Min ungdoms längtan efter döden

EN GÅNG ÄLSKAR MAN
En gång älskar man
kanske.
En gång dör man.

En gång längtar man:
det är när man är ung
och står i solen.
Man vill ej veta av att man är lycklig
och tror det icke.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
– man lever dock:
man längtar.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och
plåga.

Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
min första ungdoms längtan.
Hjalmar Söderberg, 1892.

Den här dikten hittade jag i programbladet för ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Vi såg den på Stockholms stadsteater för några år sedan. Jag ser honom framför mig. Gammal sitter han och längtar efter sin ungdoms längtan  …

 
 Jag längtade också mycket när jag var ung. Längtade efter allt möjligt, längtade efter lycka … När livet kändes mörkt och meningslöst, längtade jag ibland efter att inte finnas mer. Att vara död. En gång blev jag sjuk. I samband med en operation när jag var 32 år krånglade allting till sig och jag var nära att dö. Flera dagar senare började jag stegvis förstå, vad som hade kunnat hända. Då kom två tankar i mitt huvud – två tankar som blev viktiga resten av mitt liv.
 
Den första: Om jag hade dött nu, hade jag inte märkt det. Jag behöver inte längre vara rädd för att dö. När jag är frisk kan jag fantasiera om oron kring döden. När jag till slut dör, kommer jag inte ens märka det …
Den andra: Jag har ingen aning om, när mitt liv tar slut. Om en sekund kan allt vara över. Varför längta så mycket? Ta istället vara på varje ögonblick, så länge jag har det …
Från den dagen slutade jag att längta efter döden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *