Det började med farbror Svens brevlåda på radion, många år innan vi fick TV hemma. Då någon gång märkte jag, att jag som var så blyg och tyst kunde skriva något fint som någon annan kunde läsa upp och som andra ville lyssna på. På så sätt uppstod någon slags gemenskap. Jag längtade ju så mycket efter gemenskap. Det gör väl nästan alla Och vi tar till olika språk och redskap. Skriva, läsa, måla, spela … tack för att sådant finns. Jag var 9 år. Farbror Sven läste.

Nu är det höst och grått och kallt
snart falla flingorna överallt.
Nu står träden gula och kala
att de inte får snuva bara.
Och regnet det öser
och solen den pöser
nu är hösten kommen.

Alla former av rituellt beteende kan vara ett drag av narcissism – man vill inte bli övergiven.
Om detta skriver Mats Söderlund i boken Göra kärlek. Det är en bok om relationer, om kärlek och om mansrollen. Det är en bok full av klokskap.

Ett citat:
” …man jobbar extremt mycket, går extremt starkt upp i en hobby. Ställer alltid upp. Finns alltid där. Stannar alltid kvar. Var går gränsen mellan genuint och sunt engagemang och en överdriven anpassning, en övergivenhetsåtbörd där de egna behoven förnekas? En varningssignal kanske är när man börjar bli arg och irriterad på dem man ställer upp för. När man ständigt klagar på att ingen annan har tid. När familj och vänner och kolleger börjar undra om man någonsin har tid för sig själv eller aldrig kommer hem någon gång. Då är det dags att ta ett steg tillbaka och fundera på vad som driver en.”

Detta är alltså hämtat ur boken Göra kärlek av Mats Söderlund. Jag tänker en hel del på det där. Jag känner mig ofta jagad av tiden. Men vad är det egentligen som jagar mig, vad är allt det som är så viktigt att hinna, vad vill jag och varför?

Jag tror det finns fler som borde tänka på det där. Att ge varandra tid för goda samtal och för reflektioner är inte bara viktigt, det är livsviktigt. Dessutom har vi alla de små barnen som finns omkring oss. Vi vuxna måste besinna oss så att inte barnen lär sig mer om stress än om kärlek redan från allra första början.

Ett utdrag från sidan 83 i Havet räcker inte.

Det är dagarna före första julen utan Elias. De har förberett sig, men frågan är om det kommer att hjälpa. Många gamla minnen lämnade de kvar på en loppis i Dalarna. Några har de med sig. En tomte som han älskade och brukade sova med på julaftonsnatten och en tomtefamilj som han gjorde på dagis; en hushållsrulle målad i rött med stickad luva och glad mun, en toalettrulle lika röd och glad och en halv rulle mittemellan. Det är familjen. Den långa är pappa, den halvlånga är mamma och mellan dem står en pytteliten rulle som är Elias själv. Alla är glada för snart är det jul. Men nu står den lilla tomtefamiljen högst uppe på en hyllkant i ett annat hem hos en desarmerad familj i en annan del av landet.

Nu är det julpris på Havet räcker inte. 120 kronor + 29 kronor för portot

Nätverksträff i Söderköping. kommunstyrelseordföranden och kommunchefer från trakten.

Kommunstyrelseordförandena och kommuncheferna från Östergötland (och några från Småland) träffas regelbundet tillsammans med CKS, Linköpings universitet. Det är bra när vardagspolitik och forskning kopplas ihop i goda samtal. Det behövs!

Tillsammans med Bengt Welin från Älvdalen var jag inbjuden att tala om rollfördelningen mellan ledande politikern och chefen i en kommun. Handlar det om dreamteam eller terrorbalans?
Om en kommun skall utvecklas behövs en stark kommunchef. En stark kommunchef behöver stark politisk styrning. För om hen inte styrs politiskt gör hen som hen vill. Och det kan innebära allt från att göra ingenting till att med stor kreativitet och lust göra det som hen själv hittar på. Ibland blir det väldigt bra, ibland går det käpprätt åt skogen. Det var sådant vi talade om, jag i egenskap av f.d. kommunstyrelseordförande i Orsa i Dalarna och Bengt Welin som f.d. kommunchef i Älvdalen.

Bengt slutade sitt anförande med en klokskap. Framtiden finns där unga kvinnor vill vara!

Bengt Welin från Älvdalen

I mitt esse. Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle.

Strasbourg. Bilden har ingenting med texten att göra.

Närmaste tiden väntar två spännande saker. Imorgon åker jag till Söderköping. Där träffar jag kommunchefer och kommunstyrelseordföranden från Östergötlands län tillsammans med Linköpings universitet. Jag är inbjuden som en talare bland flera. Dagens ämne är rollfördelningen mellan politikern och förvaltningschefen i kommunledningen. Frågan är: Dreamteam eller terrorbalans? Det är ett kittlande ämne som aldrig upphör att beröra mig.

Det var det ena och det andra är Basar och Julmarknad söndag den 1 december kl. 12- 15. Det är på Storgatan 3 i Göteborg. Spårvagnshållpalts Hagakyrkan. Det är en designmarknad så jag vet att jag kommer att bli inspirerad och glad. Design, fiffiga idéer, återbruk, ekologiskt, glad stämning. Som pricken över i:et kommer Nanna van Berlekom att ha release på ledsna kaninen och ett regn över Zizustadt. Läs mer om Basaren och Zizustadt genom att trycka här. Kanske ses vi där!

Saras vinter.

När Sara gjorde målningen var hon i 10-årsåldern. Vad hon gör nu kan du se genom att klicka här.

Novembermorgon

Det låg ett särskilt skimmer över staden i morse. Jag började med en tidig morgonpromenad på frostnupna gator. Stimulerande arbetsfrukost med Jan Blomström på hotell i Majorna. Stimulerande och roligt. I början av december blir Jan min gästbloggare.

Sedan bar det iväg till Stampens kyrkogård. Jag har ingen trädgård längre och alla redskap är borta. Med frusna fingrar och grannens sekatör i handen klippte jag fram pappas och mammas gravsten bland två yviga buskar. En stilla stund bland buskklipp och minnen, bara sådär en vanlig tisdag.

Det var då jag såg den, novembersolen. Så förförande och särskild. Den försatte mig i en lugn stämning långt bortom vardagens larm. Jag gick stilla omkring och lät mig fyllas på.

Sedan har dagen traskat på och nu ser jag fram emot givande samtal i vår studiecirkel med Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt som utgångspunkt.

Masthugget Göteborg

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfaotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,

du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin

Vem är egentligen barfotabarnet? Är det någon av alla dem som vi andra knuffat ut? Ut ur socialt skyddsnät, bort från vår gemenskap? Är det pojken som sitter utanför Hemköp?

Eller är barfotabarnet en liten del av dig själv – av dig och av mig?

Eller är det kanske både ock?

Jag vet inte hur du ser på saken. Men jag vet att lyrik tar genvägar in i människornas hjärtan.

Fönster försätter mig i stämningar, lockar fram känslor. Här följer ett radband av fönster.

Skymningshimmel.

Prins Eugens Waldemarsudde

Växter, ljus året om.

Vår balkong på Järnvägsgatan i Orsa i juletid.

Aron i Fryksås innan han for tillbaka.

Stockholm

Storstäderna ger mig en känsla av rymd. I huvudstaden hämtar jag ofta hem nya kunskaper och när jag är i Göteborg tänker jag ”detta är min stad nu”. Det är i Göteborg jag följer med i alla årstiderna och det är här jag skapar nya minnen.

Göteborg
Orsa

I Orsa finns alla timmerväggarna, blommorna, sjöarna, den höga luften, minnena från alla barnaåren i vår familj och den stilla tystnaden.

Hos vännerna på Ljusterö fladdrar gardinerna i havsluften.

Ljusterö

Häromdagen besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde. Det var just där jag kom att tänka på att fönster har så lätt att gripa tag i mig och förvisa mig rakt in bland tankar, minnen och förnimmelser. Så jag slutar mitt radband där jag började, i ett fönster på Waldemarsudde.

Prins Eugens Waldemarsudde