Mot sjukdomar har människan ett immunförsvar, men inte mot åldrande. I boken När horisonten flyttar sig skriver Bodil Jönsson om åldrande:
”Där glider vi bara med och passerar hela tiden närmast omärkligt nya tillstånd av föränderlig biologisk jämvikt. Exempelvis får vi efterhand en minskad muskelmassa och en ökad trötthet. Förändringarna över en tioårsperiod kan vara så stora att vi skulle trott oss vara sjuka om de bara hade skett snabbare. Men eftersom det är en långsam och smygande förändring kan vi anpassa oss till den och leva ett liv i jämvikt och balans. Om vi har tur, alltså, så att inget hänger upp sig.”
Det där brukar jag tänka på när jag kliver ur sängen på morgonen och försöker skaka liv i kroppen. Men det är svårt ibland eftersom jag är en sensibel person med mycket god kroppskännedom periodvis kombinerat med stark hypokondri. Vissa dagar kan jag inte påstå att kroppsförändringarna smyger sig på mig. Då känner jag varenda liten förändring precis hela tiden och kopplar varje liten kroppssensation till frågor om dödshotande sjukdomar. Ja, så är det ibland och det är inte kul.
Men andra dagar skiner solen både ute och inne och då glömmer jag bort alltihopa och glider bara med.
Lämna ett svar