Igår var det kulturkonferens anordnad av Kultur i Väst och Västarvet i samarbete med Västra Götalandsregionens kultursekretariat och Folkets Hus, Göteborg. Det var lika med påfyllning av tankar och kunskaper hela dagen – det är en ynnest att få vara med om. Kulturens roll i samhällsutvecklingen

Utanför konferenslokalen stod en container fylld av RÖST. Det handlar om demokrati, makt och politik – de ungas röster. Där fick jag en fin tygpåse som jag burit med mig hela dagen, bara för att jag tycker att den är så himla skön. På den står det:

”Tänk vilket tråkigt samhälle
det skulle bli om
alla var likadana.
Jag skulle inte
vilja umgås med
någon.”
TEDDY KRISTENSEN 19 ÅR

Göteborgsposten ställde frågan för ett tag sedan, ”Vem har makten i kultur- och nöjessverige?” (Om länkandet skulle krångla, så hittar du krönikan under Mina texter.) Om detta handlar min krönika som var införd i FaluKuriren i mars i år.

Imorgon skulle vi åka. Efter att vår son A valt att vara Tokyobo sedan fyra år tillbaka, skulle J och jag åka dit. Äntligen skulle jag få se det vardagsliv som han tycker så mycket om. Hans hem, hans väg till jobbet, hans arbetsplats, hans vänner; vi skulle äta japansk mat och se Japans högsta berg, Fuji. Gå på muséer och bada i varma källor hade vi också planerat.   Vart tog de blommande körsbärsträden i mina drömmar vägen?

Men allt detta spelar ingen roll i sitt stora sammanhang. Stor roll spelar däremot den stora tragedi som drabbat Japan och den stora sorg som följt efter att så många liv och så många hem slagits i spillror.

Jag vet inte om jag ska tycka det är pinsamt eller inte, men jag erkänner att innan tsunamin drabbade Thailand 2004, visste inte jag vad en tsunami var. Men det finns andra som  har vetat det mycket, mycket länge. Japanerna vet att det kan komma en tsunami och de vet att det kommer jordbävningar då och då. Kanske var de lite mindre förberedda på att det skulle komma precis samtidigt?

Konstnären som gjort bilden nedan heter Hokusai och bilden gjorde han 1830. Jag gissar att han själv sett eller i alla fall hört berättats om en tsunami.

Jag minns inte hur det kom sig att vi skulle träffas. Det var i Stockholm, jag gissar på slutet av -70-talet. Hon satt i riksdagen, jag var i 30-årsåldern och vi bodde båda i Dalarna. Kanske hade någon insiktsfull människa tänkt ut, att det skulle vara bra för mig att träffa en klok och bra kvinnlig politisk förebild och därför tussat ihop oss? Hon hade i alla fall bjudit mig till Sveriges Riksdag. Hon visade mig de mäktiga salarna, där alla de stora besluten fattades och hon visade mig sitt lilla rum, där hon bodde under veckorna. Allt var mäktigt, jag var imponerad och jag tyckte om henne.

Det är många år sedan. Gudrun Sundström är död sedan flera år och jag sitter med ett slitet dikthäfte i min hand. Jag minns att Gudrun brukade läsa en dikt ibland på våra sossemöten.

Min mormor bor i Borlänge.
Vi bor i Farsta.
Vi träffas inte så ofta,
men nu har mormor legat över hos oss.
Då fick jag för första gången se hennes ben.
Gamla, svullna full av åderbråck.
Hemma hos oss är det ingen som har gamla ben.
Mamma hon har ben som passar bäst för höga klackar.
Pappa han har långdistans ben.
Jag fick känna och ta på mormors ben.
Min kompis ville också komma in och se på mormors ben,
ty dom har heller inga gamla ben i sin familj.
Hans mormor bor ända i Kiruna.
Jag skulle vilja springa och gå istället
för min mormor.
Men det är ju omöjligt,
ty hon bor ju i Borlänge, och vi bor ju här i Farsta.

Dikter av Gudrun Sundström

Påskliljorna är nya, men vasen från min barndom; 50-tal, men känns modern ännu – eller snarare igen.

Och så tar vi ett kliv bakåt till 40-talet och J:s barndom. Att han alltid gillat Johanssons Boogie-woogie-vals har jag egentligen vetat, men nu har jag bevis på att det började tidigt. ”JOHANSSONS BOOGIE WOOGIE DEN BÄSTA SKIVAN SOM FINNS HÄR HEMMA” står det på omslaget.

Jag har en dold talang. Att ljuga – men bara den 1 april. Årets alla andra 364 dagar är det jättesvårt. Knappt en liten nödlögn får jag ur mig, utan att se skuldmedveten ut. Men 1 april, när det är legitimt att hitta på något, händer det att jag med våldsam övertygelse kan få någon att tro på de mest hiskeliga historier.

Jag minns fortfarande med stor belåtenhet, när jag gick runt och väckte våra fem barn och lurade i dem något – allt noga uttänkt efter ålder och mognad – och alla gick på det!

Så var det också förra året. Då påstod jag att ett rådjur sprungit vilse och tagit sig in på lekplatsen nedanför vårt köksfönster. Den stackarn hade nästlat in sig och fastnat i rutschkanan och höll nästan på att ta vägen ner i kanan …!

Den som lyssnade med stora ögon och öron och utbrast: Va, är det sant?!  Det var ett av våra vuxna ”barn”. Jag var lycklig för att jag hade gjort det igen. Men frågan är kanske vem som lurade vem?

Snart är det dags, snart är det vår!

När jag bodde i Orsa åt jag färska lingon (från frysen) till frukost varenda dag ungefär tjugo år i sträck. Det är OTROLIGT gott! Jag skäms lite att att säga det, men jag plockade dem aldrig själv. Jag tycker om att gå i skogen och jag tycker om att äta lingon – men att plocka dem själv tycker jag är fruktansvärt tråkigt.

Då är det en rikedom att ha goda vänner, som är skogs- och lingonmänniskor. De försedde mig med lingon, år ut och år in. Tack! Åh, vad jag saknar det nu, när jag flyttat till stan. Jag kom att tänka på det i morse, när jag tog fram lite färska lingon (från frysen) som jag sparat. De är från Sälen, där de plockades sommaren som gick. Fast inte av mig …

Så här sorgligt kan det se ut, när burken är tom.

När jag för några år sedan började som förtroendevald i den svenska delegationen i Europarådets kongress, var det mest bara män där. (Om du tittar på länken på den svenska delegationen ser du att det står att jag är ledamot i Kretsloppsnämnden i Göteborg. Den uppgiften är inaktuell. Numera är det Kulturnämnden som gäller.) Europarådet består av 47 länder och de flesta – utom Sverige och några länder till – hade, konstigt nog konstaterat att det endast fanns manliga politiker som var lämpliga att skicka dit. Nu är det bättre. Efter ett gediget arbete från bland annat Sverige, är det nu beslutat att minst 30% av de förtroendevalda MÅSTE vara kvinnor. Det var stora protester från en del länder, men nu har den nya regeln gällt ett par år.

Dock har det visat sig att de flesta kvinnor idag är ersättare och männen är ordinarie. Så i skarpt läge är förbättringen inte så stor … Och tittar vi på de ordförandeposter som finns i arbetsgrupper och politiska grupper, ja, då får man sätta på sig förstoringsglas för att hitta en kvinna på posten! Men arbetet med demokratiseringen fortsätter och om några år kommer det se bättre ut. Det tror jag faktiskt på, för nu är det många som fått upp ögonen för dessa missförhållanden.

För 42 år sedan gifte J och jag mig. För tio år sedan var det följdaktligen 32-årsjubileum. Den dagen hade jag lovat J och våra två hemmavarande söner en riktigt, riktigt god middag. Vid femtiden stängde jag in mig i köket. De andra hade fått stränga order att inte på några villkor komma in i köket. Då och då skramlade jag förväntansfullt med kastruller och porslin. Men allra mest satt jag och läste. Klockan sju slog jag upp dörren mot mina hungriga gäster. Jag minns än deras tomma blickar, när de kikade in i köket.

”Då åker vi” sa jag och bjöd på skjuts upp till en stor kulinarisk upplevelse med en gigantisk utsikt över Orsasjön. Vår 32-års-överrasknings-middag åt vi nämligen på Fryksås Hotell. 

Idag däremot blir det en stilla pasta i köket, eftersom en förkylning i familjen ger sig till känna med lite efterdyningar.

Fryksås sommartid

De signalerar SAMHÖRIGHET. Jag blir lite stolt och glad när jag ser alla Europaflaggorna på rad. Men om man vet att goda möten och samtal frodas bättre i vackra rum – ja, hur tråkigt får då ett sammanträdesrum vara?

Så här kan det se ut. Placering så man bara ser ryggtavlorna på varandra, ingen konst på väggarna att vila ögat på, när man lyssnar på monotona talare från Europas olika hörn, timme ut och timme in. I burarna uppe vid taket sitter hjältarna. Det är tolkarna. De tolkar från och till engelska, franska, tyska, italienska och ryska. Vi sitter med hörlurar och lyssnar till det språk, vi bäst förstår av dessa fem. Tänk att simultantolka alla politiska utläggningar från än det ena, än det andra språket?

Det uppstår många givande debatter, men ibland tänker jag att det finns mycket inom politiken som skulle bli ändå bättre om man tänkte lite mer på ett och annat runtomkring. Hur tror ni det är med könsfördelniungen i Europarådets kongress?

Bilden ovan kanske ger en liten vink om könsfördelningen. Om detta ska jag återkomma i ett särskilt inlägg. Men nu vill jag visa att det för övrigt är ett mycket vackert hus, som Europarådets kongress har sina möten i.

Det finns konst inne och konst ute.