Jag minns inte hur det kom sig att vi skulle träffas. Det var i Stockholm, jag gissar på slutet av -70-talet. Hon satt i riksdagen, jag var i 30-årsåldern och vi bodde båda i Dalarna. Kanske hade någon insiktsfull människa tänkt ut, att det skulle vara bra för mig att träffa en klok och bra kvinnlig politisk förebild och därför tussat ihop oss? Hon hade i alla fall bjudit mig till Sveriges Riksdag. Hon visade mig de mäktiga salarna, där alla de stora besluten fattades och hon visade mig sitt lilla rum, där hon bodde under veckorna. Allt var mäktigt, jag var imponerad och jag tyckte om henne.
Det är många år sedan. Gudrun Sundström är död sedan flera år och jag sitter med ett slitet dikthäfte i min hand. Jag minns att Gudrun brukade läsa en dikt ibland på våra sossemöten.
Min mormor bor i Borlänge.
Vi bor i Farsta.
Vi träffas inte så ofta,
men nu har mormor legat över hos oss.
Då fick jag för första gången se hennes ben.
Gamla, svullna full av åderbråck.
Hemma hos oss är det ingen som har gamla ben.
Mamma hon har ben som passar bäst för höga klackar.
Pappa han har långdistans ben.
Jag fick känna och ta på mormors ben.
Min kompis ville också komma in och se på mormors ben,
ty dom har heller inga gamla ben i sin familj.
Hans mormor bor ända i Kiruna.
Jag skulle vilja springa och gå istället
för min mormor.
Men det är ju omöjligt,
ty hon bor ju i Borlänge, och vi bor ju här i Farsta.
Dikter av Gudrun Sundström
Vem minns inte Gudrun!? Jag hör hennes röst, när jag läser dikten om ”de gamla benen”. Lustigt att Du skrev om henne just nu. När jag åkte hem från vår distriktskongress i lördags, satt jag faktiskt och tänkte på henne. Det är bara att konstatera att vissa personer bär man med sig!/Carin R
Vad roligt att mitt inlägg väckte de tankarna hos dig – och att vi har detta gemensamt – minnet av Gudrun; jag minns henne som så lugn och klok.
Hej Ann och Karin!
Av en händelse fick jag när jag gogglade på min fostermamma Gudrun som jag bodde hos i 7 år läsa dikten som faktiskt handlade om mig och mina barn. Jag fick inte stanna hos Gudrun då min biologiska mamma fick vårdnaden om mig men vi hade kontakt hela tiden och när min biologiska mamma dog när jag var 20 år ännu mer kontakt. Jag bodde då i Farsta och hon kom och hälsade på när hon var rikdsdagsman i Stockholm och det var då mina barn fick se hennes ben fulla av åderbråck. Jag har många fina minnen av henne och tänker på henne nästan varje dag.
Hej Christina!
tack för ditt inlägg. Så roligt att du hittade detta nu (det var ju mer än ett år sedan jag skrev mitt) – och tack för att du delade med dig av dina minnen från din barndom och om Gudrun.
varma hälsningar från Ann