Så mycket det ryms i en hjärna

Ibland förundras jag över allt som göms i hjärnans alla skrymslen och vrår. Plötsligt hoppar något minne upp. Något som inte givit sig till känna på åratal, kanske decennier. Så här var det för mig inatt:

Klockan 03.13 raglade jag sömngångaraktigt upp för att kissa. På vägen mellan badrummet och sängen tänkte jag diffust, att nu ska jag plocka fram ett vackert minne, något som gjorde intryck på mig, något jag tyckte om – något som känns skönt att somna om på. Vips rann två händelser upp i mitt huvud. Kristallklart minns jag välbehaget, även om det var två helt olika tillfällen vid två vitt skilda tidpunkter i mitt liv.

Minne 1. Jag är 32 år, hustru och mamma till två små flickor 4 år resp. 10 månader. Jag har legat på sjukhus, nära att dö. Men nu har allt gått bra, jag har fått lämna lasarettet och kliver för första gången in i vårt hus. Vilken känsla! Allt ser likadant ut som det brukar, men ändå så annorlunda. Så härligt att byta ut sterila sjukhusväggar och nära-döden-existens mot våra välkända tavlor och vardagsliv. Att höra barnröster. Att ha min familj omkring mig. Så skönt, men så tröttsamt. Att få komma hem igen. Så tryggt. Hem.

Bild 2. Den 27 juli 2005. En onsdag i juli. I Orsa där jag bodde betyder det ”Onsdagsyra”. Musik och tusentals människor på alla gator och torg. Jag står på scenen och delar ut Kulturstipendium i egenskap av kommunstyrelsens ordförande. Nedanför scenen är det människor, människor, instrument och ännu fler människor. De ser glada ut. Kvällen har just börjat. Plötsligt börjar de sjunga. Jag tror det är spontant. ”Jag må hon leva” sjunger de, för jag fyller 60 år den dagen. Jag fylls av sprittande glädje ända nerifrån stortåna och rakt upp i håret. Och jag tänker, att denna minut ska jag aldrig, aldrig glömma.

Så var det i natt. Det var de två bilderna, som växlade om att ta plats i mitt huvud. Kanske var det just de minnena som trängde sig på, för att de påminde mig om vad som gör mig trygg och glad; mitt hem, min familj och varma, glada och spontana människor.

Orsayra 2011

2 svar till “Så mycket det ryms i en hjärna”

  1. Brita Holvid Fastlund skriver:

    Ibland skulle jag vilja bli av med en del saker som har fastnat i min hjärna, byta ut dom mot mer använbar och trevlig information. Artikelnummer på gummipackningar behöver jag inte längre, men dom har bitit sig fast.

  2. Marianne Ohlander skriver:

    Det är sällan som jag nuförtiden ligger vaken timme efter timme med svarta tankar, men det händer. Nästa gång ska jag pröva ditt förslag att leta fram sköna glädjerika minnen för att tränga undan det svarta molnet. Om det går så är det en bättre metod än att ta fram en bok och läsa sig till glömska.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *