EN GÅNG ÄLSKAR MAN
En gång älskar man
kanske.
En gång dör man.

En gång längtar man:
det är när man är ung
och står i solen.
Man vill ej veta av att man är lycklig
och tror det icke.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
– man lever dock:
man längtar.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och
plåga.

Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
min första ungdoms längtan.
Hjalmar Söderberg, 1892.

Den här dikten hittade jag i programbladet för ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Vi såg den på Stockholms stadsteater för några år sedan. Jag ser honom framför mig. Gammal sitter han och längtar efter sin ungdoms längtan  …

Det kom en fråga från en klok vän som vet mycket om hur det är och hur det känns:

– Är du klar över att barn med ett funktionshinder inte har en sjukdom? Att barn med funktionshinder inte letar efter en kur, utan att du och jag accepterar dem som de är?

Hur är han funtad? Hur kan man se hundratusentals människor som dag efter dag i fredliga former och med ett ständigt hopp om förändring samlas utanför sina fönster, utan att ta till sig budskapet? Budskapet att det är dags att kasta in handduken! Hur kan Mubarak trots folkets så tydligt uttalade vilja så envetet klamra sig fast vid makten? Dessutom har han världens ögon riktade på sig. Hur kan han och hur törs han? Det kan knappast vara för inkomsternas skull. Idag berättar GP att familjen Mubaraks rikedomar uppskattas till mellan 300 och 450 miljarder. Det är snuskigt mycket pengar, mer än jag klarar av att konkret se framför mig. Hur ser 450 miljarder ut? Det måste väl finnas fattiga människar i Egypten som bättre skulle behöva en del av de pengarna?

Med spänning följer jag händelserna i Egypten. Jag gör det med blandad glädje, oro och rädsla. Hur ska det bli? Hur ska det gå för Egypten? Vad kommer det att betyda för världen?

För att stå ut med världen, backar jag av och till in i min egen vardag. När världen känns kall och hotfull, tankar jag trygghet och värme i vardagen. Igår träffade jag cirka tjugofem personer i livgivande samtal. Vi hade alla ett gemensamt, ett hjärta som klappar för Dalarna. Vi var i Partille och det var Dala Gille som hade studiecirkel. Ute var det snöglopp värre. Men inne var det varmt och glatt.

Häromdagen såg jag ett gäng 5-6-åringar i parken. De hade dagisvästar på sig och sprang och lekte i en vintergrön labyrint, ungefär lika högt vuxen som de var långa. Det var isigt och jag var rädd att halka, men det var inte barnen. De halkade runt, skrattade och verkade ha kul. Labyrinter lockar till spring och lek.

”Vad gjorde laboranten uti labyrinten?
Jo, han lubba runt den …”
sjöng vi när barnen var små.

Den labyrint jag kom att tänka på igår, när jag såg den där i parken, var en häcklabyrint i parken kring slottet Belvedere i Wien. Undrar om det någon gång fanns en liten prins, som lubba runt den labyrinten.

Bra artikel om skolan i Göteborgsposten idag, tycker jag.  Den är skriven av Cecilia Bjuggren, lärare och utveklingsledare i Lund. Läs den på nätet Fel fokus i skoldebatten.

1. Läroverket skulle vara en samskola, vilket skulle medföra fördelar både för personlighetsdaning och undervisning.
2. Undervisningen skulle förmedlas av både lärare och lärarinnor, ett villkor som följde av det föregående.
3. Skolan skulle genom bland annat löneförmåner försöka engagera  ”riktigt goda och varmt intresserade lärare”, vilka skulle få stor frihet att personligt påverka undervisningens uppläggning.
4. Elevantalet i varje avdelning skulle inskränkas till omkring 15 elever.
5. 1/4 av skoltimmarna skulle ägnas åt praktiska ämnen såsom teckning, slöjd, handarbete och gymnastik.
6. Morgonbönen skulle ersättas av ”samlingar”, där skiftande ämnen skulle kunna behandlas.
7. Kontakten skola/hem skulle stärka, man ville ”försöka åstadkommaa arbete mellan skola och hem genom möten mellan styrelsen, lärarna och föräldrarna.”

Samskolan i Göteborg i början av 1900-talet

De här punkterna kommer från målsättningen som en före-sin-tid-skola hade, när den startade 1901. Det var Samskolan i Göteborg,  som var en av den tidens ”friskolor”. Åhh, vad jag håller med! De beskriver mycket av det jag tycker en god skola ska innehålla – så nu får jag sluta prata om modernt och gammalmodigt i skoldebatten. God pedagogik och en positiv syn på eleverna fanns för över hundra år sedan – och det finns också idag i många skolor (både i kommunala och privata), men i långt ifrån alla. 

Jag tycker illa om den skolpolitik som förs på regeringsnivå i Sverige idag. Jag hör aldrig utbildningsministern tala om de viktiga punkterna ovan, anpassade till vår tid; om jämställdhet, om ”varmt intresserade lärare”, om  vikten av att tala om livsfrågor i skolan (Samskolans ”samlingar”) och om den stora betydelsen av idrott, bild, musik, hantverk i skolan.  Nej, istället talar Jan Björklund ständigt om resultat, mätningar och betyg. Det är en kunskapssyn som begränsar, enligt mitt sätt att se. Se vidare ett utdrag från Samskolan i början av 1900-talet:

”I äldre tider kunde särskilt kunskapsbetygen betraktas som en nödvändighet. Förädrarna erhöllo först genom den en säker kännedom om  lärjungarnas  ståndpunkt. Nu är detta olika. Föräldrarna följa i allmänhet undervisningen och skolans arbete och erhålla under arbetsåret nödiga upplysningar rörande barnens ståndpunkt. Skolan måste i det avseendet erkänna sin förpliktelse att under pågående arbete gifva hemmet säkert besked om barnens ståndpunkt.

Af huvudsakligen härför anförda skäl har Samskolan beslutat att icke gifva barnen termins- eller årsbetyg. Å andra sidan erkänner den sin skyldighet att äfven skriftligen då och då under loppet av arbetsåret sammanfatta sitt omdöme om hvarje barn och därefter gifva hemmet del.”

Texterna är hämtade ur en jubileumsskrift om Göteborgs Högre Samskola 1901-1969, VASAGATAN 1 gjord av Jan B Palmblad och Ingemar Hansson

En gång för länge sedan började jag läsa psykologi, men jag hoppade av. Ibland undrar jag hur mitt liv hade blivit om jag fortsatt. Kanske hade jag kopplat ihop psykologi och pedagogik? För så länge jag kan minnas, har jag ett starkt intresse av hur inlärning egentligen går till. Jag är övertygad om att i varje nyfödd människa bor miljoner möjligheter. Jag vet att varje barn föds med 100 språk men förlorar 99 av dem på vägen till vuxen. Barn lär nytt på olika sätt. Som förälder har jag en stor roll i barnens liv. Därutöver betyder förskollärare och lärare som barnen möter oändligt mycket. Än idag skickar jag tacksamma tankar till de lärare som genom åren gjorde det där lilla extra, som betydde så mycket för våra barn, när de gick på dagis och i skolan för längesedan. Det där lilla extra, som kanske kom att ha en avgörande betydelse senare i livet.

En gång gick jag och shoppade med min syster som är lärare. Hon hittade en sagobok om katter. Hon köpte den för egna pengar. Hon skulle ha den till en pojke som hade svårt att knäcka läskoden; han älskade katter. Kanske skulle just den här boken hjälpa honom, tänkte hon. Jag önskar att varje lärare förmådde tänka så på varje barn de möter – vad behöver just du för att kunna ta emot det, som jag kan lära dig? Det finns en del sådana lärare i våra skolor och förskolor, men det är många som har långt kvar. Att det är just lärarnas roll som belyses i SVT:s program om klass 9:a som just börjat, tycker jag är bra. Om kunskaper och lärare handlar också en krönika jag skrev i höstas.

Att vara konstnär är oftast inte lätt, i alla fall inte i början. Att vara konstnär i början av 1900-talet var kanske ännu svårare och att vara kvinna och konstnär, hur var det? Och därtill mamma och ensamförsörjare till en liten dotter? När någon frågar mig om jag har några positiva förebilder, brukar jag tänka på Vera Nilsson. Hon föddes i slutet av 1800-talet. Hon skaffade sig kunskaper och samlade inspiration under många olika resor ute i Europa. Bodde mycket i Paris. Det tog lång tid innan Vera Nilsson vann det erkännande hon har idag. 1922 föddes hennes dotter, som omedelbart fick flytta in med sin mamma i atlején i de gamla kvarteren i Paris. Från den dagen förde hon in något nytt i svensk konst med alla sina förföriska, osentimentala men så starkt berörande bilder av sin lilla dotter.

Detalj ur Första steget 1923

Detalj ur Venus 1925

Det är trixigt att köra spårvagn i Göteborg. Det är en hård puls i trafiken. Fotgängare, bilister, spårvagnar och bussar är ibland på samma ställe – samtidigt. Att sitta bakom spakarna kräver en hel del, tänker jag. Man måste vara lugn, men också alert. Man måste fram, men får inte krocka. Man måste ta sin plats utan att bli rasande, när någon annan smiter före. Och man får inte bli livrädd, när fotgängare med hörlurar i öronen och I-podar i handen springer framför spårvagnsfronten med noll koll, absorberade av musik och sms:ande.

Igår var det en sådan situation mitt i Brunnsparken. ”Vår” vagnsförare, som var en ung tjej med rakt, långt hår och hellugg,  fixade allt det där. Passerade en buss med två centimeters marginal och verkade gilla läget.  Då kom jag att tänka på en sak. Det skulle vara roligt att veta, om de spårvagns- och bussförare som är unga kvinnor, statistiskt sett har spelat mer tv-spel än andra kvinnor i deras ålder. Jag tror det!

Den blå bussen av Ragnar Sandberg

 Ragnar Sandberg levde mellan 1902 och 1972 och var en av Göteborgskoloristerna.

Jag slår upp ordet ”mentalisering” i ordboken, men hittar det inte. Kanske är det ett alldeles nytt ord? I alla fall är det ett viktigt ord. Jag läser på baksidan av Mentaliseringsboken. ”När man mentaliserar reflekterar man över sina egna och andras tankar och känslor. Man blir påmind om att varje människa har sitt eget perspektiv och tolkar verkligheten på sitt sätt.”

Mentaliseringsförmåga är en egenskap som hör hemma överallt där det finns människor. I hemmet, i politiken, ja, överallt. Om det funnes mer av mentaliseringsförmåga skulle förmodligen följande fras uttalas lite mer sällan: ”Du ljuger!” Enligt bokens författare Per Wallroth är det dessutom så att din mentaliseringsförmåga i stor utssträckning påverkar hur du mår både psykiskt och fysiskt.

Utanför mitt fönster smattrar det och rinner. Vinterns snö regnar bort. Även om det är vår snart och bilden nedan visar höst 2008 i Tyskland, så kom jag ändå att tänka på den bilden just nu.