Av de som haft idrott varje dag i skolan blev 96% behöriga till gymnasiet, medan det var 89% av dem som sportat bara två gånger i veckan. Det var en undersökning som gjorts i Malmö nyligen som visade detta. Skillnaden var störst hos pojkar – hos dem var det särskilt tydligt att mer idrott i skolan gjorde att de uppnådde högre betyg framför allt i matematik, svenska och engelska. Resultatet var statistiskt säkerställt. Oj, då, tyckte många, är det så det förhåller sig?
Jag tänker: det där har jag vetat sedan 70-talet. Jag var nybliven ersättare i skolstyrelsen i Orsa och skulle utnyttja den dag per termin, som jag hade till mitt förfogande för att göra besök i någon eller några av kommunens skolor. Jag åkte till Hansjö byskola och hälsade på fröken Gunnerfeldt och hennes klass. Där fanns ungefär tio barn i åk 1, 2 och 3, alla på mycket olika nivå kunskapsmässigt. Varje barn höll på med sitt och fröken gick runt och hjälpte dem individuellt.
Plötsligt hände något mycket snabbt, något som jag upplevde med skräckblandad förtjusning. Det kändes som kadaverdisciplin blandat med kärlek till barnen. ”Nu barn”, ropade fröken, ”nu är det dags”! Så klappade hon i händerna igen samtidigt som hon blåste hårt i en visselpipa. På denna givna signal drog barnen fram en gymnastikmatta, ett antal hopprep och en liten studsmatta. Plötsligt var de uppdelade på tre grupper – en grupp hoppade rep, en hoppade studsmatta och den tredje slog kullerbyttor. Barnen kämpade hårt och bytte snbbt station, när visselpipan tjöt. Efter tio minuter var allt över, redskapen undanplockade och alla barn satt prydligt i sin bänk och plitade siffror och bokstäver.
”Ja, så här gör vi” sa fröken Gunnerfeldt till mig i förbifarten, ”så här gör vi för då lär sig barnen mycket bättre det de ska.”
Säger undersökningen något om formerna för idrotten och ifall idrotten upplevs som något positivt av de enskilda eleverna? Själv kan jag tyvärr inte säga att idrotten tillförde något positivt till min skoltid. Det handlade bara om konkurrens och att välja lag och att tävla sinsemellan undervisningsformer som bara understödde mobbning och utslagning.
Det är tyvärr många som känner som du – alltför många. Och det är inte ok! Det är istället något som man alltid, alltid måste arbeta med i skolan. Alla har rätt att känna sig inkluderade. Det jag har sett och hört från undersökningen, tar inte upp detta. Men en lösning att komma bort från mobbning och utslagning är ju inte att slopa idrotten. Däremot måste man jobba hårt för att få till ett gott kilmat så att alla barn/ungdomar får ut något positivt av det.
Jo fast jag tycker ”formen” och hur man gör och det omkring undersökningen t.ex. vilken samhällsklass och vilken miljö barnen kommer ifrån är viktiga i sen sådan undersökning. Annars kan ju resultatet lika gärna bero på andra faktorer.
Vad det gäller idrott så tror jag att poängen är att den måste utföras på ett kompetent sätt där eleverna får mycket valmöjligheter och kan styra mycket själva. Att tvingas motionera tror jag snarare är negativt och har man inte möjlighet att gör det bra för alla så tror jag faktiskt det kan vara bättre att skippa det helt.
Håller med om att det är viktigt och intressant hur undersökningen gjorts. Jag har inte läst hela – bara det som jag fått via media. Men jag såg att de hade tagit hänsyn till miljö, hur uppväxtförhållanden såg ut osv.
Ja i så fall är det ju positivt, men alltså jag tänker att man ska lägga fokus på mer rörelse i skolan som en integrerad det inte som tvång eller med syftet att alla ska bli elitidrottare. Det är ju inte så att jag är emot idrott, men jag tycker ofta det känns väldigt förenklat när det beskrivs som positivt. För jag undrar verkligen om det finns några positiva effekter av att tvinga barn att motionera eller tävla fast de inte vill.
Kloka synpunkter! Vill du göra ett gästinlägg på min blogg om detta?
Jag tycker att motion blir som ett inre tvång och därmed inte sagt att det är negativt. Jag simmar och cyklar så gott som dagligen och märker att det påverkar mig positivt både fysiskt och inte minst psykiskt. Kort sagt jag mår bra av det. När det gäller idrotten i skolan var en tycker jag ofta bortglömd faktor livet i omklädningsrummet. Kul var det sällan. I gymnasiet var det tufft att göra så lite som möjligt i gymnastiken ( ämnet hette då gymnastik med lek och idrott) och hur bra var det. Mitt starkaste positiva minne från skolidrotten var när jag som 7-åring blev hjälte i en gränsbollsmatch på Whitlockska Samskolan. Senare var det si och så med skolsporten. Margit Gunnerfelts övningar var ju en strålande pedagogik som skedde i skymundan.
Tack för alla inlägg. Idrott är tydligen inte bara bra för hälsan och intellektet (när det sker på ett bra sätt) – idrotten väcker också många starka känslor!