Riken förgår, men symfonier består … sa en dirigent en gång till mig. Det känns som en tröstens ord för mig. Dels påminner det mig om att vi är ändå bara en liten, liten prick i hela det långa livet, dels tröstas jag av att kulturen alltid följer med oss människor och ger våra själar näring på olika sätt. Eller vad tycker du om den här:
Vår ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar varje auktoriet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre träder in i rummet, de är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har dåliga matseder och har blivit till sina lärares skräck.
När hörde du senast dessa ord? I bussen i förrgår? Eller kanske när de faktiskt uttrycktes? Den som sa det var Sokrates och han levde 470-399 f.Kr.
Sovande hund (2008) i Pompeji (som grundades 600 f.Kr.)
Jag undrar om man alltid kommer säga att det var bättre förr? Ja, alltså om man är över 20 år gammal 😉 Men det känns som att den texten kunde varit tagen ur ett nutida sammanhang likagärna som när den faktiskt är skriven…