Jag hade hört, att det var vanligt att spela ett fint klassiskt musikverk för fiol, innan ett politiskt sammanträde med befarade motsättningar, skulle börja. Om det var gångbart i Frankrike, borde det funka i Orsa också, tänkte jag då jag blivit kommunfullmäktiges ordförande någon gång på -80-talet. Jag bad en av killarna bland Orsa spelmän att komma och spela före budgetsammanträdet i november.

Några år senare började vi läsa en dikt före varje fullmäktige-sammanträde. Det var dalaförfattaren Teddy Gummerus som föreslog ett diktens år, där alla kommunfullmäktigeförsamlingar i Dalarna började sammanträdet med en en dikt. Orsa hakade på. Vi lät stafettpinnen gå från parti till parti. Vi höll på länge och jag tror de flesta tyckte om det, fast förmodligen inte alla … Varför ska man hålla på med sådant? I fullmäktige ska man väl fatta beslut och inte läsa dikter? Min tanke är att det är svårt att smälla till någon, som man nyss har delat känslan kring en dikt med. Jag tror helt enkelt att vi tillsammans lyfter den politiska debatten ett snäpp, om vi då och då släpper in kulturen.

Annat jag gärna plockar fram ur min kista med fina minnen, från den tid jag var kommunstyrelsens ordförande i Orsa, är när jag bjöd in skolklasser till våra sammaträden. Vi hade en konstvägg i kommunhuset, där klassen fick bjuda oss på vernissage. Låta ridån falla och berätta för oss om sina konstverk. En gång var det i samband med ett kommunstyrelsesammanträde. Efteråt fikade vi tillsammans, årskurs 3 och kommunstyrelsen. Vi drack kaffe, saft och åt jättestora vetebullar med pärlsocker på. Jag fick fjärilar i magen, när barnen frimodigt slog sig ner vid vårt bord och sopade undan våra dokument för att ge plats åt sina bullar. Det slutade med ett oerhört vitalt och givande samtal – vid ett sådant tillfälle vill alla politiker visa att de gärna pratar med barn!

Här inviger Orsa Spelmän Björnparken i Orsa Grönklitt i juli 2007.

Detta är en stor oljemålning. Den heter HEMKOMSTEN och hänger på Göteborgs konsmuseum. Konstnären är Carl Kylberg och jag minns just denna målning sedan jag var liten. Det var nog pappa som visade mig den först. Den får mig ofta att tänka på en dikt som jag lärde mig utantill, när jag var i 10-årsåldern. Att jag ägnade tid åt att lära mig den dikten, säger något om att det var en annan tid då. Det fanns inte några tv-program att titta på, ”Karusellen” och ”Farbror Svens brevlåda” (på radion) kom väl en gång i veckan, tror jag och TV-spel fanns inte ens i fantasin. Så varför inte lära sig en dikt av Erik Axel Karlfeldt? I ärlighetens namn ska sägas att jag hoppade över några verser. Det var de som var mest obegripliga. Det tänker jag göra nu också. Så en rad som ser ut så här – xxxxxxxxxxxxxx – betyder att här saknas det en vers eller två. Varsågoda, nu kommer SJUKDOM, som berörde mig så starkt som liten flicka.

Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.

De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.

Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.

Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur remnad slöja
mot nya nådår, som ej får slösas.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr`n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.

Jag lärde mig den utantill, när jag var ganska liten och sedan dess har den funnits i mitt huvud. Det är Cirkus Tigerbrand av Nils Ferlin. Den slog an på mig som på så många andra. Det är en dikt som älskas av många. Jag tyckte det var särskilt sorgligt, det där att mamma inte fick vara med och se, när det började gå bra för cirkusartisten. Det tänker jag fortfarande ofta på.

Förutom att jag fortfarande bara njuter av dikten, ”använder” jag den på många olika sätt. För några år sedan upptäckte jag, att det tar lika lång tid att läsa hela dikten som det tar att uttala namnen på mina syskon, J:s syskon, våra barn och mina syskonbarn. Om jag varvade denna ordövning fem gånger var, så vips hade jag klarat av träningen i roddapparten på gymmet. Och så fort det gick!

Häromdagen testade jag om det var gångbart i simhallen. Det var det. Ett simtag per ord och dikten varar i hundra meter. Läs dikten tio gånger och du har tusen meter …

Nu kommer Cirkus Tigerbrand

Jag lärde mig gå på händer
och strax måste mamma se.
Hon var den förnämsta publiken,
fem öre tog jag entré.

Det hela var bara ett vedskjul,
men störde ej minsta grand.
Och cirkusens namn var präktigt,
den hette Tigerbrand.

Succén var klappad och given,
parketten glad och förnöjd.
Men cirkusartistens bana
blev ganska brant och fördröjd.

Rätt illa for han i världen
och mager blev han och skral.
Men ett tu tre hur det kom sig,
fick han upp en saltomortal.

Då kom där ett pris,
i våras kom där en medalj också.
Det skulle ha glatt hans mor,
men hon var inte hemma då.

Hon reste så brått och så vida,
hon är i ett annat land.
Långt bortom pris och medaljer
och Cirkus Tigerbrand.

I nästa inlägg ska jag berätta om, när och varför vi läste dikter vid Kommunfullmäktigesammanträdena i Orsa en gång för många år sedan.

Mormor och morfar hade, under vissa skeden av livet, gott om pengar. Då åkte de runt i Europa och handlade vackra stilmöbler och konst till sitt hem. Mormor brukade berätta om Världsutsällningen i Paris 1905. Det gjorde stort intryck på mig. Det som kom från Världsutställningen var fint och vackert. När mormors hem till slut decimerats till några kvadratmeter där sängen, stolen och badrummet var det viktigaste, stod där också ett vackert snidat bord i valnöt. Det var köpt på Världutställningen 1905. På bordet stod en underbar skål. Den skålen var bland det vackraste jag visste. Den är fortfarande vacker och jag fylls av lust och värme, när jag ser den .

För Mormor bjöd ALLTID på en karamell ur skålen. Om det inte var gula och oranga apelsinhalvor-karameller så var det geléhallon.

Nu säger J att champagneglasen i förra inlägget inte alls kommer från min mormor, utan från hans släkt. Så nu vet jag inte hur jag ska göra? I min felaktiga uppfattning har jag ju under många år, känt mig glad över att det är ”mormors champagneglas”. Hur ska jag göra nu: Sluta vara glad eller låtsas som ingenting hänt?

I vilket fall som helst är jag säker på, att jag inte kan säga att jag har rätt och han har fel. Inte den här gången! För på detta har han mer koll än jag. För mig finns det förresten ett alternativ till. Jag kan glädjas med min syster som ärvde mormors glas. För nu minns jag att både hon och jag ville ha dem en gång för längesedan. Båda ville också gärna ha två fina små kristallskålar. Så hon fick glasen och jag skålarna!

I maj skulle hon fylla 138 år om hon levat. Men det gör hon som tur är inte. Men när hon dog, hade hon hunnit bli 97 år. Min mormor hette Eline, Henriette i förnamn. Även om hon levde största delen av sitt liv i Sverige, fanns det alltid kvar en liten norsk accent i vissa lägen. Hon sa till exempel alltid ”kretäng” istället för ”gratäng”.

Mormor stickade vackra spetssjalar. Jag har kvar en. Ibland är den omodern och ibland modern. Intresset, ja, nästan driften att sticka, virka och sy gick i arv till mamma, till mina systrar, till mig. Och flyttar vi blicken utanför kvinnors hantverk och inbegriper allt möjligt skapande som måla, skriva, forma bilder och animationer … ja, då kan jag nog räkna in mina och J:s  barn i det arvet också.

Vem har inte återfunnit lusten att leva efter en natts sömn, just genom att tänka på det, som  ska skapas så fort man tagit steget från sömn till vaket tillstånd?

Mormor var rik, men snål. Själv sa hon att det hörde ihop. Om man är snål i det lilla, så blir man rik, förklarade hon. När jag sov hos henne ibland och hjälpte till med frukostdisken, beordrades jag att spara diskvattnet till lunchen. Alldeles onödigt att slänga bort, tyckte mormor, som glatt diskade lunchdisken i halvljummet, halvskitigt diskvatten.

Mormor älskade champagne, inte minst på äldre dagar. Jag minns henne som en mycket gammal dam, sittande i sin stol med vita, darrande gammelhänder. I dem slöt hon ett champagneglas, darrade, darrade och darrade ändå mer, när hon långsamt förde gudadrycken till sin mun. Efter första klunken lät mormor som en råmande ko: Mmmmmmmuhmmmm … så gott det var.

Jag tyckte jag kunde höra en norsk accent i råmandet och jag är glad över att jag fått ärva mormors champagneglas.

När mitt första syskonbarn kom till världen i slutet av femtiotalet, såg blöjan ut så här: Den var sydd av plast, hade två rader av resårband med knapphål på varje sida som man knäppte ihop på sidorna. Till detta inköptes tunna cellstoffblad i tjocka balar. Man valde ut lämpligt antal tunna skikt för att få en lagom tjock blöja, vek den i tre delar och la den i plastblöjan som hade en ficka bak och en fram.

När våra barn var små hade stor utveckling skett. Den sydda ”blöjbyxan” hade blivit en tunnd snibb, som man fick vika själv. I den la man en färdig cellstoffblöja. Jag sätter en peng på att alla som köpte ett hus på 70-talet, fick barn och fortfarande har huset kvar – alla ni har ett antal Rustibuslådor i källaren och på vinden fyllda med gamla utjänta prylar. Rustibussen fraktades ju hem i papplådor stora som flyttkartonger; otroligt bra lådor att förvara avlagda kläder, slitna skridskor och gamla Kalle-Ankatidningar i.

När vår dotter, född i slutet av 70-talet, höll på att bli torr, hämtade hon en snibb och en blöja, vek den själv, la sig på rygg och beordrade den som fanns i närheten: Knyt! Sedan gick hon för sig själv, förrättade sina behov och kom tillbaka: Byt! När vår yngste föddes på 80-talet, då var det gröna-vågen hemma hos oss. Nu var det tyg och yllebyxa som gällde. Jag stickade yllebyxor och broderade på hans namn i växtfärgat garn. På tvättstrecket hängde ständigt stora tygsjok.

Det har nu passerat många blöjepoker, sedan jag såg den första blöjan. Dagens Up&Go är fantastiska. En mjuk byxa som rymmer litervis med kiss utan att det känns, den sitter lagom hårt överallt och är allmänt trivsam. Så skön att att motivationen att lära sig att hantera potta och toa har tunnats ut väsentligt? Vad finns det för anledning att lämna en mjuk, behaglig, halvjummen tillvaro mot något okänt? Däremot är det svårt att veta vilken som är bäst/eller sämst för miljön, dagens långlivade blöja, som det inte går åt så många av på ett dygn eller våra tygblöjor som skulle tvättas stup i kvarten?

Min docka hette Tutti. Hon kunde kissa, om jag hade matat henne med vatten i nappflaska. Därför hade hon förstås också en plastblöja med strumpebandsknäppning, fylld med hårt toalettpapper. En dag när jag skulle byta hade TUTTI BAJSAT! Mysteriet var ett totalt faktum. Jag trodde inte på det jag ändå anade: Att min pappa, som endast gjorde sporadiska inhopp i mina lekar, hade petat in två små praliner av mörk choklad …

Alla som får se min Tutti idag, tycker att hon är småäcklig och motbjudande att ta i. Det är väl obegripligt? Min älskade Tutti. Här nedan har hon på sig mammas handstickade sparkbyxa och tröja i rosa. Min mamma överförde mycket kunskap och mycket känsla kring sådant som har med kvinnors hantverk att göra. Det har gett mig mycket glädje. Jag kunde/kan mycket som hon lärt mig; sy i foder i en jacka, sticka fingervantar, koka dillkött, fritera klenätter, sy en ryakudde, lägga mosaik, koka oxtunga, klä galgar för att nämna några exempel. Tack mamma!

Glöm inte att stanna till under misteln och ge någon en kram, lite då och då, så här i juletid.

Eller varför inte dra en juldagsyazi?

Nu tar min blogg ledigt ett tag – och kommer tillbaka nästa år. Ha det gott!

I en låda som jag tar fram några veckor före jul, har jag en klenod. Min mamma skrev en gång sin egen bakbok. Hon skrev på maskin och lät den bindas in. Gissar att det var på trettiotalet. I den känner jag igen min barndoms kakrecept. Med sina flottiga och mjölkfläckade pärmar påminner den mig om en tid då man tvättade smöret och använde kaffekoppar och vinglas som mätmått. En enda mening berör mig mer än någon annan. Det gäller receptet på mjuk pepparkaka och det står: Om man har råd kan man tillsätta en matsked skirat smör … 

Gissa vilket jag använder, mammas bakbok eller recept.nu? Alldeles rätt, jag använder både – och.

Mer än vart fjärde barn i tioårsåldern är rädd för att de vuxna ska dricka för mycket i jul. Barnröst: En öl eller ett glas vin är ok, men blir det en hel flaska är det alldeles för mycket. En annan barnröst: När de dricker för mycket förstör de allt, för det finns ju bara en jul varje år. En vuxenröst: Tänk efter, vilket är viktigast i jul, alkoholen eller barnen?

Min röst säger: Många människor klarar både snapsen och barnen på ett utmärkt sätt. Men alla ni som har lite svårt med balansen, tänk på barnen och skippa spriten. Det är så sorgligt och känns så onödigt att barnen ska behöva känna sig rädda för att de vuxna – de viktigaste människorna de har – låter spriten  vrida runt skallen på sig själva och andra. Ge barnen en vit jul!