Jag hade hört, att det var vanligt att spela ett fint klassiskt musikverk för fiol, innan ett politiskt sammanträde med befarade motsättningar, skulle börja. Om det var gångbart i Frankrike, borde det funka i Orsa också, tänkte jag då jag blivit kommunfullmäktiges ordförande någon gång på -80-talet. Jag bad en av killarna bland Orsa spelmän att komma och spela före budgetsammanträdet i november.
Några år senare började vi läsa en dikt före varje fullmäktige-sammanträde. Det var dalaförfattaren Teddy Gummerus som föreslog ett diktens år, där alla kommunfullmäktigeförsamlingar i Dalarna började sammanträdet med en en dikt. Orsa hakade på. Vi lät stafettpinnen gå från parti till parti. Vi höll på länge och jag tror de flesta tyckte om det, fast förmodligen inte alla … Varför ska man hålla på med sådant? I fullmäktige ska man väl fatta beslut och inte läsa dikter? Min tanke är att det är svårt att smälla till någon, som man nyss har delat känslan kring en dikt med. Jag tror helt enkelt att vi tillsammans lyfter den politiska debatten ett snäpp, om vi då och då släpper in kulturen.
Annat jag gärna plockar fram ur min kista med fina minnen, från den tid jag var kommunstyrelsens ordförande i Orsa, är när jag bjöd in skolklasser till våra sammaträden. Vi hade en konstvägg i kommunhuset, där klassen fick bjuda oss på vernissage. Låta ridån falla och berätta för oss om sina konstverk. En gång var det i samband med ett kommunstyrelsesammanträde. Efteråt fikade vi tillsammans, årskurs 3 och kommunstyrelsen. Vi drack kaffe, saft och åt jättestora vetebullar med pärlsocker på. Jag fick fjärilar i magen, när barnen frimodigt slog sig ner vid vårt bord och sopade undan våra dokument för att ge plats åt sina bullar. Det slutade med ett oerhört vitalt och givande samtal – vid ett sådant tillfälle vill alla politiker visa att de gärna pratar med barn!
Här inviger Orsa Spelmän Björnparken i Orsa Grönklitt i juli 2007.
Lämna ett svar