Telefontrådarna mellan Umeå och Raggsjö

Torgny Lindgren är en författare som förför mig och tråkar ut mig växelvis. Hans texter har gärna en doft  vemod och av något gammalt, ofta är de betagande vackra. Nu läser jag Minnen. Här nedan får ni ett litet citat. Chefredaktören på den tidning som jag-personen som ung vikarierar på, har just erbjudit honom fast tjänst och han  ska nu ringa till sina föräldrar och berätta. Det är på 1950-talet.

”Lycklig, ja hänryckt, rusade jag ner till telegrafstationen på Kungsgatan. Och med jubel i rösten förkunnande jag för mina föräldrar att min framtid nu var säkrad.
Telefontrådarna mellan Umeå och Raggsjö löpte över ändlösa myrmarker och älvar och sjöar och granskogar och forsar, bruset från landskapet trängde in i ledningarna och grumlade deras vackra röster.
Journalist? sade en av dem.
Ja, sade jag. Vid centralredaktionen.
Så du skulle leva på att skriva?
Just det, sade jag. Ända sedan jag lärde mig att hålla i en penna har jag inte velat något annat.
Vi har länge misstänkt något sådant. Det är för eländigt.
Nej, sade jag. det är inte eländigt. Det är ren och oförfalskad njutning.
Då är det förmodligen även syndigt, sade min mor.
Du ska skaffa dig ett hederligt yrke, sade min far. Och inte ligga andra till last.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *