Jag seglar till ett fjärran land, ett fjärran land …

Detta är en stor oljemålning. Den heter HEMKOMSTEN och hänger på Göteborgs konsmuseum. Konstnären är Carl Kylberg och jag minns just denna målning sedan jag var liten. Det var nog pappa som visade mig den först. Den får mig ofta att tänka på en dikt som jag lärde mig utantill, när jag var i 10-årsåldern. Att jag ägnade tid åt att lära mig den dikten, säger något om att det var en annan tid då. Det fanns inte några tv-program att titta på, ”Karusellen” och ”Farbror Svens brevlåda” (på radion) kom väl en gång i veckan, tror jag och TV-spel fanns inte ens i fantasin. Så varför inte lära sig en dikt av Erik Axel Karlfeldt? I ärlighetens namn ska sägas att jag hoppade över några verser. Det var de som var mest obegripliga. Det tänker jag göra nu också. Så en rad som ser ut så här – xxxxxxxxxxxxxx – betyder att här saknas det en vers eller två. Varsågoda, nu kommer SJUKDOM, som berörde mig så starkt som liten flicka.

Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.

De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.

Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.

Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur remnad slöja
mot nya nådår, som ej får slösas.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr`n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.

Ett svar till “Jag seglar till ett fjärran land, ett fjärran land …”

  1. Johanna skriver:

    Vilken sorgsen dikt… men att du kan den utantill fortfarande! I och för sig så kan jag Fader vår utantill, tror inte det är så många som kan den utantill nu för tiden, i vilket fall inte i min ålder. Det är en helt annan tid nu, men jag saknar den lästa kunskapen, den som finns i huvudet, den som man kan ta fram när som helst..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *