Nu säger J att champagneglasen i förra inlägget inte alls kommer från min mormor, utan från hans släkt. Så nu vet jag inte hur jag ska göra? I min felaktiga uppfattning har jag ju under många år, känt mig glad över att det är ”mormors champagneglas”. Hur ska jag göra nu: Sluta vara glad eller låtsas som ingenting hänt?
I vilket fall som helst är jag säker på, att jag inte kan säga att jag har rätt och han har fel. Inte den här gången! För på detta har han mer koll än jag. För mig finns det förresten ett alternativ till. Jag kan glädjas med min syster som ärvde mormors glas. För nu minns jag att både hon och jag ville ha dem en gång för längesedan. Båda ville också gärna ha två fina små kristallskålar. Så hon fick glasen och jag skålarna!
Lätt hänt blev själv förvånad när M började säga att saker jag hade fått och köpt vid speciella tillfällen var hans och att han också köpt och fått dem vid något speciellt tillfälle 😉
Jag brukar försöka att inte fördjupa mig i det för mycket i det.
Nä, det är nog bra. Skönt att höra att sådant kan vara normalt redan i tidig ålder.
Hej Ann!
Halkade in på din blogg genom Carl Kylberg. Väldigt trevlig blogg du har
vill jag säga. Plötsligt så minns jag vår
gemensamma resa till Leksand.
Ha det bra!
Kerstin
Hej Kerstin!
Vad roligt att du ”hittade mig” och att du tycker om min blogg. Men nu måste du hjälpa mig lite på traven. När åkte vi till Leksand? Ge mig en ledtråd, så att jag också kan komma ihåg det. Varma hälsningar Ann