Av de som haft idrott varje dag i skolan blev 96% behöriga till gymnasiet, medan det var 89% av dem som sportat bara två gånger i veckan. Det var en undersökning som gjorts i Malmö nyligen som visade detta. Skillnaden var störst hos pojkar – hos dem var det särskilt tydligt att  mer idrott i skolan gjorde att de uppnådde högre betyg framför allt i matematik, svenska och engelska.  Resultatet var statistiskt säkerställt. Oj, då, tyckte många, är det så det förhåller sig?

Jag tänker: det där har jag vetat sedan 70-talet. Jag var nybliven ersättare i skolstyrelsen i Orsa och skulle utnyttja den dag per termin, som jag hade till mitt förfogande för att göra besök i någon eller några av kommunens skolor. Jag åkte till Hansjö byskola och hälsade på fröken Gunnerfeldt och hennes klass. Där fanns ungefär tio barn i åk 1, 2 och 3, alla på mycket olika nivå kunskapsmässigt. Varje barn höll på med sitt och fröken gick runt och hjälpte dem individuellt.

Plötsligt hände något mycket snabbt, något som jag upplevde med skräckblandad förtjusning. Det kändes som kadaverdisciplin blandat med kärlek till barnen. ”Nu barn”, ropade fröken, ”nu är det dags”! Så klappade hon i händerna igen samtidigt som hon blåste hårt i en visselpipa. På denna givna signal drog barnen fram en gymnastikmatta, ett antal hopprep och en liten studsmatta. Plötsligt var de uppdelade på tre grupper – en grupp hoppade rep, en hoppade studsmatta och den tredje slog kullerbyttor. Barnen kämpade hårt och bytte snbbt station, när visselpipan tjöt. Efter tio minuter var allt över, redskapen undanplockade och alla barn satt prydligt i sin bänk och plitade siffror och bokstäver.

”Ja, så här gör vi” sa fröken Gunnerfeldt till mig i förbifarten, ”så här gör vi för då lär sig barnen mycket bättre det de ska.”

ru Kim Thúy

Det är under det senaste året jag upptäckt sekwa. När jag står och väger en pocketbok i handen från det förlaget, vet jag att böckerna har något gemensamt – i alla fall de jag väljer. De är tunna, de innehåller ett vackert språk, författaren är fransk och kvinna. Och jag gillar boken! Just nu är det ru, av Kim Thúy. Ett citat:

JEANNE – VÅR FE i rosa tröja och med en blomma i håret – befriade min röst utan att använda ord. Hon talade till oss nio vietnamesiska elever från låg- och mellanstadieskolan Sainte-Famille med hjälp av musik och med hjälp av händer och axlar. Hon visade oss hur vi skulle ta plats i rummet genom att slappna av i armarna, hålla huvudet högt och dra djupa andetag. Hon fladdrade omkring oss som en fe och smekte oss i tur och ordning med blicken. Henns hals sträcktes tills den bildade en linje som löpte via axeln och armen ut i fingertopparna. Hon gjorde vida cirklar med benen som ville hon sopa väggarna och vispa runt i luften. Det är Jeannes förtjänst att jag lärde mig frigöra rösten ur kroppens skrymslen så att den nådde ut till läpparna.

Landet Runt i SVT brukar skicka in skyltar, som på något sätt framstår som komiska fast det säkert inte var meningen från början. Kanske skulle skylten ovan passa? Ibland känns livet som ett enda STOPP. Men ändå, den här vägvisaren känns väl ändå bra onödig …

Bark

Vi hamnade plötsligt i ett rum vi aldrig varit i förrut. Ett rum där allt såg annorlunda ut, men ändå likt det jag var van vid. Ett naturrum där träden, om jag tittade noga såg exotiska ut.

Lärkträdsdunge

Det var i Änggårdens naturreservat och det var 1953 man beslutade sig för att börja plantera för vår natur främmande träd. Man ville bygga en plats som ger näring åt nya kunskaper. Jag sände en tacksamhetens tanke till dem som en gång bestämde sig för att satsa på arboretet som ligger i nära anslutning till Botaniska trädgården i Göteborg.

En stam som jag stannade extra länge vid och klappade lite på,  var ett mäktigt träd vid namn Cryptomeria japonica. Jag är ingen botanist, men jag förstod att det kom från Japan. Därför väcker det särkilda känslor hos mig. I Japan bor vår son sedan åratal tillbaka. Han åkte som tonåring och nu är han vuxen. Han bor där än. Trädet jag klappade planterades 1955 och det står här fortfarande och barken är så vacker. När jag googlade på Cryptomeria Japonica började misstänka att det vimlar av varianter i våra trädgårdar.

För mig blev det ett rum för kunskap och ny upplevelse, men också en plats för näst intill anddäktig stillhet och eftertanke. Ja sa till mig själv att hit borde jag gå minst en gång i månaden. Så nu är det dags igen, det var början av mars förra gången.

För en tid sedan tog jag bort möjligheten att kommentera mina inlägg. Saknar du det? Jag tänkte noga innan och lusten att ta bort det övervägde, men jag är tveksam om jag gjorde rätt val. Skälet var att jag är trött på att allt ska kommenteras, alltid. Alla ska tycka om allt – genast. Man hinner inte tänka, man hinner inte fundera, man hinner inte bearbeta – tyck bara till , så är det gjort.

Många gånger vill jag att mina inlägg ska vara något att gå omkring och tänka på. Och kanske göra att en uppfattning kan ändras eller formuleras om; inte nödvändigtvis genast tycka något om! Det var huvudskälet till att jag tog bort möjligheten.  Jag tänkte också att den som verkligen vill svara eller tycka till kan göra det antingen genom facebook eller genom en av flikarna i blogghuvudet, kontakt.

Men jag saknar kommentarerna lite. Jag saknar er som skrev en rad och jag vill inte vara en bloggare som ger ett slutet intryck. Tycker du att jag ska ta tillbaka möjligheten att kommentera varje inlägg? Svara mig GÄRNA på den frågan – antingen via facebook eller via min flik kontakt eller med ett mejl till ann@annbeskow.se.

Just nu kan jag inte lägga in bilder i bloggen. Det kommer snart att gå igen, men nu får orden tala naket. Idag bjuder jag på ett citat. Det är den gamle mannen som är på besök hos sin dementa hustru på sjukhemmet:

”Jag skyndade mig hit” säger jag, medveten om att du inte har en aning om vårt inbillade samtal i morse, konversationen jag drömde mig till.
Du låter skrattet tona ut, säger: ”Hej på dig”, men sedan tystnar du, och jag står tåligt kvar och väntar på att något ska hända, vad som helst. Du lutar dig framåt och viskar konspiratoriskt: ”Du har stulit mina äpplen.”
Du fnittrar som en ung flicka, ohejdat och gällt.
”Men känner du inte igen mig, Natasja?” säger jag och går in i rummet, ställer mig rakt framför dig. ”Jag är här nu. Ser du mig?”
”Sommaräpplen är så fina.”
”Jag heter Johan”, säger jag och ser dig i ögonen. ”Jag är din man. Vi har varit tillsammans i sextiotre år. Det är en lång tid. Vi är båda gamla.”
”Du heter Johan?”
”Ja, det gör jag. Minns du mig?”
”Vem sa du att du var?”

Citatet kommer från boken Tusen ord för allt. Den är skriven av Conny Palmkvist.

Stilleben

”Jag vet verkligen inte varför jag tycker så otroligt mycket om det” sa J. och visade mig ett stilleben. Stilleben med betoning på I, trodde jag det hette när jag var liten och tyckte det var ett mycket lustigt ord. J. visade mig Stilleben med ost, kronärtskocka och körsbär av den holländska konstnären Clara Peteers som levde på 1600-talet.

Jag började fundera på varför jag också tycker mycket om den målningen. Det har med exaktheten att göra. Det är verkligen inte lätt att måla en ost eller ett körsbär, så att det ser så otroligt verklighetstroget ut. Det kunde Clara Peeters på 1600-talet och dessutom målade hon så att det såg så gott ut! Men det som allra mest lockar min fantasi är just detta att osten, bären, fisken, glasen och faten såg ut ungefär likadant då som nu. Människorna pratade med varandra på ett annat sätt, tankarna och erfarenheterna var annorlunda, farorna var inte samma som nu och inte glädjeämnena heller, men matbordet är så igenkännbart. Det skulle kunna vara just den osten, jag sätter på bordet i påsk. Är det inte svindlande?

En liten dagboksanteckning för ganska längesedan:

Fortare, fortare … hundarna springer …
ska bara och ska bara

gå in med jackan på och matkassen i handen, vattna blommorna
och byta glödlampan och …

Vännerna, vart tog vännerna vägen?
Vi uppfostrar våra barn till stress  . . . tick,tack, klockan
går …

Min reflektion idag: Ändå tog vi det rätt lugnt då, jämfört med nu.

Vårljus i Slottskogen

Slottskogens vårljus förför mig i tidig morgon. Himlens ljus letar sig fram mellan stammarna.

Vårväg

Vårvägen leder mig mot nya mål. Vilka vet jag ju aldrig riktigt säkert, men alltid något nytt och något spännande. Plötsligt stod det en mycket gammal dam vid sidan av vägen. Hon hade uråldriga skidstavar i ena handen och ett nyfångat vårris i den andra handen, alltmedan hon gjorde djupa knäböjningar i morgonsolen.

Tomma träd

När jag ser tomma träd, tänker jag på att bli gammal. Är det så det känns att bli mycket, mycket gammal. Den friska kronan är borta och skalet är skört. I den tid jag lever just nu, vill jag fylla på med intryck och kommande minnen,  så att jag har mycket att ösa ur, den dag jag kanske inte längre kan dra ut i Slottskogens vårljus tidigt på morgonen. Jag vill fylla mitt skal med ämnen som göder min lust, min nyfikenhet och mitt hopp.

Det kommer en tid, när jag kommer att tänka på den tid jag just nu lever i, som en mycket lycklig tid.

”ATT KUNNA LÄSA MYHETERNA DIGITALT SKULLE GÖRA DET ÄNNU ENKLARE ATT HÅLLA KOLL PÅ VAD SOM ÄR PÅ GÅNG I STOCKHOLM … Nu lanserar vi hela tidningen i våra digitala kanaler.” Så stod det i en helsidesannons i Dagens Nyheter som jag köpte i kiosken i Sala, när jag väntade på tåget. Dagens tidning kostade tjugo kronor.

Tjugo kronor för att sprida händelser i samhället av allmänt intresse, viktiga händelser i Sverige och världen – 20 kronor per dag för att delta i det demokratiska projekt som hela livet är eller i all fall bör vara. 100 kronor för fem lösnummer av DN! Det finns många som tycker att det är alldels för mycket pengar. Det finns många i vårt land, som inte ens har ett val om de ska köpa DN eller inte. Pengarna finns inte.

Jag tänker vidare på en totalt digitaliserad upplaga. Praktiskt för många, men krångligt för andra och fullkomligt ouppnåligt för ganska många. Den som inte har en dator eller aldrig lärt sig hur den fungerar, gläder sig inte åt den totalt digitaliserade upplagan samtidigt som lösnumret förmodligen stiger från 20 till 30 kronor.  Självklart ska vi vara med i den tekniska utvecklingen, men vi får aldrig glömma dem som står bredvid och tittar på. Det är ett hot mot demokratin om vi utgår från att alla finns med på de snabba tågen. Ännu värre är det om vi ser hur ojämlikheten ökar, när det gäller offentliga och privata tjänster som berör oss alla, men inte har någon ambition att ta någon hänsyn till det.