Månatligt arkiv: november 2011

Det är mycket som inte fungerar bra nu. Mycket som borde fungera, som måste fungera väl, men ändå går snett. Gång på gång rapporteras om vanvård och usla förhållanden för gamla människor. I skolan blir klyftan mellan elever som får den hjälp och det stöd alla borde få  och dem som hamnar i torftiga skolmiljöer, bara större. Stora delar av regeringens extrapengar till Trafikverket för att tågen skulle fungera bättre i vinter än förra året, har betalats för att lösa ut ett privat företag som inte sköter de arbetsuppgifter de åtagit sig. Och resenärerna får förbereda sig på ännu en stökig vinter.

Detta var bara några exempel på tjänster, som alla människor behöver i olika skeden av livet, tjänster som i huvudsak betalas med skattepengar. Det handlar om vår välfärd.  Men det fungerar inte!

Under senare år har två saker hänt. Det ena är att verksamheter som är skattefinasierade sköts alltmer av privata bolag. Det andra är att den moderaterna regeringen gång på gång har prioriterat att sänka skatter för dig och mig och därmed skickat mindre pengar till skola, vård, trafik med mera.

Jag tycker att t.ex. omsorgen om gamla människor inte lämpar sig särskilt bra för privata bolag. Jovisst, självklart är det så att det finns både bra och dålig vård inom privat och offentlig verksamhet. Men jag tycker ändå inte om privatiseringarna av två skäl. Det ena är att själva bolagsformen uppmanar till att verksamheten ska gå med vinst. Man kan alltså tjäna pengar på att dra ner på kostnaderna för t.ex. mat, blöjor eller personal, pengar som inte går tillbaka till de gamla utan går ut som vinst för vårdhemmets chefer och aktieägare. Det andra är att det är komplicerat att politiskt styra vad det är man handlar upp. Privat verksamhet ska ju handlas upp och handlar man upp äldrevård ska man veta, vad man beställer och kunna kontrollera om man får det man beställt. Det är svårt! Många kommuner upptäcker inte missarna förrän stora missförhållanden råder med mycket lidande som följd.

Så var det där med skatten! Om staten sänker skatter gång på gång för oss, är det väl ganska självklart att det finns mindre pengar att skicka ut till kommunerna. Det är ett av de stora skälen till varför kommunerna måste spara och skära ner. Alltihop hänger ju ihop. Men moderaterna har föredragit skattesänkningar, gång på gång. De har tyckt att privatekonomin är viktigare än vår gemensamma välfärd.

Nu, när de stora bristerna inom vård, skola, omsorg, trafik med mera börjar dugga tätt hör jag plötsligt häromdagen finansminister säga:

”Om vi vill ha en god välfärd, måste vi betala skatt. Det är häftigt att betala skatt!”

Det är häftigt att betala skatt! Så sa Mona Sahlin för kanske femton år sedan. Men i förrgår var det Anders Borg som sa det. I mina öron ekar hans ord tomt. De känns inte trovärdiga.

Ibland förundras jag över allt som göms i hjärnans alla skrymslen och vrår. Plötsligt hoppar något minne upp. Något som inte givit sig till känna på åratal, kanske decennier. Så här var det för mig inatt:

Klockan 03.13 raglade jag sömngångaraktigt upp för att kissa. På vägen mellan badrummet och sängen tänkte jag diffust, att nu ska jag plocka fram ett vackert minne, något som gjorde intryck på mig, något jag tyckte om – något som känns skönt att somna om på. Vips rann två händelser upp i mitt huvud. Kristallklart minns jag välbehaget, även om det var två helt olika tillfällen vid två vitt skilda tidpunkter i mitt liv.

Minne 1. Jag är 32 år, hustru och mamma till två små flickor 4 år resp. 10 månader. Jag har legat på sjukhus, nära att dö. Men nu har allt gått bra, jag har fått lämna lasarettet och kliver för första gången in i vårt hus. Vilken känsla! Allt ser likadant ut som det brukar, men ändå så annorlunda. Så härligt att byta ut sterila sjukhusväggar och nära-döden-existens mot våra välkända tavlor och vardagsliv. Att höra barnröster. Att ha min familj omkring mig. Så skönt, men så tröttsamt. Att få komma hem igen. Så tryggt. Hem.

Bild 2. Den 27 juli 2005. En onsdag i juli. I Orsa där jag bodde betyder det ”Onsdagsyra”. Musik och tusentals människor på alla gator och torg. Jag står på scenen och delar ut Kulturstipendium i egenskap av kommunstyrelsens ordförande. Nedanför scenen är det människor, människor, instrument och ännu fler människor. De ser glada ut. Kvällen har just börjat. Plötsligt börjar de sjunga. Jag tror det är spontant. ”Jag må hon leva” sjunger de, för jag fyller 60 år den dagen. Jag fylls av sprittande glädje ända nerifrån stortåna och rakt upp i håret. Och jag tänker, att denna minut ska jag aldrig, aldrig glömma.

Så var det i natt. Det var de två bilderna, som växlade om att ta plats i mitt huvud. Kanske var det just de minnena som trängde sig på, för att de påminde mig om vad som gör mig trygg och glad; mitt hem, min familj och varma, glada och spontana människor.

Orsayra 2011

Alkoholfritt öl

Min senast lästa bok är Jag ska bara fixa en grej i köket, av Moa Herngren. Det är en allvarlig bok, en sorglig bok, en tung bok. Ändå kan jag inte sluta läsa …

Jag läser och läser och är lycklig. Lycklig för att jag har så lätt att identifiera mig. Om inte jag hade fattat mitt livs viktigaste beslut i augusti 1979, hade jag kunnat vara som Ingrid i boken. Ingrid är alkoholist. Jag slutade dricka alkohol i tid. Hade jag inte gjort det, hade jag varit som hon. Hela mitt liv, min trygghet, min kärlek, min familj och mina livsuppgifter hade rasat ihop som ett korthus. Men jag fattade rätt beslut. Jag slutade med de härliga drinkarna, vinet och ölet och jag fick hela mitt innehållsrika, fina liv i kvitto.

Boken påminner mig om ytterligare en sak. Du som står bredvid och ser vart det är på väg: SÄG NÅGOT! I Moa Herngrens bok finns det många omkring Ingrid som egentligen ser. Syster, sambo, expartner, arbetskamrater, Ingrids flicka Junis lärare. Nästan alla blundar och ljuger fast de ser det de ser. Modigast är arbetskamraten Mona-Lisa. Hon är uppriktig mot Ingrid trots att hon är underställd Ingrid som är hennes chef. En eloge till Mona-Lisa – men tyvärr räckte inte hennes mod ända fram.

En till som är riktigt modig är Ingrids dotter Juni, sju-åtta år. Hon försöker tala sin mamma till rätta. Det träffar rakt in i mamma Ingrids hjärta, men det räcker inte. Juni är ju bara ett barn.

Nu är det snart jul. Många barn kommer sitta framför Kalle Anka och stänga av sina julkänslor, eftersom de vet att de vuxna redan börjat. Börjat dricka och kommer bli fullare och fullare och konstigare och otäckare ända tills julafton är över. De barnen tänker jag ofta på.

Hyacinthav

Speciellt när vi är så många som drabbas. Så låter sista meningen i citatet nedan. Och citatet har jag klippt ur en kommentar på bloggen Så fint jag vill. Lördagen den 26 november handlar inlägget om ett NEJ från försäkringskassan till sjukpenning. Ett fall som borde vara ett självklart JA! Och, som kommentaren berättar, det är många som drabbas.

”Jag fick också helt avslag från förvaltningsrätten för några veckor
sedan…Det är verkligen helt sjukt. Att man inte kan få vara sjuk ett tag. Jag
vet inte vad jag ska säga om det här, har varit arg i ett års tid p g a sådant
här. Speciellt när vi är så många som drabbas.”

Sjukpeng är en försäkring som man ska kunna räkna med, när man är sjuk. Givetsvis innebär det inte att man ska missbruka detta och se det som sin självklara rätt att sjukskriva sig ”när jag är lite trött.” Jag måste säga det, eftersom det finns människor som tror att de flesta fuskar till sig pengar.

Men de flesta fuskar inte. Idag är det många som får nej från Försäkringskassan, fast det borde vara ett självklart ja. Ord står mot ord, när läkarna som träffat patienten genom sitt läkarintyg ska försöka övertyga Försäkringskassan att sjukpenning borde gälla. Konsekvensen blir att människor som arbetar, sköter sig, har inkomster och utgifter som alla andra, kan få sin ekonomi rubbad i åratal om de råkar bli sjuka några månader.

Varför blev det så här? För sju-åtta år sedan började socialdemokraterna att ändra reglerna för försäkringskassan. Det fanns för många långtidssjukskrivna, det var för många som sjukpensionerades och ibland var ”det för lätt” att sjukskriva sig. När sedan moderaterna kom till makten började de ta ”krafttag mot utanförskapet”. De skärpte reglerna rejält och framförallt skickade de mycket mindre pengar till Försäkringskassan. Moderaternas viktigaste mål var att sänka skatter. Detta innebar givetvis väldigt mycket mindre pengar till bland andra Försäkringskassan, som fick stränga direktiv att vara så hårda som möjligt.

Det var så det gick till när Försäkringskassan gick från att vara en trygghetsförsäkring till lotteri och sjukskrivna började tala om att de gick in i en ”försäkringskassedepression”. Detta tillstånd beror på moderat politik. Så här skulle det inte behöva vara. Sverige har råd med bättre!

Till alla er som inte blivit trodda: Det är inte er det är fel på, jag tror på er och sträcker fram ett hav av hyacinter och tulpaner!

Tulpanhav

Vad jag såg mitt i centrum i en förort i Lissabon

De hade redan flyttat in,
det syntes tydligt när den allra största flög in och ut med den självklara rätt,
som minner om nyinköpt bostad.
De hade fixat så att det passade dem allihopa.
Således stod fönster på vid gavel.
Alla karmar täckta av träck.
Fasaden bar spår av fantasi och stolthet.
Slitet kakelmönster.
Det fladdrade frihet om duvvingarna.

Undrar vilka människor som bodde där senast?
Och undrar hur de mådde?

Signaturen TOK i GP den 23 november 2011

Idag tog  ”TOK I KVADRAT” till orda i Göteborgsposten. Så här gick konversationen. Först säger socialminister Göran Hägglund:

Och då svarar Annie Lööf, ledare för det lilla partiet med de stora ambitionerna att bolagisera det ena politikerområdet efter det andra:

Bilden visar eftermiddagsskymning i Skärhamn. Vi var på Akvarallemuséet i söndags. MEXICO -POESI & POLITIK heter utställningen där. Konsten och politiken hänger ihop i Meico. Aktiva konstnärer är en del av samhällsutvecklingen – med sina bilder berättar de om smärtan i tillvaron; våld, fattigdom, demokratibrist, drömmar om ett bättre liv.

Jag önskar mig ofta mera konst i den svenska politiken. Oftast går politiken vilse bland paragrafer, kontoplaner och juridik. Jag saknar känsla och intution. Jag saknar sunt förnuft och medkänsla. Om politiken vågade använda mer av sådant,  skulle ett och annat kunna vara enklare, än det är idag. Arbetsnamnet på min nästa bok heter ”Politik och känsla”.

Häromdagen var jag ombud vid förhandling i Förvaltningsrätten. Försökte förklara varför personen jag försökte hjälpa, var felbedömd av Försäkringskassan. Hamnade i absurda samtal och ordklyverier kring något som egentligen  var väldigt enkelt. En person som tre läkare ansåg vara för sjuk för att arbeta hade använt ”fel ord” enligt Försäkringskassan. Om det hade funnits lite poesi och lite sunt förnuft i det rummet hade det varit enkelt. Och hade det funnits redan för ett år sedan, när alltihopa hände, ja, då hade vi aldrig behövt besvära Förvaltningsrätten med vårt ärende.

Varje kväll klockan 22.00 tar jag en ögondroppe i höger öga. Jag gör det för att uppskjuta förlorad syn på ögat. Jag kan skjuta fram synnedsättningen i många år, så det är bra att dropparna finns. Men de kostar! Jag har hållit på med det i grovt räknat tre månader och har köpt droppar värda cirka 2000 kronor. Men jag har betalat mindre. Skönt att de  är subventionerade; just nu kan de inte kosta mig mer än 1800 på ett år. (Samtidigt tänker jag genast på de som kanske inte ens har 1800 kronor att satsa på sitt högra öga …)  Nu ska ni få höra: jag får dropparna i engångsdoser. Jag ska ha en droppe i ögat men dosen innehåller fyra droppar, som JAG MÅSTE KASTA BORT VARJE DAG. Så när jag köper droppar som är värda 2000 kronor slänger jag bort motsvarande 1500 kronor i slasken. 1500 SKATTESUBVENTIONERADE KRONOR.

En annan sak: Undrar hur mycket alla de TV-apparater, telefoner, TV-boxar, gps-are, skrivare, musikanläggningar mm. mm. som blivit stående för att ingen förstod hur man skulle använda dem, är värda. Ja, jag menar bara dem som ingen använder, men som bara står för att man orkar inte eller vet inte, hur man ska slänga dem. Hur mycket pengar rymmer de?

I had a dream – en önskedröm! Tänk om jag fick lägga ihop bortkastade-ögondroppspengar och oanvänd teknisk utrustning till en enda summa, omvandla pengarna till skattepengar och använda alltihopa till omsorgen om våra gamla som behöver mycket stöd under livets sista år. Tänk om!

Men jag förstår att det inte går.  OM min dröm vore möjlig skulle naturligtvis den moderata regeringen ta tillfället i flykten och sänka skatten lite mer för alla – så att var och en kan köpa mer och äga mer.

Så jag får fortsätta att kasta bort ögondroppar, grannens musikanläggning som stått stilla i fem år för att han inte vet hur han ska få igång den får stå kvar, och om livet för de gamla ska bli tryggt eller ett helvete, det får vi fortsätta att leva i ovisshet om.

Lövträd i Orsa

Träd är viktiga. Träd hör ihop med syre, med liv. Träd ger mig lugn, hopp, besinning och livslust. Kanske skulle jag kunna säga att jag älskar träd, i alla fall ibland. En gång hade jag ett mäktigt lövverk precis utanför mitt fönster (i Orsa). Det var under de värsta klimakterieåren med många nätter med orolig sömn. De träden betydde så mycket. Att stilla min oro genom att titta på blad efter blad, hur de sakta darrar i den ljusa sommarnatten, är en behaglig sysselsättning när allt annat är obehagling.

Mitt i Stockholm står en jättestor, gammal ek, som ska huggas ner om en stund. Kanske är arbetet redan påbörjat. Runt om trädet och i trädet sitter ledsna och stridslystna människor och vill förhindra det. De lyckades förra gången, men efter ytterliggare en noggrann undersökning säger Stockholms stad att trädet är farligt och måste ner. Det är murket och kan snart falla ner och skada människor.

Aktivisterna tror inte på det. Jag vet inte hur det är, men jag är benägen att tro på Stockholms stad. Bland aktivisterna finns säkert många olika människor – några av dem kanske på goda grunder vet att stan överdriver faran och bara vill ha bort trädet för att det står och skräpar, men många av nej-till-nedsågning lever nog just nu mest på sin stora kärlek till träd. De säger att det är en fråga om demokrati!

Är detta ett övvergrepp mot demokratin som sker. Jag vet inte, för jag kan inte detaljerna. Men ponera att trädet får stå kvar och det drar en storm över Stockholm inatt. Eken blåser ner och skadar svårt åtta människor på väg hem från en födelsedagsfest. Bland dem finns två barn och flera föräldrar. Hur skulle det låta då? Vem skulle skrika ut att Stockholms Stad inte tagit sitt säkerhetsansvar? Jag vet inte.

Däremot vet jag att människors tilltro till samhället sviktar. Eken-företrädarna tror inte på Stockholms stad. Även om jag i det här fallet tror på Stockholms stad (tror jag), så har min tillit till samhället och dess system börjat svikta rejält i flera olika andra sammanhang. Det svider att känna så. När människorna i ett samhälle inte längre tror att de som ska företräda dem i livets olika skeden, använder sitt förtroende, sin kunskap och sin kompetens på ett tryggt sätt, då är det ett verkligt hot mot demokratin. Det vet jag. Det oroar mig mycket. När oron blir för stor, går jag ut en stund bland träden.

Hustak i Lissabon

Kakelhustak i Lissabon

Varför sätter kakel och mosaik igång hela mitt vegetativa system? Blodet rusar, hjärtat slår fortare, fantasierna springer åt alla håll och jag genomfars av lycka. Varför är det så? Jag kan bara gissa svaret. Det är som vanligt inte enkelt, utan mångfassetterat. Flera olika små händelser och upplevelser i mitt liv har lagts ihop till en helhet, som betyder något.

Och det är kanske just det som är svaret? Kakel och mosaik är små olika delar som tillsammans skapar en helhet – ofta vacker, men ibland ful, ofta funktionell, ibland inte. I Lissabon minner alla dessa mönster om människors arbete och liv från nu och århundranden bakåt i tiden. Det kryllar av alla dessa mönster som gör mig lycklig. Dessutom går jag omkring och tänker på den fina mosaikbrickan som jag fick lägga en gång när jag var liten.

Trottoar i Lissabon

Till detta vill jag lägga min kärlek till väkomnande offenliga rum. Torg och trottoarer i Lissabon bidrar till stadens signum.  Se bilden ovan! Säkert måste bitarna huggas för hand för att passa in. Tänk att lägga så mycket arbete och omanke i de offentliga ytorna som människor stressar omkring på. Så mycket tristare det vore om alltihop var bara grått, grått?

De offentliga rummen är viktiga. De berör alla och de påverkar hur vi mår innuti. Avslutar med golvet på turistbyrån på kommerstorget i Lissabon.

Turistbyrågolvet i Lissabon