Hon skulle ha fyllt 138 år

I maj skulle hon fylla 138 år om hon levat. Men det gör hon som tur är inte. Men när hon dog, hade hon hunnit bli 97 år. Min mormor hette Eline, Henriette i förnamn. Även om hon levde största delen av sitt liv i Sverige, fanns det alltid kvar en liten norsk accent i vissa lägen. Hon sa till exempel alltid ”kretäng” istället för ”gratäng”.

Mormor stickade vackra spetssjalar. Jag har kvar en. Ibland är den omodern och ibland modern. Intresset, ja, nästan driften att sticka, virka och sy gick i arv till mamma, till mina systrar, till mig. Och flyttar vi blicken utanför kvinnors hantverk och inbegriper allt möjligt skapande som måla, skriva, forma bilder och animationer … ja, då kan jag nog räkna in mina och J:s  barn i det arvet också.

Vem har inte återfunnit lusten att leva efter en natts sömn, just genom att tänka på det, som  ska skapas så fort man tagit steget från sömn till vaket tillstånd?

Mormor var rik, men snål. Själv sa hon att det hörde ihop. Om man är snål i det lilla, så blir man rik, förklarade hon. När jag sov hos henne ibland och hjälpte till med frukostdisken, beordrades jag att spara diskvattnet till lunchen. Alldeles onödigt att slänga bort, tyckte mormor, som glatt diskade lunchdisken i halvljummet, halvskitigt diskvatten.

Mormor älskade champagne, inte minst på äldre dagar. Jag minns henne som en mycket gammal dam, sittande i sin stol med vita, darrande gammelhänder. I dem slöt hon ett champagneglas, darrade, darrade och darrade ändå mer, när hon långsamt förde gudadrycken till sin mun. Efter första klunken lät mormor som en råmande ko: Mmmmmmmuhmmmm … så gott det var.

Jag tyckte jag kunde höra en norsk accent i råmandet och jag är glad över att jag fått ärva mormors champagneglas.

 

Ett svar till “Hon skulle ha fyllt 138 år”

  1. Nanna skriver:

    Så fina glas och sjal, så fint med minnen och med arvet och kreativiteten…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *