En naken man låg blick stilla

På Göteborgsoperan just nu

Nu har jag sett Don Carlos på Göteborgsoperan. Jag tänker inte försöka skriva en fullödig recension, för det kan jag inte. Däremot kan jag säga att det var otroligt häftigt! Berättelsen utspelar sig i Spanien på 1500-talet. Den känns som ett frosseri i maktspel, kamp, passion, kärlek svek, smärta, skuld, liv och död. Allt till Giuseppe Verdis berörande musik, som växlar mellan storslagen körsång, melodiska slingor och rysande arior.

När jag tänker tillbaka på min operaupplevelse återkommer jag allra mest till detta: Hela första akten och hela sista (nu pratar jag inte minuter, utan timmar) ligger en helt naken man mitt på scenen, med strålkastarna riktade mot sig. Blick stilla ligger han och ser ut som en 1500-talsmålning. Detaljrik, vacker kropp. Han är död och hans roll är att ligga där, alldeles stilla. Hela första akten tänker jag på honom hela tiden. ”Hur kan han, tänk om han rör på sig, vilken svår roll, tänk om han får panikångest och är han verkligen helt naken?” I pausen säger mitt sällskap, att det är väl klart att han inte lever på riktigt. Det måste vara en docka, ingen kan ligga så där stilla. Så i sista akten, när han ligger där igen, kan jag ändå slappna av lite mer. ”Det är klart att det är en modell. Men inte vilken modell som helst. Skickligt gjord. Man ser ju på ena handen att den är konstgjord …”

När operan närmar sig sitt slut är det ett inferno på scenen av människor som älskar, hatar, känner skuld, vill ha förlåtelse, kastas i kloster som straff för att de svikit, gråt, skrik, förtvivlan … DÅ utan föregående varning lyfter den döde mannen på huvudet och sjunger ut det han vet och ingen annan vet:

”Smärtan på jorden viker inte i klostret, hjärtats strider bedarrar först i himlen!” sen lägger han sig ner igen död och helt naken.

Ur Göteborgsoperans program

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *