Rapporten från Europaresan våren 2008 går vidare och vi upplevde den första varma vår- ja, varför inte försommardagen i Milano  den 1 april. Det vi längtat efter i Milano var Den sista måltiden målad av Leonardo da Vinci. Men det kunde vi glömma! Redan tidigt på förmiddagen var det stängt för biljettköp för den dagen; om det redan var utsålt eller om reparation pågick har jag glömt.  Så vi drog vidare till Katedralen. Att klättra på katedralens tak – det var häftigt!

Några dagar senare befann vi oss i Beaune i Bourgogne i Frankrike. Vi besökte Hospices de Beaune. På 1400-talet byggdes detta hospital, ett sjukhus för både rika och fattiga. Den stora sjuksalen där de fattiga fick ligga fanns kvar i stort sett orubbad – vackert snidat trä på väggarna och bländande vita lakan och röda yllefiltar i sängarna. Sjukhussalen användes ända till senare delen av 1900-talet! Hela sjukhuset, som också bestod av gigantiska målningar från 1400-talet byggdes på sin tid i ett tre-partsamarbete. Det var staden tillsammans med näringslivet (vinodlarna) och en rik mecenat som gjorde hospitalet till till ett livsverk.

Interiör från sjukhussalen

Interiör från köket

Nationalgodis - nougat - mmm ...

Om 12-åriga tjejer pratar 30% av tiden i ett klassrum, uppfattar de vuxna det, som att tjejerna tar mer plats än killarna? Hur kunde det bli så?

Idag blev jag inspirerad av bloggen ”mellan Stickan och Linné”. Den handlar om golv, inomhusgolv. Jag började genast att tänka på utomhusgolv – ”golv” i offentliga miljöer, ”golv” som utgörs av gator och torg. Tankarna flög än hit och än dit. Här får ni följa med några av dem:

Hundertwasser, gata i Venedig och torget vid Marcuskyrkan (också Venedig) strax efter regnet:

Nu kommer ett torg ifrån medeltidsstad i Italien som ibland kallas Tornens stad, men som egentligen heter San Gimignano följt av gator från Pompeiji, den italienska staden som begravdes under ett vulkanutbrott år 79 e.Kr. men som omsorgsfullt grävts fram igen, bit för bit:

Idag kan en trottoar i Pomeiji se ut så här:

Slutligen hamnar vi på Stora Torget i Siena i Toscana.

– Han står framför sin orkester. Suger in dem med blicken, viftar högre, dämpar. Alla är med. Svetten rinner nerför hans kinder, en droppe på hakan. Ibland ler han. Blicken simmar iväg…….

I februarikrönikan i FaluKuriren (du finner den under ”Mina Texter”) beskriver jag hur jag, mitt uppe i politiska processer sökte min egen kraft i kulturupplevelser. Den här gången handlade det om klassisk musik och om att bilda ett ”Siljansgymnasium.”

Min syster Kerstin är en eldsjäl. Hon har gjort hundtraltals små keramikfigurer, som ser ut så här:

Till varje figur hör följande text:

Vi föds alla rena.
Livet för oss på skilda vägar.
Vi blir olika.
Två saker har vi gemensamt,
ett rött hjärta och
en önskan att ha
Någon att hålla i handen.

Min syster har varit lärare i hela sitt liv och funnit sin glöd i, att lära små barn att läsa. Med hjälp av ett helt lärarlivs erfarenheter och tillsammans med kollger, har hon utarbetat ett pedagogiskt läromedel för att barnen i Gambia ska få möjlighet att lära sig läsa. Ett stort projekt är på gång och fler och fler barn läser nu efter ett par års arbete.

Vid sidan om säljer min syster sina ”Någon-att hålla-i-handen-figurer”. Hela intäkten går oavkortat till en kvinna i Gambia och hennes utbildning för att sprida läskunnigheten i sitt land. I höstas var den kvinnan på studieresa i Sverige och var bland annat med på Bokmässan i Göteborg.

Aminata och Kerstin på bokmässan

För mig går det inte ihop: Sveriges ekonomi är super – superstark och Försäkringskassan ska lägga ner över 100 lokala servicekontor för att klara de budgetramar de fått. Och vilka är det som brukar söka sig till kontoren? Det lär vara omkring 3 miljoner människor under ett år och det är mest äldre och andra som av olika anledningar, har svårt att klara teknisk kommunikation i cybervärlden. Tänk dig en person som inte har dator, inte kan använda den om hon/han fick låna den, som hör dåligt eller som har svårt med svenskan! Om alla möjligheter dras in att få träffa en person från försäkringskassan att prata med och förklara sin situation för, ja, då har Sjukförsäkringen gått ytterligare ett stort steg från att vara en försäkring till att vara ett lotteri. Ett lotteri där den unge, välutbildade personen som står mitt i livet och föddes med en datormus i handen vet bäst var vinstlotterna finns att få. Var det inte moderaterna som ville minska utanförskapet?

Torgny Lindgren är en författare som förför mig och tråkar ut mig växelvis. Hans texter har gärna en doft  vemod och av något gammalt, ofta är de betagande vackra. Nu läser jag Minnen. Här nedan får ni ett litet citat. Chefredaktören på den tidning som jag-personen som ung vikarierar på, har just erbjudit honom fast tjänst och han  ska nu ringa till sina föräldrar och berätta. Det är på 1950-talet.

”Lycklig, ja hänryckt, rusade jag ner till telegrafstationen på Kungsgatan. Och med jubel i rösten förkunnande jag för mina föräldrar att min framtid nu var säkrad.
Telefontrådarna mellan Umeå och Raggsjö löpte över ändlösa myrmarker och älvar och sjöar och granskogar och forsar, bruset från landskapet trängde in i ledningarna och grumlade deras vackra röster.
Journalist? sade en av dem.
Ja, sade jag. Vid centralredaktionen.
Så du skulle leva på att skriva?
Just det, sade jag. Ända sedan jag lärde mig att hålla i en penna har jag inte velat något annat.
Vi har länge misstänkt något sådant. Det är för eländigt.
Nej, sade jag. det är inte eländigt. Det är ren och oförfalskad njutning.
Då är det förmodligen även syndigt, sade min mor.
Du ska skaffa dig ett hederligt yrke, sade min far. Och inte ligga andra till last.”

Jag går på Avenyn och in på Bokias rea och får yrsel. Snabbt ut på gatan igen och ser en mamma i nöd. I tvillingvagnen sitter en nöjd ett- och ett halvåring (jag gissar åldern) och på gatan ligger en tre- och ett halvåring (jag gissar åldern igen) och skriker. Hon skriker, sprakar och vill inte. Hon smiter, vrålar och ska inte. Hon sliter sig från sin mamma och rymmer in på bokrean och mamma gör allt vad hon kan för att skydda båda sina små barn och dessutom komma hem någon gång. Så jag som behövde tänka på något annat än min yrsel, frågar om jag kan hjälpa till.

Det kan jag. Så jag drar vagnen så förtroendefullt jag bara kan för att inte mamman skall drabbas av tanken, att jag skulle kunna vara en tant som kidnappar barn. Och hon  ser till att jag förstår, att hon inte är en mamma som slår sina barn eller ens hatar dem enda liten sekund. Vi lyckas. Jag tror att hon är lugn med mig, min yrsel försvinner och jag ser att hon är en bra mamma.

Så skönt att den tiden är förbi. Den tiden när barnen i kritiska lägen kunde hänga som klasar kring benen och vråla på offentlig plats. Jag vet hur det kan vara! Och det är härligt att kunna hjälpa till en liten stund. När jag lämnade dem skrek den lilla tjejen med samma våldsamma energi. Vilken kraft det ryms i en gullig liten treåring!

Apropos de stora el-företagen och de kraftigt stigande elpriserna för kunden:
”Regeringens modell tar hänsyn till företagen, men den tar inte hänsyn till kunden.” (Per Forsling, energiexpert för Fastighetsägarna)

Jag funderar på om man skulle kunna säga detsamma om friskolorna. Är det så att regeringens modell för friskolor tar mer hänsyn till företagen, än till eleverna? Friskoleföretagen kan ju som bekant tjäna mycket pengar, men hur är säkerheten för eleverna? Såg i GP idag att unga är mycket oroliga för att de ska välja fel gymnasieprogram. Särskilt flickor är oroliga, hela 69%. En intervjuad tjej säger: ”Vad gör man om man börjat på en skola, som plötsligt lägger ner.” Ja, vad gör man?

Vår yngste son fyller 24 år idag. Grattis! Den dagen han föddes föreslog några vänner, att han skulle heta Olof. Han föddes ju precis ett år efter den otäcka dagen, då jag vaknade av att J rusade in i sovrummet och ropade: Det är någon idiot som har skjutit honom! 

Vår son heter inte Olof, men J och jag som så många andra glömmer aldrig Olof Palme – han var en så intensiv person och på många sätt en ledstjärna för oss. I morse handlade det om Olof Palme i radions P1. En person som var en nära medarbetare fanns med i programmet och delade med sig av sina minnesbilder och jag berättar nedan vad jag snappade upp:

– Hur var Palme som ledare?
– Ja, organisatoriskt var det om inte katastrof, så nästan, men det visste han själv. Palme ledde genom sina visioner, sin inspiration och sina rika erfarenheter. Och han var alltid vänlig, han brydde sig. Han frågade hur man hade det och hur familjen mådde.

– På 80-talet började det bli kärvt ekonomiskt och det gick inte att bara bygga vidare på välfärdsamhället. Det blev åtstramningar och nedskärningar då som nu – hur agerade Palme då?
– Palme omprövade aldrig sin ideologi, men han omprövade verkligheten. Och eftersom han gjorde politik av allt, blev det lite svårare att entusiasmera med politiken, när verktygen var kärvare.

Nu tänker jag på socialdemokratin idag, tjugofem år sedan. Många ropar efter nya socialdemokratiska idéer, men det gör inte jag. Vi behöver inte en ny ideologi – men vi behöver moderna verktyg för att omsätta socialdemokratins grundvärderingar till 2011 års verklighet. Dessutom behöver vi sosseledare med gott självförtroende som smittar med sin entusiasm och inspiration!