Jag hittade en gammal anteckningsbok. Någon gång, jag vet inte när, har jag suttit och lyssnat på ett föredrag. Jag vet inte heller vem som pratade. Men några ord bet sig tydligen fast i mig; dem skrev jag ner i min bok:

”Idag jagar en majoritet materialism – om hundra år kommer de att vara i minioritet. Då är det dream-society som gäller. Vi är förresten redan på god väg. Bort med ingenjörer, in med designer!

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Begeistring, entusiasm och personligt engagemang är smittsamt som en förkylning. Det äkta, det genuina lyssnar människan på.” Och så har jag lagt till en direktuppmaning till mig själv: KOM IHÅG DET BESKOW, NÄR DU STÅR I TALARSTOLEN – BJUD PÅ PERSONLIGA BERÄTTELSER!

Ja, det här skrev jag alltså för några år sedan, när jag var aktiv heltidspolitiker. För mig känns det fortfarande aktuellt, inte minst i dessa dagar då vi ständigt hör frågan: ”Hur ska en ny ledare för socialdemokraterna vara?” Om det tänker jag ungefär så här: Visst är det oerhört viktigt, vad ledaren kan och vill GÖRA – men det är också avgörande hur ledaren ÄR. En ledare måste ha ett personligt, smittande och entusiasmerande engagemang. Om man som ledare inte förmår ”smitta andra”, ja, då spelar det inte så stor roll, vad man faktiskt vill göra.

Slutligen vill jag inte att ni ska tro att jag inte gillar ingenjörer. Tekniker är livsviktiga för vårt samhälle och idag är det tyvärr brist på dem i Sverige. I TV-soffan i morse satt Urban Bäcksträm, vd för Svenskt Näringsliv och ministern Nyamko Sabuni och diskuterade just detta, att nu är det brist på ingenjörer i vårt land. Urban Bäckström förklarade att dagens ingenjörer måste vara både duktiga tekniker och vara kreativa, goda kommunikatörer och ha känndom om andra kulturer. Nu gäller en global marknad. Duktiga ingenjörer måste kunna tala främmande språk och ha förmåga att sätta sig in i andras världar. Då svarar Nyamko Sabuni precis på det sätt, som gör att jag är så kritisk mot regeringens utbildningspolitik. Hon säger ungefär så här: Just det, vi måste ha mer kvalité i skolan, mera kunskaper, mera betyg, mera prov.

Sådana kommentarer skär i mig. Jag är så övertygad om att vi behöver både – och. Vi behöver höga kunskaper hos ingenjörer, läkare, pedagoger osv. Men i dagens samhälle måste de samtidigt vara kreativa, fantasifulla, känsliga och ha stor förmåga att möta andra. När den borgerliga regeringen pratar om skolan, säger de aldrig något om det där sista. Det värsta är att jag misstänker att det är sådant som de kallar ”flum”.

Visst finns det väl sådant här i dream-society också?

Vackra Bohuslän

En skön blandning av kultur, natur, djur och skulptur hittade vi i somras i Pilane i Bohuslän. 2007 började den första skulpturutställningen där och sedan dess har 200.000 besökare hittat dit. Där strövade fåren fritt omkring bland mångtusenåriga fornlämningar och överallt hittade vi skulpturer i spännande formationer. Laura Fords små flickor lämnade ingen oberörd.

Laura Ford

Laura Ford

 Vi klättrade upp utefter de branta stigarna i fältets ytterkanter. Vi fick en härlig promenad och gigantiska utsikter. Plötsligt stötte vi på en spännande installation av Nils Ramhöj.

Nils Ramhöj

Nu hoppas jag på och längtar efter en fortsättning, Skulptur i Pilane 2011. Då åker jag dit! www.pilane.org

Eeva Kilpi har skrivit en av de vackraste kärleksdikterna jag vet.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Juli månad

En gång i juli var jag 25 och 65 år samtidigt. När det är så, tappar jag ibland balansen. Jag känner förlust och längtan blandat med glädje. Likt kombatterande, små, envetna härförare smyger motstridiga känslor in under min bröstkorg och rumsterar om. Härjar och besegrar mig. Då gråter jag lite.

Det är fest. Öltält, grillmat, musik och blåst. Barn och gubbar, stockholmare och polacker, mimosasallad och currymainerad oxfilé och framförallt musik. Ingen början och inget slut på festen. Jag älskar musikkommunikation i glädjens och stundens ingivelse. Känslan från när jag var 25 gör sig påmind. Glädje tillsammans med en hotfull främlingskänsla. Hur gör man? Vad säger man? Vad ska jag säga? Spriten hjälpte mig då. Alkoholen rusade runt i kropp och huvud och gjorde mig kärvänlig och rolig under absolut rätta omständigheter. Men ofta gjorde den ensamheten tydligare. Ödsligheten kring mig växte. Nu har jag ingen sprit i kroppen och vet fortfarande inte, vad jag ska säga.

Min son är här. Han är inte längre den lille pojken, men har kvar de vackra bruna ögonen och sångrösten som förför mig. Han är vuxen nu, har fru och barn.  Ikväll har han letat sig tillbaka till sin ungdoms trakter, träffar spelkompisar, lyser av lycka, excellerar i sitt rätta element. Med Oh, Carol, Bob Dylan och Hej och hå jungman Jansson får han alla att sjunga, skratta och vråla. Men jag var inte där då, för jag hade gått och lagt mig. Varför hade jag gjort det?

Nu är det dagen efter och jag gråter lite för att jag inte var med, när det var som roligast. Jag var det inte när jag var 25 och jag är det inte nu heller. Men jag gråter inte länge. Istället går jag en lång promenad i förföriskt sommarlandskap. Och där, på gården där skolan och dagis och fritids ligger, där står den kvar! Det är lådbilen som samme son snickrade för tjugo år sedan.  Den är lika röd och fin nu som då och ungarna leker med den fortfarande!

Minst tjugo år gammal lådbil

Träd med många årsringar

Tänk på den avhuggna stammen på ett gammalt träd. Se så många årsringar! En människa som är sextiofem år, har lite kvar av sig själv från alla de genomlevda åren, som årsringarna på trädet. Om jag skiljs från en vän, när jag är tolv och återförenas när jag är sextiofem, så är jag på något vis fortfarande tolv, när vi åter ses. Då gäller det att komma ihåg att jag faktiskt – dessutom – har tillgång till ett helt långt livs erfarenheter samtidigt som jag sitter kvar i tolvåringens nyfikenhet.

Ibland slår jag obehagliga kullerbyttor mellan mina olika liv. Allt jag längtade och saknade, när jag var ung, skulle jag vilja uppleva nu. Nu när jag har erfarenheter och vet att livet fixade sig riktigt bra och när jag har värme och kärlek omkring mig. Jag vill ha ungdomskul nu, när jag är trygg. Men det går ju inte! För jag är den jag är nu, även om jag lite, lite grann också är den jag var … så när ”dom kommer alla känslorna på en och samma gång” ja, då tappar jag balansen ibland.

Nästa gång ska jag berätta om hur det blev i somras.

Litteraturkritiker sitter i TV-soffan och pratar om höstens debutanter. Nästan alla författarna har en sak gemensamt: de skriver om döden. Dessutom lär det vara så att var tredje svensk vill skriva en bok. En tredjedel av Sveriges befolkning vill skriva och nästan alla vill berätta om döden?

Kanske beror det på att det finns ingenting som är så privat och samtidigt så allmängiltigt i precis samma andetag, som just döden? Vi leker med döden i deckare, vi lyfter vår egen ångest utanför oss själva genom att läsa om andras död eller vi söker berättelser som hjälper oss att finna frid i vår egen själ.

Detta sitter jag och tänker på, när jag sitter på sexans spårvagn och min  blick faller på en Metro-rubrik: Sol, bad och droger – den nya turismen. Svenskarna åker särskilt gärna till Köpenhamn, Amsterdam, Barcelona och Portugal, för här är narkotikalagarna betydligt liberalare än i Sverige. Hit åker man  och super till, röker på, har det djävligt kul och minns ingenting …

”Men ska man inte få festa, sola och ha lite kul, när man ska slappna av?” Jag hör frågorna surra i luften kring mig och känner risk för att uppfattas som moraltantig och tråkig. Men jag undrar bara. Om vi dras så starkt till våra tankar på vår egen död, då borde vi också våga dras till livet. Visst vill jag att människor ska njuta, sola, festa och slappa ibland. Men jag förstår inte varför så många väljer att avtrubba sig själva kontinuerligt.  När fest är lika med att döda några miljoner hjärnceller, som aldrig kommer tillbaka. Alla de där små cellerna som du behöver för att kunna känna närhet till andra människor; värme, kärlek och empati. Om dina sinnen får frisk näring, då blir livet rikt. Om det är det vi helst vill med den korta stunden vi har på jorden, ja, då duger det inte att supa och knarka stup i kvarten.

Dagar går
den ena den andra lik
När kommer dagen
Som är den föregående olik

Människor skratta åt dig som gråter
Vilka? De som sakna känslor
Ty de vilja ju så gärna själva gråta

Slå mig icke när jag är elak
Tacka mig inte då jag är god
Försök bara att förstå varför

Så här tänkte J, när han var tjugo år. Efter det blev det inte så många dikter mer i livet. Det var synd. Men även om inte lusten att skriva är lika stark hos honom längre, så känner jag igen honom. Grunddragen finns där och sökandet också.

Nu älskar han att resa. Köpa en treveckors interrailbiljett och ge sig ut i Europa. Konstmuséer, kyrkobyggnader, trädgårdar och framförallt tåg, tåg, tåg är vad han ägnar sig åt. I väskan har han kaffetermos och russinbullar och massor av böcker. Det är böcker på svenska, tyska och holländska. När han kommer hem är han påfylld och sugen på vardagslunken härhemma igen.

Åka tåg

Jordgubbar i mellaneuropa i april

 De låg i ett grönsaks- och fruktstånd på torget någonstans i mellaneuropa en aprildag. De satte full fart på smaklökarna och jag nästan dreglade, när jag mindes alla härliga jordgubbsstunder i livet. Till exempel kommer jag ihåg när jag var tio år och satt i en smårutig klänning på den stora terassen hemma och åt jordubbar med socker och mjölk. Jag minns det, för jag har ett svartvitt kort i mitt album som berättar för mig.

På den tiden tänkte jag aldrig på om de var besprutade eller inte. De kom väl från något jordgubbsland någonstans och det är klart att de var nyttiga. Men den här aprildagen i mellaneuropa kom jag, inte helt osökt, att tänka på att de här jordgubbarna ser sjukligt välmoddelerade ut. Så jag köpte inga! Så synd att barnen idag ska behöva tänka: undrar om den här maten är giftig eller inte?

I det här huset föddes jag

Romanäs, Tranås, Säby församling, Jönköpings län, Småland, Götaland, Sverige, Europa, Världen, Rymden … har jag skrivit på pärmen till min gamla kartbok från barndomen. Jag visste från början, att jag ingår i en helhet. Jag visste att min plats på jorden, är ett fragment av hela världsaltet och det fick mig att hisna. 

I mitt liv har jag haft möjlighet att verka och leva på många nivåer. Jag har fått gräva i min trädgård och föda våra barn, jag har varit politiker härhemma och jag har varit ute i Europa. Alla dessa möjligheter och erfarenheter är jag tacksam för.  Jag har haft en insikt i, att när den lilla pusselbiten är en medveten del av en helhet, då kan stora saker ske.  Men ändå – när jag är borta längtar jag alltid hem. 

Nyligen när jag var i Strasbourg, kom jag att tänka på rummen vi sammanträder i. När jag under olika perioder i livet varit ledare och chef, tänkte jag ofta på rummen. Det är viktigt att ha det trivsamt omkring sig. Det är bra om man ser varandra, när man samtalar. Stolarnas placering kan signalera makt – det beror på hur vi möblerar.  I Strasbourg är det stora, stora sammanträdesrum. 

Europarådssammanträdesrum

I de här rummen säger vi, att det är viktigt att lära känna och respektera varandra. Jag gör så gott jag kan, men de storvulna rummen får mig att känna mig liten och jag längtar hem till de små, fina rummen i kommunhuset i Orsa. 

Kommunhuset i Orsa

Och om jag någon gång känner mig riktigt utslängd i världen – ja, då längtar jag allra mest efter min egen säng.  Sen var det då det där med rymden. Den vill jag bara fantasiera och drömma om. När jag sitter i ett flygplan och glider fram ovanför ett tjockt molntäcke, då tänker jag på en bok som jag läste som liten. Den hette Ankhästen. Där var det någon som hade en pepparkaksform och försökte ta ut figurer i molntäcket. När jag sitter där i planet och läppjar på en tonic water (när de andra tar en liten flaska vin), då tänker jag: Om jag ändå hade haft en pepparkaksform, då skulle jag också prova att trycka ut en bullig molngris. 

Men när jag drömmer mig bort in i evigheten, som jag inte begriper någonting av, då kan min bild se ut så här: 

Är detta närmaste vägen till rymden?

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider är en pompös man. Han producerar böcker på löpande band och periodvis fyller han ut TV-sofforna var och varannan dag. Han uttalar sig säkert om de stora frågorna, världen och existensen. Ibland tycker jag att han är bara för mycket, men ändå läser jag och lyssnar ofta. Kanske är det för att han, i sin tvärsäkra storhet,  delar med sig av sin ömhet och sina vardagsreflektioner. På ledarsidan i DD  smyger han ofta in en liten, kort kattdikt. Som idag, den 23 oktober, där han berättar om katten på bordet.

 

Detalj från urgammalt kakelprytt slott i Portugal