I had a dream, fast det går ju inte

Varje kväll klockan 22.00 tar jag en ögondroppe i höger öga. Jag gör det för att uppskjuta förlorad syn på ögat. Jag kan skjuta fram synnedsättningen i många år, så det är bra att dropparna finns. Men de kostar! Jag har hållit på med det i grovt räknat tre månader och har köpt droppar värda cirka 2000 kronor. Men jag har betalat mindre. Skönt att de  är subventionerade; just nu kan de inte kosta mig mer än 1800 på ett år. (Samtidigt tänker jag genast på de som kanske inte ens har 1800 kronor att satsa på sitt högra öga …)  Nu ska ni få höra: jag får dropparna i engångsdoser. Jag ska ha en droppe i ögat men dosen innehåller fyra droppar, som JAG MÅSTE KASTA BORT VARJE DAG. Så när jag köper droppar som är värda 2000 kronor slänger jag bort motsvarande 1500 kronor i slasken. 1500 SKATTESUBVENTIONERADE KRONOR.

En annan sak: Undrar hur mycket alla de TV-apparater, telefoner, TV-boxar, gps-are, skrivare, musikanläggningar mm. mm. som blivit stående för att ingen förstod hur man skulle använda dem, är värda. Ja, jag menar bara dem som ingen använder, men som bara står för att man orkar inte eller vet inte, hur man ska slänga dem. Hur mycket pengar rymmer de?

I had a dream – en önskedröm! Tänk om jag fick lägga ihop bortkastade-ögondroppspengar och oanvänd teknisk utrustning till en enda summa, omvandla pengarna till skattepengar och använda alltihopa till omsorgen om våra gamla som behöver mycket stöd under livets sista år. Tänk om!

Men jag förstår att det inte går.  OM min dröm vore möjlig skulle naturligtvis den moderata regeringen ta tillfället i flykten och sänka skatten lite mer för alla – så att var och en kan köpa mer och äga mer.

Så jag får fortsätta att kasta bort ögondroppar, grannens musikanläggning som stått stilla i fem år för att han inte vet hur han ska få igång den får stå kvar, och om livet för de gamla ska bli tryggt eller ett helvete, det får vi fortsätta att leva i ovisshet om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *