Tre-års-energi

Jag går på Avenyn och in på Bokias rea och får yrsel. Snabbt ut på gatan igen och ser en mamma i nöd. I tvillingvagnen sitter en nöjd ett- och ett halvåring (jag gissar åldern) och på gatan ligger en tre- och ett halvåring (jag gissar åldern igen) och skriker. Hon skriker, sprakar och vill inte. Hon smiter, vrålar och ska inte. Hon sliter sig från sin mamma och rymmer in på bokrean och mamma gör allt vad hon kan för att skydda båda sina små barn och dessutom komma hem någon gång. Så jag som behövde tänka på något annat än min yrsel, frågar om jag kan hjälpa till.

Det kan jag. Så jag drar vagnen så förtroendefullt jag bara kan för att inte mamman skall drabbas av tanken, att jag skulle kunna vara en tant som kidnappar barn. Och hon  ser till att jag förstår, att hon inte är en mamma som slår sina barn eller ens hatar dem enda liten sekund. Vi lyckas. Jag tror att hon är lugn med mig, min yrsel försvinner och jag ser att hon är en bra mamma.

Så skönt att den tiden är förbi. Den tiden när barnen i kritiska lägen kunde hänga som klasar kring benen och vråla på offentlig plats. Jag vet hur det kan vara! Och det är härligt att kunna hjälpa till en liten stund. När jag lämnade dem skrek den lilla tjejen med samma våldsamma energi. Vilken kraft det ryms i en gullig liten treåring!