Månatligt arkiv: april 2013

Utsikt från en ateljé en regnig dag i april

Igår hade kulturnämnden i Göteborg sammanträde. Förmiddagen ägnades åt studiebesök på konstnärernas kollektivverkstad som ligger i det Gamla Sockerbruket vid havets inlopp till Göteborg. KKV Jag blir alldeles uppfylld av glädje och drömmar om skapande, när jag får sticka in nosen i ateljéer och verkstäder. I en ateljé mötte vi Kerstin Merlin Eriksdotter. Så här säger hon:

”2010 förälskade jag mig fullständigt i Brons. Brons förtrollar, sägs det, och det är jag den förste att skriva under på. Lukten av smältan, känslan är lenhet och värme när du bearbetar den gjutna skulpturen. Brons berör och vill bli berört!”, konstaterar hon. www.merlin.se

Och nog blev jag berörd av hennes mjuka, gracila, fantasieggande och lugnande små skulpturer som låg så lent i handen.

www.merlin.se

Alla kulturarven rivs ner och förstörs! Jag sitter och tittar på nyheterna och i reportaget från Syrien förstår jag att alla syriska  kulturarv som Unesco sett som intressanta för hela världen, bombas och rivs sönder. Kulturarven berättar om historien, de skapar identitet och stolthet. Nu slits de sönder i Syrien.

Tårar i ögonen, ilska i hela kroppen, jag blir så berörd, upprörd, arg och ledsen. Så har TV bjudit in en kulturarvsporfessor som ska ge sina synpunkter. Första kommentaren till det som visats blir:

”Det är ju bekymmersamt när man som professionell inom gebitet tvingas se en förstörelse av det här slaget”.

ÅÅHHH, jag blir galen på detta byråkratspråk! Det är väl inte bara lite bekymmersamt, det är åt helvette att detta får ske inför öppen ridå. Jag blir galen när jag hör människor uttala sig över känslosamma saker så att det låter som en paragraf ur ett riksdagsprotokoll. Ja, jag vet att jag varit politruck själv. Men jag lovar, jag har i alla fall alltid försökt att prata så det går att fatta vad jag menar och vad jag känner.

Världen blir mer och mer komplex. Människorna också. Bblioteken finns för att ge oss stöd i att förstå våra egna och andras tankar. Därför måste också biblioteken vara komplexa. Idag läggs små bibliotek ner. De slås ihop och för många besökare flyttar de längre bort. Det finns ett samband mellan avstånd till biblioteket och antal besök, särskilt när det gäller barn och unga läsare.

Uppsökande bibliotek betyder mycket för många, allt för en del. I takt med att bibliotek läggs ner, är den gamla bokbussen allt viktigare. Så säger kulturministern och jag håller med henne. Om hela landet – hela bibliotekslandet – ska leva är små bibliotek och/eller bokbussar livsviktigt!

Det är bara det att bokbussar läggs också ner. Sveriges Radio berättar att de vid en rundringning finner, att över trettio kommuner lagt ner sin bokbuss på senare tid och att det är mycket vanligare att lägga ner än starta nya bokbussar.

Det är dyrt att köpa en ny, stor, fin bokbuss.  Förr kunde kommuner söka statsbidrag för att köpa bokbuss. Den möjligheten avskaffades 1985, det är kanske dags att återinföra det nu? Ett annat inköpshinder är att innan en bokbuss är uttjänad visar det sig ofta att den inte håller miljökraven. En bokbuss håller alltså för länge för att hänga med i miljöutvecklingen. Ny affärsidé: bygg nya, miljösmarta, flexibla bokbussar!  Det borde riksdag och regering stimulera, för mljöns och för demokratins skull.

Mot sjukdomar har människan ett immunförsvar, men inte mot åldrande. I boken När horisonten flyttar sig skriver Bodil Jönsson om åldrande:

”Där glider vi bara med och passerar hela tiden närmast omärkligt nya tillstånd av föränderlig biologisk jämvikt. Exempelvis får vi efterhand en minskad muskelmassa och en ökad trötthet. Förändringarna över en tioårsperiod kan vara så stora att vi skulle trott oss vara sjuka om de bara hade skett snabbare. Men eftersom  det är en långsam och smygande förändring kan vi anpassa oss till den och leva ett liv i jämvikt och balans. Om vi har tur, alltså, så att inget hänger upp sig.”

Det där brukar jag tänka på när jag kliver ur sängen på morgonen och försöker skaka liv i kroppen. Men det är svårt ibland eftersom jag är en sensibel person med mycket god kroppskännedom periodvis kombinerat med stark hypokondri. Vissa dagar kan jag inte påstå att kroppsförändringarna smyger sig på mig. Då känner jag varenda liten förändring precis hela tiden och kopplar varje liten kroppssensation till frågor om dödshotande sjukdomar. Ja, så är det ibland och det är inte kul.

Men andra dagar skiner solen både ute och inne och då glömmer jag bort alltihopa och glider bara med.

Doktorn och doktorinnan låg i sina blankpolerade eksängar och läste varsin tidning. Snart var det dags att släcka och sova. De gjorde så gott de kunde, danade i sin egen tid. Det var på 1960-talet.

”Jag vill bli läkare!” Det var deras rådvilla gymnasist som stod vid deras sänggavlar halv elva på kvällen och ville diskutera sin framtid. Hon ville studera till läkare när gymnasiet snart var slut. De var mina föräldrar och det var jag som hade tagit till orda. ”Jag vill bli läkare!”

Hon vred på sig och tittade uppmanande på honom. Men han sa ingenting. Hon trevade lite: ”Tänk dig för” sa hon, ”tänk så arbetssamt liv din bror har.” (Min bror som själv var läkare var också gift med en läkare.) När inte första argumentet bitit tillräckligt la hon till: ”För egen del har jag aldrig någonsin kunnat känna förtroende för en kvinnlig läkare.”

Jag minns den där kvällen som en milstolpe i mitt liv. Lusten att bli läkare dog liksom bara ut. Mamma tyckte att jag skulle satsa på en högst tvåårig utbildning. ”Det är bra att ha i bakfickan” sa mamma, ”om du inte skulle bli gift”. Men jag fattade ett eget beslut och började läsa psykolgi. Psykolog ville jag bli! Men jag blev djupt besviken under den första terminen som innehöll ett antal poäng i statistik och en tjock bok om expriment typ det om Pavlows hundar. Efter en termin hoppade jag av psykologistudierna. Jag minns inte att jag hade ett enda peppande samtal med någon innan jag avbröt psykologistudierna. Förmodligen tyckte mamma att det var en för komplicerad utbildning att ha i bakfickan. Mamma tipsade om sjukgymnast och det blev det, trots att jag när jag flyttade till Lund inte hade en aning om vad en sjukgymnast gör på jobbet.

Ibland tänker jag på valen i livet. Jag grämer mig inte, men inser att det var mamma som styrde. Hade det varit senare eller om jag varit starkare i konturerna hade jag blivit läkare eller psykolog. Men jag tyckte om att vara sjukgymnast och om jag inte hade valt den banan hade jag kanske aldrig blivit politiker på heltid … och hade jag inte blivit politiker hade jag inte lärt mig så mycket om människors villkor och samhällets utveckling och jag hade begripit mycket mindre än jag gör nu, fast jag egentligen tycker att jag inte begriper någonting …

Det är ingen mening med att ångra de val som är gjorda. Det är ju inte när man gör dem, utan långt efteråt som man kan bedömma om de var kloka eller inte. Men det är bra att ibland titta bakåt och fundera på, vad man gjorde och varför och hur det blev. Och vad man kan göra nu.

Jag längtar aldrig efter att vara läkare men jag tror att jag hade kunnat vara en sju-hejans bra psykolog! Är det för sent att omskola mig?

Jag samlar på små lappar. När jag kommer att tänka på något, när jag ser något som väcker mina tankar, när jag tänker att detta vill jag aldrig glömma, ja, då skriver jag en liten lapp. Jag tänker att det alltid kan vara bra att ha. Förr tänkte jag ungefär så här:

Nu när jag jobbar så mycket, hinner jag inte skriva. Men det är nu jag upplever sådant jag kan skriva om – sen. För sen, när jag har tid att skriva är jag inte ute och upplever så mycket och då får jag ju inget att skriva om. Därför skrev jag lappar; då som nu.

Ibland läser jag mina gamla lappar. Någon slags kontorsmänniska är jag kanske för hela mitt lapp-liv finns samlat i pärmar. Läsa vad jag tänkte förr ger både tröst och misströst. Den senare består i att det kan kännas missmodigt att upptäcka att det jag idag tror är en alldeles ny just-påkommen-tanke, fanns i mitt huvud för trettio år sedan också! Men lika förtröstansfullt är det att hålla i den röda tråd jag hela tiden ser. Hela mitt liv ringlar sig kring en tråd jag själv skapar och vissa värden och drömmar går aldrig ur.

För många år sedan, när jag var kommunstyrelseordförande i Orsa skrev jag:

MINA LEDSTJÄRNOR I LIVET
Solidaritet mellan människor
Stå upp för barnen!
Ta eget ansvar
Se möjligheter
Kultur är livsviktigt – ett samhälle utan kultur är fattigt!

”Jag bär saker till sopstationen som inte får ställas där, en skrivbordsstol, en lampa, ett badrumsskåp, det ingår i min fattigsjukdom. När våra rabarber växer som välmående brännässlor ställer jag ut en kasse. Jag vet att de osynliga kommer om natten. Som mina föräldrar gjorde.” Ur Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige.

Oj, när jag läser det tänker jag på att jag själv aldrig tänkt så. Jag har bara blivit irriterad över att folk inte orkar ta med sig sådant som inte platsar på återvinningsstationen och slänga det på därför avsedd plats. Jag har aldrig tänkt på att det kan vara bra om det finns något att hämta för den som rotar om natten efter något de lider brist på. Jag tänker också: det är inte konstigt att en människa som jag som materiellt sett levt hela livet utan att behöva sakna något av livets nödtorft, inte tänker likadant som den som känt fattigdom in på bara skinnet.

Jag känner inte skam för att jag inte själv varit fattig. Men jag känner en molande skuldkänsla över att jag ägnat mig åt politik nästan hela livet och ändå ser det ut som det gör, när jag tittar omkring mig. Jag kunde ha gjort mer för att minska klyftorna mellan rika och fattiga i vårt land. Men jag gjorde inte för lite för att jag inte ville, utan för att jag inte visste hur jag skulle göra.

Idag försöker jag förstå mer och mer. Just nu läser jag Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige. Den kryper så smärtsamt in under huden att jag helst läser på dagen, men inte på kvällen när jag ska försöka sova.

När jag sitter här och rensar bland alla mina små papper och alla mina spretiga tankar, tänker jag att detta är ett beteende jag vill ändra på. För det känns kaotiskt att alltid låta mig bli påverkad av allt jag hör och ser omkring mig. Jag ser det som min uppgift i livet att försöka förmedla både klokskap och galenskap till andra. Alltid bottnar det i en het längtan efter att världen ska bli godare och orättvisorna mindre.
Så hittar jag plötligt en dagboksanteckning som är tjugo år gammal. Plötsligt inser jag att jag är inte inne i någon speciell fas just nu. Istället är det liv jag lever just nu mitt sätt att leva livet.
Den 23 augusti 1993:

”Inte skriva.
Inte tänka.
Inte analysera.
Inte teoritisera eller katalogisera hela livet.
Helst inte tänka att jag tänker.
Mina tankar, mina tankar ger ett kaos – rycker och sliter i mig och styr och ställer med mig.
Inte tänka.”

Det är helt enkelt så här jag är och nu gäller det att göra något bra av det!

”Alltför sällan reser politikerna humanistiska och existentiella frågor. Alltför sällan visas insikten att vad folk frågar sig i sina djupaste tankar och känslor är inte vad de lever av utan vad de lever för.”

Detta är ett citat ur ”90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet”. Nu har det gått tjugo år och jag tycker att detta inte blivit bättre, snarare tvärtom. Jag vänder mig till mitt eget parti, socialdemokraterna och jag tycker att vi talar alltför sällan om existentiella frågor och kulturens stora betydelse.

Därför skrev jag för ungefär ett år sedan en motion avsedd för socialdemokraternas partikongress i Göteborg nu i april. Utdrag ur motionen:

”Människan söker sig i alla tider till humanistiska och existentiella frågor. I vårt snabbt föränderliga samhälle är livsfrågorna ständigt närvarande. De finns både hos dem som lever mitt uppe i rik materiell välfärd och hos dem som tvingats se välfärdskontraktet luckras upp och pressats in i ett liv där arbetslöshet och sjukdom blivit detsamma som fattigdom. Kulturen behövs för att vi ska kunna stärka den sociala sammanhållningen i vårt land.

Både kultur och politik tar en stor plats i många ungdomars liv. Men ledande socialdemokrater talar inte så ofta om kulturens betydelse. Om vi inte pratar om det som uppfyller unga människor, slutar de att lyssna på oss och att dela sina tankar med oss. Vi har en god infrastruktur för kultur i vårt land. Kommunala musikskolorna/kulturskolorna är ett strålande exempel på det. Vi måste ständigt bygga vidare för om vi tystnar om allt som har med kulturpolitik att göra, kommer kulturen inte längre ha den självklara del i samhällsbygget som den ska ha. Det vi inte talar om, finns inte. I valrörelsen inför valet 2014 är det dags att tydligt formulera och berätta om vad vi socialdemokrater vill med kulturen.”

Det kom in massor av med motioner till kongressen och kulturpolitiken behandlas omkring klockan tolv på natten. Därför var jag inte där. Men jag har hört att min motion gjorde avtryck. Det citerades ur den och det var många som tycker som jag, nämligen att vi politiker inte får glömma bort att prata om att kulturen är en del av välfärden och att vi ska satsa på offentlig kultur, inte dra ner på den. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och ständigt påvisa kulturens oändligt viktiga roll i välfärdssamhället.

Det är så underligt. Jag sätter mig på bussen och tankarna börjar virvla. Jag simmar i bassängen och hjärnan går på högvarv i ett flöde av texter, ord och underfundigheter. Jag skulle kunna skriva flera böcker på raken med allt fint, sorgligt, upprörande, berörande som forsar genom mig när jag tar mig fram i kollektivtrafiken och genom det kommunala simvattnet.

När jag kommer hem ställer sig allt i vägen. Kaffe, tvätt, bokföring, födelsedagspresenter, mejl, blommor, nytt köksbord, telefonsamtal, räkningar, förberedelser och efterarbete till möten. Träffar med vänner, små barn och vuxna barn.

Allt är roligt och allt är viktigt, men jag ser mig förvirrat omkring. Jag skulle ju skriva en ny bok. Varför gör jag inte det?