Imorgon skulle vi åka. Efter att vår son A valt att vara Tokyobo sedan fyra år tillbaka, skulle J och jag åka dit. Äntligen skulle jag få se det vardagsliv som han tycker så mycket om. Hans hem, hans väg till jobbet, hans arbetsplats, hans vänner; vi skulle äta japansk mat och se Japans högsta berg, Fuji. Gå på muséer och bada i varma källor hade vi också planerat. Vart tog de blommande körsbärsträden i mina drömmar vägen?
Men allt detta spelar ingen roll i sitt stora sammanhang. Stor roll spelar däremot den stora tragedi som drabbat Japan och den stora sorg som följt efter att så många liv och så många hem slagits i spillror.
Jag vet inte om jag ska tycka det är pinsamt eller inte, men jag erkänner att innan tsunamin drabbade Thailand 2004, visste inte jag vad en tsunami var. Men det finns andra som har vetat det mycket, mycket länge. Japanerna vet att det kan komma en tsunami och de vet att det kommer jordbävningar då och då. Kanske var de lite mindre förberedda på att det skulle komma precis samtidigt?
Konstnären som gjort bilden nedan heter Hokusai och bilden gjorde han 1830. Jag gissar att han själv sett eller i alla fall hört berättats om en tsunami.
Hokusai var en trevlig upptäckt. Fast jag misstänker att jag borde känt till honom. Har aldrig läst mycket om japansk (astiatisk) konst trots att jag läst konsthistoria på flera skolor/nivåer. Konstigt egentligen… Undrar om de har tagit in det i undervisningen nu för tiden.