Från Rustibus till Up&Go

När mitt första syskonbarn kom till världen i slutet av femtiotalet, såg blöjan ut så här: Den var sydd av plast, hade två rader av resårband med knapphål på varje sida som man knäppte ihop på sidorna. Till detta inköptes tunna cellstoffblad i tjocka balar. Man valde ut lämpligt antal tunna skikt för att få en lagom tjock blöja, vek den i tre delar och la den i plastblöjan som hade en ficka bak och en fram.

När våra barn var små hade stor utveckling skett. Den sydda ”blöjbyxan” hade blivit en tunnd snibb, som man fick vika själv. I den la man en färdig cellstoffblöja. Jag sätter en peng på att alla som köpte ett hus på 70-talet, fick barn och fortfarande har huset kvar – alla ni har ett antal Rustibuslådor i källaren och på vinden fyllda med gamla utjänta prylar. Rustibussen fraktades ju hem i papplådor stora som flyttkartonger; otroligt bra lådor att förvara avlagda kläder, slitna skridskor och gamla Kalle-Ankatidningar i.

När vår dotter, född i slutet av 70-talet, höll på att bli torr, hämtade hon en snibb och en blöja, vek den själv, la sig på rygg och beordrade den som fanns i närheten: Knyt! Sedan gick hon för sig själv, förrättade sina behov och kom tillbaka: Byt! När vår yngste föddes på 80-talet, då var det gröna-vågen hemma hos oss. Nu var det tyg och yllebyxa som gällde. Jag stickade yllebyxor och broderade på hans namn i växtfärgat garn. På tvättstrecket hängde ständigt stora tygsjok.

Det har nu passerat många blöjepoker, sedan jag såg den första blöjan. Dagens Up&Go är fantastiska. En mjuk byxa som rymmer litervis med kiss utan att det känns, den sitter lagom hårt överallt och är allmänt trivsam. Så skön att att motivationen att lära sig att hantera potta och toa har tunnats ut väsentligt? Vad finns det för anledning att lämna en mjuk, behaglig, halvjummen tillvaro mot något okänt? Däremot är det svårt att veta vilken som är bäst/eller sämst för miljön, dagens långlivade blöja, som det inte går åt så många av på ett dygn eller våra tygblöjor som skulle tvättas stup i kvarten?

Min docka hette Tutti. Hon kunde kissa, om jag hade matat henne med vatten i nappflaska. Därför hade hon förstås också en plastblöja med strumpebandsknäppning, fylld med hårt toalettpapper. En dag när jag skulle byta hade TUTTI BAJSAT! Mysteriet var ett totalt faktum. Jag trodde inte på det jag ändå anade: Att min pappa, som endast gjorde sporadiska inhopp i mina lekar, hade petat in två små praliner av mörk choklad …

Alla som får se min Tutti idag, tycker att hon är småäcklig och motbjudande att ta i. Det är väl obegripligt? Min älskade Tutti. Här nedan har hon på sig mammas handstickade sparkbyxa och tröja i rosa. Min mamma överförde mycket kunskap och mycket känsla kring sådant som har med kvinnors hantverk att göra. Det har gett mig mycket glädje. Jag kunde/kan mycket som hon lärt mig; sy i foder i en jacka, sticka fingervantar, koka dillkött, fritera klenätter, sy en ryakudde, lägga mosaik, koka oxtunga, klä galgar för att nämna några exempel. Tack mamma!