Doktorn och doktorinnan låg i sina blankpolerade eksängar och läste varsin tidning. Snart var det dags att släcka och sova. De gjorde så gott de kunde, danade i sin egen tid. Det var på 1960-talet.
”Jag vill bli läkare!” Det var deras rådvilla gymnasist som stod vid deras sänggavlar halv elva på kvällen och ville diskutera sin framtid. Hon ville studera till läkare när gymnasiet snart var slut. De var mina föräldrar och det var jag som hade tagit till orda. ”Jag vill bli läkare!”
Hon vred på sig och tittade uppmanande på honom. Men han sa ingenting. Hon trevade lite: ”Tänk dig för” sa hon, ”tänk så arbetssamt liv din bror har.” (Min bror som själv var läkare var också gift med en läkare.) När inte första argumentet bitit tillräckligt la hon till: ”För egen del har jag aldrig någonsin kunnat känna förtroende för en kvinnlig läkare.”
Jag minns den där kvällen som en milstolpe i mitt liv. Lusten att bli läkare dog liksom bara ut. Mamma tyckte att jag skulle satsa på en högst tvåårig utbildning. ”Det är bra att ha i bakfickan” sa mamma, ”om du inte skulle bli gift”. Men jag fattade ett eget beslut och började läsa psykolgi. Psykolog ville jag bli! Men jag blev djupt besviken under den första terminen som innehöll ett antal poäng i statistik och en tjock bok om expriment typ det om Pavlows hundar. Efter en termin hoppade jag av psykologistudierna. Jag minns inte att jag hade ett enda peppande samtal med någon innan jag avbröt psykologistudierna. Förmodligen tyckte mamma att det var en för komplicerad utbildning att ha i bakfickan. Mamma tipsade om sjukgymnast och det blev det, trots att jag när jag flyttade till Lund inte hade en aning om vad en sjukgymnast gör på jobbet.
Ibland tänker jag på valen i livet. Jag grämer mig inte, men inser att det var mamma som styrde. Hade det varit senare eller om jag varit starkare i konturerna hade jag blivit läkare eller psykolog. Men jag tyckte om att vara sjukgymnast och om jag inte hade valt den banan hade jag kanske aldrig blivit politiker på heltid … och hade jag inte blivit politiker hade jag inte lärt mig så mycket om människors villkor och samhällets utveckling och jag hade begripit mycket mindre än jag gör nu, fast jag egentligen tycker att jag inte begriper någonting …
Det är ingen mening med att ångra de val som är gjorda. Det är ju inte när man gör dem, utan långt efteråt som man kan bedömma om de var kloka eller inte. Men det är bra att ibland titta bakåt och fundera på, vad man gjorde och varför och hur det blev. Och vad man kan göra nu.
Jag längtar aldrig efter att vara läkare men jag tror att jag hade kunnat vara en sju-hejans bra psykolog! Är det för sent att omskola mig?
Lämna ett svar