Juli månad
En gång i juli var jag 25 och 65 år samtidigt. När det är så, tappar jag ibland balansen. Jag känner förlust och längtan blandat med glädje. Likt kombatterande, små, envetna härförare smyger motstridiga känslor in under min bröstkorg och rumsterar om. Härjar och besegrar mig. Då gråter jag lite.
Det är fest. Öltält, grillmat, musik och blåst. Barn och gubbar, stockholmare och polacker, mimosasallad och currymainerad oxfilé och framförallt musik. Ingen början och inget slut på festen. Jag älskar musikkommunikation i glädjens och stundens ingivelse. Känslan från när jag var 25 gör sig påmind. Glädje tillsammans med en hotfull främlingskänsla. Hur gör man? Vad säger man? Vad ska jag säga? Spriten hjälpte mig då. Alkoholen rusade runt i kropp och huvud och gjorde mig kärvänlig och rolig under absolut rätta omständigheter. Men ofta gjorde den ensamheten tydligare. Ödsligheten kring mig växte. Nu har jag ingen sprit i kroppen och vet fortfarande inte, vad jag ska säga.
Min son är här. Han är inte längre den lille pojken, men har kvar de vackra bruna ögonen och sångrösten som förför mig. Han är vuxen nu, har fru och barn. Ikväll har han letat sig tillbaka till sin ungdoms trakter, träffar spelkompisar, lyser av lycka, excellerar i sitt rätta element. Med Oh, Carol, Bob Dylan och Hej och hå jungman Jansson får han alla att sjunga, skratta och vråla. Men jag var inte där då, för jag hade gått och lagt mig. Varför hade jag gjort det?
Nu är det dagen efter och jag gråter lite för att jag inte var med, när det var som roligast. Jag var det inte när jag var 25 och jag är det inte nu heller. Men jag gråter inte länge. Istället går jag en lång promenad i förföriskt sommarlandskap. Och där, på gården där skolan och dagis och fritids ligger, där står den kvar! Det är lådbilen som samme son snickrade för tjugo år sedan. Den är lika röd och fin nu som då och ungarna leker med den fortfarande!
Minst tjugo år gammal lådbil
Lämna ett svar