Gammalt och nytt möts – Göteborgs Remfabrik AB och Nya Ullevi. En kall vintereftermiddag besökte J och jag den gamla fabriken, som ligger vid Mölndalsån i Gårda, Den startade i början av 1900-talet och man gjorde till exempel drivremmar enligt exakt samma metod från början av 1900-talet ända till 1977. Då, 1977 när arbetet lades ner lämnades fabriken i samma skick som den är idag. Där finns vävsalar, varpsal, verkstäder och kontor. Allt ser idag ut som det gjorde då! Jag grips alltid av en högtidlig känsla, när jag får kliva rakt in i en annan tid. I den unika miljön och med hjälp av min fantasi, försöker jag sätta mig in i hur det var då. Särskilt tänker jag på arbetarna, de som arbetade och slet mest. Det berättas att i Remfabriken var det långa arbetsdagar i mörk, dammig och bullrig miljö. På vintern var det duktigt kallt, tvättvatten värmdes på en kokplatta och lönen var låg, särskild kvinnornas. Stenrapporna jag går i den 4 december 2010 när det är julmarknad i fabriken, är urgröpta och sneda efter allt spring upp och ner, säkert många gånger med mycket tungt att bära.

1978 bildades Föreningen Göteborgs Remfabrik och den finns kvar idag. Det är föreningen med sina ideella krafter, som gör det möjligt för mig och dig att besöka fabriken, insupa atmosfären, lära och försöka förstå. De vårdar byggnaden, sköter maskinerna och bevarar kunskaperna från den äldre mekaniska textilindustrin till eftervärlden. Jag rekommenderar varmt ett besök. Information finns på www.remfabriken.se

Tack Föreningen Göteborgs Remfabrik!

Vinden är vresig och kölden sträng – den kan du skriva om nu, för det är så det känns, sa J. häromdagen. Vilken bra idé, sa jag och började googla på Nils Ferlins fina dikt. Då upptäckte jag att fler hade tänkt samma tanke; ett antal bloggar skriver om det just nu. Mina tankar flög vidare. 

Det finns alltså ett antal människor därute som, när de går omkring och huttrar och fryser, tänker på Nils Ferlins En liten konstnär. Han som bara hade en enda önskan för egen del. Vad var det nu han önskade sig: jo, ett magdeburgerspel. Är det möjligen en generationsfråga? Skulle vara kul att se statistik på vilka åldersgrupper som har den dikten i huvudet just nu? Har det betydelse var man bor någonstans? Är det så att om man är utlandsfödd, så tänker man inte så ofta på Nils Ferlin? Är det så att de som bor i Karlstad tänker mer på Nils Ferlins fina dikt, än andra? 

Del av "Ferlin steppar" av Thomas Qvarsebo

 För eftersom Nils Ferlin föddes i Karlstad år 1898, hyllar staden honom genom en fin  skulptur i hörnet av Kungsgatan och Västra Torggatan. 

 Så när jag drar genom Nordstan som oftast är packat av folk – särskilt när det ska bli jul och när det är vresigt och kallt ute – så funderar jag på dem jag möter: Har du en vresig vind i ditt huvud? Har du? Har du? 

Kärlek? Vad är det egentligen? Kärlek kan ju se så olika ut …
Kärlek – djup vänskap
Kärlek – förälskelse
Kärlek – erotik och sex
Kärlek – kille/tjej, tjej/tjej eller kille/kille
Kärlek – till barn – andras eller egna
Kärlek – till djur
Kärlek – till människorna
Kärlek – till livet
Kärlek till sig själv

Jag undrar hur länge samhället tänker fortsätta att låta den gamla normen gälla som den ”mest rätta”; kärnfamiljen med mamma, pappa, barn hela livet ut. Det är ju faktiskt ett sätt att leva som fler och fler människor överger. Men ändå fortsätter det att vara normen?

En vän frågade mig: Är vänskapens känslor likvärdiga med kärlekens känslor? Självklart är de likvärdiga, tycker jag. Likvärdiga såtillvida att de kan vara lika stora, lika djupa, lika betydelsefulla – men de ser olika ut.
Min mamma brukade säga: ”Alla mina barn har ett rum i mitt hjärta. Det är bara det, att rummen är lite olika möblerade.” Det tycker jag att man kan vidga till all kärlek. Att känna kärlek är att ha ett rum i sitt hjärta för någon annan; om man har flera rum, så är de lite olika möblerade!

Slutligen: att känna kärlek är att känna någon slags djup gemenskap med någon annan. Att kunna spegla sig själv i en annan. Att känna att någon annan gör, så att man själv kommer nära sina egna viktiga känslor. Därför kan man känna mer av  djup kärlek och vänskap, när man lärt sig att tycka om sig själv och livet.

Ja, så funderar jag, så här den andra dagen i den sista månaden 2010.

Nu har jag sett Don Carlos på Göteborgsoperan. Jag tänker inte försöka skriva en fullödig recension, för det kan jag inte. Däremot kan jag säga att det var otroligt häftigt! Berättelsen utspelar sig i Spanien på 1500-talet. Den känns som ett frosseri i maktspel, kamp, passion, kärlek svek, smärta, skuld, liv och död. Allt till Giuseppe Verdis berörande musik, som växlar mellan storslagen körsång, melodiska slingor och rysande arior.

När jag tänker tillbaka på min operaupplevelse återkommer jag allra mest till detta: Hela första akten och hela sista (nu pratar jag inte minuter, utan timmar) ligger en helt naken man mitt på scenen, med strålkastarna riktade mot sig. Blick stilla ligger han och ser ut som en 1500-talsmålning. Detaljrik, vacker kropp. Han är död och hans roll är att ligga där, alldeles stilla. Hela första akten tänker jag på honom hela tiden. ”Hur kan han, tänk om han rör på sig, vilken svår roll, tänk om han får panikångest och är han verkligen helt naken?” I pausen säger mitt sällskap, att det är väl klart att han inte lever på riktigt. Det måste vara en docka, ingen kan ligga så där stilla. Så i sista akten, när han ligger där igen, kan jag ändå slappna av lite mer. ”Det är klart att det är en modell. Men inte vilken modell som helst. Skickligt gjord. Man ser ju på ena handen att den är konstgjord …”

När operan närmar sig sitt slut är det ett inferno på scenen av människor som älskar, hatar, känner skuld, vill ha förlåtelse, kastas i kloster som straff för att de svikit, gråt, skrik, förtvivlan … DÅ utan föregående varning lyfter den döde mannen på huvudet och sjunger ut det han vet och ingen annan vet:

”Smärtan på jorden viker inte i klostret, hjärtats strider bedarrar först i himlen!” sen lägger han sig ner igen död och helt naken.

Ur Göteborgsoperans program

Från vår balkong har vi utsikt rakt mot ett gult tegelhus. Det är inget fel på det, men det som jag njuter av är de vackra landshövdingehusen som reser sig högt uppe på berget bakom tegelhuset. Deras silhuett är så fin mot den blå himlen och påminner om det gamla Göteborg.

Snart försvinner landshövdingehusen. Det ska byggas lägenheter på toppen av det gula huset. Två våningar; det är förtätning av stadskärnan och det behövs ju … men utsikten från vår balkong blir aldrig som den var från början. Kom ihåg, säger J. när han tröstar mig: Ramberget kommer du alltid se från balkongen. Och det har han rätt i. Ramberget kommer finnas kvar.

Och det som aldrig heller kommer att försvinna är den fina utsikten från vårt köksfönster. Där ser vi takåsarna, Skansen Kronan, halva stan och en liten skärv av det nya Göteborgshjulet. Den utsikten njuter jag av varje dag och varje natt!

En liten del av vår fantastiska köksfönsterutsikt

Ett stort paket, med skirt, blått omslag. Inga traditionella snören. Istället miljoner små metallbeslag. Det är ett modernt paket, noggrant inslaget och vi ska få behålla det länge, länge …

Det är vårt hus, jag talar om. Vi har bott här i snart två år – största delen har det varit en aktiv byggarbetsplats. Först blåstes två gamla lägenheter ut ovanför oss. På den tiden droppade cementklumpar från taket och hela vi skakade och vibrerade. Efter det byggdes det lägenheter på taket. Gissa hur det lät när ett nytt trapphus skulle till? Sedan blev det badrumsrenoveringar uppifrån och ner, ventialtionssanering och nu pågår fasad- och balkongrenovering. Så nu borras det och putsat. Dammet yr, utsikten är skymd och ljudet är stundtals olidligt. Nu är det alldeles kolossalt bra att ha tillgång till sin förmåga att tänka positivt. Det som jag brukar säga är så bra. Fast jag försöker ta det lugnt ibland, eftersom jag vet att en del människor tar det som ett hån. Tänk positivt! Tänk positivt!

Men just nu gör jag det i alla fall: Tänk så fina våra hus blir till våren! Tänk så skönt det är, när arbetsdagen är slut och det är alldeles tyst i huset! Tänk vilka fina balkonger vi får och vilken tur att de tog renoveringen nu och inte i sommar!

En annan som finns till för vår överlevnad, är blomman på vår gård. Den håller ställningarna (ha-ha) – struntar i alla rör och brädupplag och fortsätter att blomma! Och mitt upp i alltihopa tycker jag väldigt, väldigt mycket om vårt nya hem.

Lyssnade på en föreläsning om hur rester av läkemedel kan påverka naturen och lärde mig följande: I Indien där korna är heliga, vill man inte att korna ska lida innan de dör sin naturliga död. Därför får de voltaren. När kon till slut är död, kommer gamarna. Men gamar tål inte voltaren. De får gikt av voltaren! Jag är van vid att gikten sätter sig mestadels i stortån; undrar var den sätter sig hos gamarna?

Riken förgår, men symfonier består … sa en dirigent en gång till mig. Det känns som en tröstens ord för mig. Dels påminner det mig om att vi  är ändå bara en liten, liten prick i hela det långa livet, dels tröstas jag av att kulturen alltid följer med oss människor och ger våra själar näring på olika sätt. Eller vad tycker du om den här:

Vår ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar varje auktoriet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre träder in i rummet, de är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har dåliga matseder och har blivit till sina lärares skräck.

När hörde du senast dessa ord? I bussen i förrgår? Eller kanske när de faktiskt uttrycktes? Den som sa det var Sokrates och han levde 470-399 f.Kr.

Sovande hund (2008) i Pompeji (som grundades 600 f.Kr.)

Äta litet, dricka vatten,

Roligt sällskap, sömn om natten,

Käckt arbeta, lägligt bo,

Stillhet någon stund på dagen;

Det är lagen,

För min hälsa och min ro.

Så skrev Olof von Dahlin och han levde på 1700-talet! Om han bara hade sagt något om motion också, ja, då stämmer alltihop fortfarande. Mat, närhet, ett hem, jobb och vila, det är ju det vi behöver för att må bra. Varje dag känner jag tacksamhet över att jag är lyckligt lottad i livet. Varje dag känner jag också sorg, när jag tänker på dem som, av väldigt olika anledningar, inte har ett hem, ett jobb, en familj … Jag känner mig djupt bedrövad för deras skull. Men jag känner också stor  ilska över, att det inte längre är en självklarhet att Sverige är ett land där samhället förmår tillgodose alla människors grundläggande behov. Och jag känner en jättelik frustration, när jag ser undersökningar, som visar att de flesta svenskar vill att alla ska ha en grundtrygghet, men ändå röstar fram en politik som vill något annat.

Ina Almegård - Borta i skogen - utställning på Dalarnas Museum sommaren 2010

I somras besökte jag Dalarnas Museum i Falun. Tänk så många fina och innehållsrika Länsmuséer det finns i vårt land. Dem ska vi vara rädda om! Här hittade jag Ina Almegård för första gången i mitt liv. Hon berörde mig  direkt! Ina Almegård har sina rötter i Dalarna och i en tidningsintervju säger hon, att hon nog aldrig blir en riktig storstadsbo. Hon behöver kargheten, ensamheten, tystnaden och blånaden för att kunna måla. Det finns ett stänk av vemod i hennes målningar, som är känslosamma återgivingar av verkligheten med många spännande detaljer. Hos mig väcker de nyfikenhet, fantasi och många andra svårgripbara känslor. Ina Almegård kastar mig mellan glada skratt inombords och ödslig melankoli.

Titta på hennes bilder: http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_gallery.php?chr=&aid=1693