är ute på en av alla våra skrivpromenader de där första åren jag flyttat till Göteborg för tio år sedan.

Jag tror att det där samtalet är ett av alla de ord som studsade mellan oss – de ord som blev ett manus som blev en roman. Som blev STIGARNA som min dotter, Hedvig van Berlekom och jag pratar om i Go´kväll imorgon, tisdag den 12 mars. Undrar vad vi sa i programmet? Det ska bli spännande att se.

 

STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Idus Förlag.

 

Hur kommer det att kännas när ens barn växer, men i en annan mage?
Skrivet av

 

Hedvig van Berlekom och jag som skrev STIGARNA

 

I förra blogginlägget bjöd jag på inledningen i STIGARNA. Här kommer lite mer. Vi har kommit ett par sidor in. Malin och Lina besöker kliniken i Köpenhamn som ska hjälpa dem att göra Lina gravid. Vi hoppar rakt in i behandlingen. Varsågoda:

Jag lägger mig på britsen bredvid Lina och kan inte låta bli att tänka på alla spermier som lever inne i henne just nu. Vems de är. Vi har båda på oss varandras favoritunderkläder. Som ett trotsigt försök att undanröja det kliniska i en assisterad befruktning. En ljust grön spets skymtar i halslinningen på Linas svarta topp.
”Hur kändes det?”
”Inte så mycket. Ett litet tryck bara.”
Hon tar min hand och lägger den på sin mage, hennes röda naglar lyser mot mina bleka händer, som blivit torra av kylan. ”Är vi redo för det här?” frågar hon. Men leendet hon ler när hon säger det är helt utan drag av tvivel. Jag låter handen glida in under hennes tröja och nickar. Hur kommer hon att se ut som gravid och hur kommer det att kännas när ens barn växer, men i en annan mage?

 

Så börjar vår roman.
Den heter STIGARNA.
Det är Hedvig van Berlekom (ordhog på Insta)som skrivit den.
Det är Ida Gudmundsson som målat omslaget.
Det är Idus Förlag som givit ut den.

Finns att köpa på Idus Förlag, hos Hedvig eller mig (skicka ett sms eller messenger på facebook så vi får kontakt.)

Den finns också på många bibliotek. Om inte nära dig, så be dem ta in den. Eller be din närmaste bokhandel ta in den om de inte redan gjort det.

Hoppas du får en givande läsning!

Det finns ännu inget barn att berätta om
Skrivet av

 

Hemma hos oss hänger förlagan till STIGARNAS omslag. Målning av Ida Gudmundsson.

 

MALIN OCH INGRID

Stilla morgon uppifrån. Den klippiga slänten ner, några träd i olika höjder och sedan takåsarna, staden. En gemensam stad igen, på väg att vakna. Ingrid står nära Malin, kroppen hon en gång bar inom sig. De delade näring då men är nu sedan många år separerade. Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mammas prasslande vindjacka. De är förenade i en tystnad, en tystnad som ställer frågor om något mer. Och Malin hindrar en impuls att berätta om barnet. Men det finns ännu inget barn att berätta om.

 

Så börjar vår roman.
Den heter STIGARNA.
Det är Hedvig van Berlekom (ordhog på Insta)som skrivit den.
Det är Ida Gudmundsson som målat omslaget.
Det är Idus Förlag som givit ut den.

Finns att köpa på Idus Förlag, hos Hedvig eller mig (skicka ett sms eller messenger på facebook så vi får kontakt.)

Den finns också på många bibliotek. Om inte nära dig, så be dem ta in den. Eller be din närmaste bokhandel ta in den om de inte redan gjort det.

Och Du! Om några månader finns Stigarna som ljudbok. Då kan du ta sällskap på bussen eller i motionsslingan.

 

Min systers bästa mening
Skrivet av

 

Min systers bästa mening, sid.301

 

Häromdagen ringde min syster och förmedlande vilken mening som – just idag – är hennes bästa i romanen Stigarna.

Men innan jag talar om hennes mening, vill jag berätta en annan sak. Vi hade bott i vårt hus i 33 år. Blivit vuxna i det huset, fått alla våra barn där, jobbat, slitit och njutit, drivit upp trädgården. Jag höll just på att planera en sommaräng när vi bestämde oss för att flytta. Sälja vårt hus. Jag tyckte det var svårt. Fotograferade vartenda hörn både ute och inne. Grät mycket. Då sa en vän:

”Det är nog så att om man har genomfört en sådan stor flytt och förändring i livet, så är det nog lättare att göra det igen, senare, om och när det behövs.”

Så rätt han hade. Lämna huset var verkligen sorgligt, men efter det har vi flyttat tre gånger till och det har varit riktigt roligt. Plötsligt har det blivit spännande med nya strukturer i livet.

Till min systers bästa mening. Hon läste Stigarna  – intensivt och eftertänksamt. berättelsen som jag och Hedvig van Berlekom skrivit och som Idus Förlag gav ut i november 2018. Den här morgonen ringde hon och sa: Min bästa mening finns på sidan 301. Den passar perfekt in i mitt liv just nu. Här kommer den:

”Nya strukturer, tankemönster och prioriteringar. Hur skapar man ett liv där man får plats i längden och hur håller man kvar just de viktigaste nyanserna i sitt tidigare jag?”