Döden och livet

Litteraturkritiker sitter i TV-soffan och pratar om höstens debutanter. Nästan alla författarna har en sak gemensamt: de skriver om döden. Dessutom lär det vara så att var tredje svensk vill skriva en bok. En tredjedel av Sveriges befolkning vill skriva och nästan alla vill berätta om döden?

Kanske beror det på att det finns ingenting som är så privat och samtidigt så allmängiltigt i precis samma andetag, som just döden? Vi leker med döden i deckare, vi lyfter vår egen ångest utanför oss själva genom att läsa om andras död eller vi söker berättelser som hjälper oss att finna frid i vår egen själ.

Detta sitter jag och tänker på, när jag sitter på sexans spårvagn och min  blick faller på en Metro-rubrik: Sol, bad och droger – den nya turismen. Svenskarna åker särskilt gärna till Köpenhamn, Amsterdam, Barcelona och Portugal, för här är narkotikalagarna betydligt liberalare än i Sverige. Hit åker man  och super till, röker på, har det djävligt kul och minns ingenting …

”Men ska man inte få festa, sola och ha lite kul, när man ska slappna av?” Jag hör frågorna surra i luften kring mig och känner risk för att uppfattas som moraltantig och tråkig. Men jag undrar bara. Om vi dras så starkt till våra tankar på vår egen död, då borde vi också våga dras till livet. Visst vill jag att människor ska njuta, sola, festa och slappa ibland. Men jag förstår inte varför så många väljer att avtrubba sig själva kontinuerligt.  När fest är lika med att döda några miljoner hjärnceller, som aldrig kommer tillbaka. Alla de där små cellerna som du behöver för att kunna känna närhet till andra människor; värme, kärlek och empati. Om dina sinnen får frisk näring, då blir livet rikt. Om det är det vi helst vill med den korta stunden vi har på jorden, ja, då duger det inte att supa och knarka stup i kvarten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *