”Jag bär saker till sopstationen som inte får ställas där, en skrivbordsstol, en lampa, ett badrumsskåp, det ingår i min fattigsjukdom. När våra rabarber växer som välmående brännässlor ställer jag ut en kasse. Jag vet att de osynliga kommer om natten. Som mina föräldrar gjorde.” Ur Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige.
Oj, när jag läser det tänker jag på att jag själv aldrig tänkt så. Jag har bara blivit irriterad över att folk inte orkar ta med sig sådant som inte platsar på återvinningsstationen och slänga det på därför avsedd plats. Jag har aldrig tänkt på att det kan vara bra om det finns något att hämta för den som rotar om natten efter något de lider brist på. Jag tänker också: det är inte konstigt att en människa som jag som materiellt sett levt hela livet utan att behöva sakna något av livets nödtorft, inte tänker likadant som den som känt fattigdom in på bara skinnet.
Jag känner inte skam för att jag inte själv varit fattig. Men jag känner en molande skuldkänsla över att jag ägnat mig åt politik nästan hela livet och ändå ser det ut som det gör, när jag tittar omkring mig. Jag kunde ha gjort mer för att minska klyftorna mellan rika och fattiga i vårt land. Men jag gjorde inte för lite för att jag inte ville, utan för att jag inte visste hur jag skulle göra.
Idag försöker jag förstå mer och mer. Just nu läser jag Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige. Den kryper så smärtsamt in under huden att jag helst läser på dagen, men inte på kvällen när jag ska försöka sova.
Lämna ett svar