Varje kväll klockan 22.00 tar jag en ögondroppe i höger öga. Jag gör det för att uppskjuta förlorad syn på ögat. Jag kan skjuta fram synnedsättningen i många år, så det är bra att dropparna finns. Men de kostar! Jag har hållit på med det i grovt räknat tre månader och har köpt droppar värda cirka 2000 kronor. Men jag har betalat mindre. Skönt att de  är subventionerade; just nu kan de inte kosta mig mer än 1800 på ett år. (Samtidigt tänker jag genast på de som kanske inte ens har 1800 kronor att satsa på sitt högra öga …)  Nu ska ni få höra: jag får dropparna i engångsdoser. Jag ska ha en droppe i ögat men dosen innehåller fyra droppar, som JAG MÅSTE KASTA BORT VARJE DAG. Så när jag köper droppar som är värda 2000 kronor slänger jag bort motsvarande 1500 kronor i slasken. 1500 SKATTESUBVENTIONERADE KRONOR.

En annan sak: Undrar hur mycket alla de TV-apparater, telefoner, TV-boxar, gps-are, skrivare, musikanläggningar mm. mm. som blivit stående för att ingen förstod hur man skulle använda dem, är värda. Ja, jag menar bara dem som ingen använder, men som bara står för att man orkar inte eller vet inte, hur man ska slänga dem. Hur mycket pengar rymmer de?

I had a dream – en önskedröm! Tänk om jag fick lägga ihop bortkastade-ögondroppspengar och oanvänd teknisk utrustning till en enda summa, omvandla pengarna till skattepengar och använda alltihopa till omsorgen om våra gamla som behöver mycket stöd under livets sista år. Tänk om!

Men jag förstår att det inte går.  OM min dröm vore möjlig skulle naturligtvis den moderata regeringen ta tillfället i flykten och sänka skatten lite mer för alla – så att var och en kan köpa mer och äga mer.

Så jag får fortsätta att kasta bort ögondroppar, grannens musikanläggning som stått stilla i fem år för att han inte vet hur han ska få igång den får stå kvar, och om livet för de gamla ska bli tryggt eller ett helvete, det får vi fortsätta att leva i ovisshet om.

Lövträd i Orsa

Träd är viktiga. Träd hör ihop med syre, med liv. Träd ger mig lugn, hopp, besinning och livslust. Kanske skulle jag kunna säga att jag älskar träd, i alla fall ibland. En gång hade jag ett mäktigt lövverk precis utanför mitt fönster (i Orsa). Det var under de värsta klimakterieåren med många nätter med orolig sömn. De träden betydde så mycket. Att stilla min oro genom att titta på blad efter blad, hur de sakta darrar i den ljusa sommarnatten, är en behaglig sysselsättning när allt annat är obehagling.

Mitt i Stockholm står en jättestor, gammal ek, som ska huggas ner om en stund. Kanske är arbetet redan påbörjat. Runt om trädet och i trädet sitter ledsna och stridslystna människor och vill förhindra det. De lyckades förra gången, men efter ytterliggare en noggrann undersökning säger Stockholms stad att trädet är farligt och måste ner. Det är murket och kan snart falla ner och skada människor.

Aktivisterna tror inte på det. Jag vet inte hur det är, men jag är benägen att tro på Stockholms stad. Bland aktivisterna finns säkert många olika människor – några av dem kanske på goda grunder vet att stan överdriver faran och bara vill ha bort trädet för att det står och skräpar, men många av nej-till-nedsågning lever nog just nu mest på sin stora kärlek till träd. De säger att det är en fråga om demokrati!

Är detta ett övvergrepp mot demokratin som sker. Jag vet inte, för jag kan inte detaljerna. Men ponera att trädet får stå kvar och det drar en storm över Stockholm inatt. Eken blåser ner och skadar svårt åtta människor på väg hem från en födelsedagsfest. Bland dem finns två barn och flera föräldrar. Hur skulle det låta då? Vem skulle skrika ut att Stockholms Stad inte tagit sitt säkerhetsansvar? Jag vet inte.

Däremot vet jag att människors tilltro till samhället sviktar. Eken-företrädarna tror inte på Stockholms stad. Även om jag i det här fallet tror på Stockholms stad (tror jag), så har min tillit till samhället och dess system börjat svikta rejält i flera olika andra sammanhang. Det svider att känna så. När människorna i ett samhälle inte längre tror att de som ska företräda dem i livets olika skeden, använder sitt förtroende, sin kunskap och sin kompetens på ett tryggt sätt, då är det ett verkligt hot mot demokratin. Det vet jag. Det oroar mig mycket. När oron blir för stor, går jag ut en stund bland träden.

Hustak i Lissabon

Kakelhustak i Lissabon

Varför sätter kakel och mosaik igång hela mitt vegetativa system? Blodet rusar, hjärtat slår fortare, fantasierna springer åt alla håll och jag genomfars av lycka. Varför är det så? Jag kan bara gissa svaret. Det är som vanligt inte enkelt, utan mångfassetterat. Flera olika små händelser och upplevelser i mitt liv har lagts ihop till en helhet, som betyder något.

Och det är kanske just det som är svaret? Kakel och mosaik är små olika delar som tillsammans skapar en helhet – ofta vacker, men ibland ful, ofta funktionell, ibland inte. I Lissabon minner alla dessa mönster om människors arbete och liv från nu och århundranden bakåt i tiden. Det kryllar av alla dessa mönster som gör mig lycklig. Dessutom går jag omkring och tänker på den fina mosaikbrickan som jag fick lägga en gång när jag var liten.

Trottoar i Lissabon

Till detta vill jag lägga min kärlek till väkomnande offenliga rum. Torg och trottoarer i Lissabon bidrar till stadens signum.  Se bilden ovan! Säkert måste bitarna huggas för hand för att passa in. Tänk att lägga så mycket arbete och omanke i de offentliga ytorna som människor stressar omkring på. Så mycket tristare det vore om alltihop var bara grått, grått?

De offentliga rummen är viktiga. De berör alla och de påverkar hur vi mår innuti. Avslutar med golvet på turistbyrån på kommerstorget i Lissabon.

Turistbyrågolvet i Lissabon

Kakel i Lissabon

Två känslor slåss om utrymme i mig – båda får plats. Upprymdhet efter att ha insupit Lissabonluft i fem dagar och ilska över en rapport om svensk socialpolitik. Jag börjar med rapporten. Den handlar om svensk socialpolitik och är skriven av Stefan Svallfors, professor i sociologi. (Om detta läser jag i dagens GP, Carl Erland Anderssons krönika.) Rapporten berättar att ”människor som tvingas konfronteras med socialförsäkringssystemet har betydligt mindre förtroende för detsamma än de som sluppit. Ju bättre privatekonomi desto starkare tro på skyddsnätet, att det solidariska samhället fungerar; men de fattiga tror ingenting, de vet motsatsen.”

Det bekräftar det jag redan visste! Om man klarar sig bra själv och kanske inte heller känner någon som som är sjuk, arbetslös eller på annat sätt utsatt, ja, då tror man att samhället fungerar rätt bra – även för den som är fattig. Det är bara den som sitter i skiten som känner förtroendet för samhället svikta. Och har man blivit sviken och känner otryggheten krypa in på bara märgen, ja, då säger man inte så mycket. Men man vet. Det bekräftar den bild av vårt land idag som jag har: Påhejade av moderaternas ständiga budskap ”tjäna pengar och red dig själv” lever många gott och blundar för de andra – de som har det svårt.  De är inte lika många som de som har det bra, men ändå många och de finns!

Tillbaka till Lissabon – det får bli i form av ett par bilder till. Bilder som svarar på frågan, varför älskar jag Lissabon?

Pastejer på Belemfik

Palacio de Quelus

NU KOMMER BLOGGEN ATT VILA – EN VECKA ELLER TVÅ.

Allhelgona

För många år sedan, när våra flickor var små, hade vi fina stunder på Allhelgonahelgens afton. När det blivit mörkt – redan natt tyckte flickorna – lät jag dem dra på sig ytteroverallen ovanpå pyjamasen. Försiktigt smög vi ut så att inte småsyskonen skulle vakna. Vi kröp in i bilen och körde ner till kyrkogården. Bland alla ljus som lyste som små eldar överallt och med ett stilla snöfall på mössor och vantar, vandrade vi runt bland gravstenarna. Vi läste texter och vi pratade om döden.

När vi kommit hem till värmen igen,  satt vi runt köksbordet fullt med oljepastellkritor och papper. Det blev många fina bilder med mycket gravstenar och kors och också många, fina samtal om döden. Ibland tog jag fram boken med poesi för barn och läste Bo Setterlinds dikt, Döden tänkte jag mig så.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då satte han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

En annan sorts pannkaka

En dag hade en av ”mattanterna” fått nog. Det var på en skola i Roslagen, allt enligt GP, som det hände. Barnen klagade på maten! Efter att ha serverat en tjockpannkaka, som till och med rektorn tyckte var ”ett enda klet” hade personalen bytt ut den mot tunna pannkakor. Men barnen gillade inte dem heller och klagade vilt. En ”bambatant” tappade tålamodet, kastade av sig sitt förkläde började dansa sexdans för ungarna. Det påstås att hon drog ner gylfen och dansade poledance med hjälp av några bordsben …  Det sista låter nästan som ett rykte, för att göra en redan rolig historia ändå roligare?

Förr hade ungarna troligen fått stryk och blivit utan mat. Nu blev det lite erotisk dans istället. Vilket är bäst?  För min del är stryk definitivt inte ett acceptabelt alternativ. Dock kan säkert lämpligheten i dansen också diskuteras. Kanske är rapporteringen lite överdriven? Hur som helst så kan jag känna med henne som dansade. Bryta gnället, ge ungarna en upplevelse och själv få en adrenalinkick och dessutom lite pausgymnastik bland halvätna stekta pannkakor en måndagsmorgon klockan 11, låter inte helt fel!

Delikatess i Holland

ÄGA, TJÄNA, TRIVAS var det politiska budskapet från högerpartiet på 60-talet. Det var högerpartiet som nu blivit moderaterna. Namnet har bytt, men budskapet är ungefär detsamma. Tjäna pengar – betala så lite skatt som möjligt, så att du kan konsumera så mycket som möjligt och äga så mycket som möjligt.

Det är tomt budskap för ett gott liv, tycker jag. Människor mår inte bra av det. Det är bara att se sig omkring – alltför många mår mentalt dåligt; alltför många i vårt ”rika” land. Ändå känner många svenskar förtroende för moderaternas politik. Jag tycker inte om deras politik, för den gynnar egoism och tankar på pengar, pengar, pengar som den viktigaste ingrediensen i ett lyckat liv.  Dessutom åstadkommer moderaternas politik stor skillnad mellan människor som är inom gemenskapen (de som är friska, har jobb och pengar) och de som hamnar utanför. Så skulle det inte behöva vara. Men med moderat politik blir det så. Och den verkar få fortsätta ett bra tag till. Detta gör mig obeskrivligt ledsen.

Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd. Tala inte till mig som till de vanliga på gatan. Rör inte vid mig med kött och blod. Vinden måste viska i bladen. Din andedräkt måste smyga sig intill mig och andas vår. Vi var en man och en kvinna i vackra kläder. Nu vill jag vara träd. Citat ur Anne-Marie Berglunds bok ”Jag vill stå träd nu.”

LYKTAN i Kortedala i Göteborg

I lördags tog vi spårvagnen ut till Kortedala för att titta på Lyktan. I slutet av 50-talet ritades och byggdes den som en betongbro över en bergsklyfta och som entré till ett då nytt bostadsområde kring gatorna med de stolta namnen Greogorianska och Julianska gatan. Till en början var det en FRUKT-affär och med sitt spännande läge är det lätt att förstå att Lyktan var en viktig mötesplats.

Nu har åren gått. Den lilla byggnaden framstår som en kuriositet i sin typiska funkisstil. I ett samarbete mellan Länsstyrelsen i Västra Götaland, Göteborgs stadsmusem och Göteborgs stadsbyggnadskontor säger man, att man gärna skulle se Lyktan som ett byggnadsminne.

Redan i slutet av 90-talet var bostadsbolaget som äger Lyktan beredda att renovera byggnaden, om Länsstyrelsen beviljade pengar till projektet. Länsstyrelsen å sin sida ville först se vad byggnaden skulle användas till, medan bostadsbolaget inte kunde hyra ut den innan renoveringen var genomomförd. Så det blev inget och nu står Lyktan där den står mitt bland de gulnande bladen. Den är skamfilad, sliten och halvrutten. Många vill ha den, men vem ska betala … Det känns som ett inte helt ovanligt problem.

Höghus i Kortedala

Ovan ser du ett av husen i Lyktans område. Tänk att ha en lägenhet högst upp! Måste vara en gigantisk och vidunderligt naturskön utsikt! Hela området där ute i Kortedala framstår som ett paradis för en stressad och lugn-och-ro-sökande storstadsmänniska. Det är mitt i naturen och nära till stan. Med ”rätt läge” i staden skulle den lägenheten kosta multum. Men jag tror inte att den gör det. Bostadssegregationen i staden – och i hela lenadet – är svår att förstå och egentligen fullständigt omöjlig att acceptera.