”One in five” – ett flerårigt projekt i Europa handlar om barn. Siffrorna står för att ett av fem barn har utsatts för kränkningar och sexuella övergrepp. Vart femte barn!Det finns i alla Europas länder, i alla olika miljöer och i alla olika sorters familjer. Dessutom finns det väldigt mycket på nätet. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt! Projektet går ut på att öka medvetandet om att det är så här det ser ut och att öka och sprida kunskap, allt för att vi ska skydda och stödja barnen på bästa sätt. Om detta handlade ett seminarium jag deltog i vid Europarådets kongress i Strasbourg i torsdags.

På fredag morgon satt jag i en taxi till flygplatsen. Taxischauffören kunde dålig engelska och min franska är fragmentarisk. Så vi bestämde att vi skulle prata tyska. Han berättade om sitt förra jobb innan han tog över farsans taxiföretag. Han reste i 38 länder och monterade maskiner. Han hade varit i Sverige och byggt en mjölkfabrik. Till jobbet hörde att besöka traktens alla bönder och gårdar. Han tyckte det var fantastiskt intressant och att Sverige är ett underbart land. Jag berättade om seminariet och om att ett av fem barn i alla våra länder utsätts för sexuella övergrepp och vi samtyckte i att det är viktigt att tala om det och inte tiga.

Jag fick en morgonkick av detta innehållsrika samtal. Språkligt fanns det en hel del övrigt att önska, men innehållsmässigt var det något utöver det vanliga.

Motorerna rusar och vingarna flaxar. Alla sitter tysta och bältade, det börjar bli skymning. Nu ska planet lyfta. Nu, ännu mer motorbrus, nu … hjulen lättar … NU … nej … tvärnit. Inget lyft. Ett tekniskt fel har uppstått och nu ska frågan ställas om det går att rätta till, innan vi lyfter med samma plan.

Efter lite undersökningar visar det sig att datasystemet var ”total-broken” och planet  oflygbart. Man skulle kunna tycka att det är ett djävla sätt att erbjuda oss ett sådant plan hem. Det vore ju bättre om inga fel kunde/fick uppstå på flygplan. Lagstiftning mot flygplansfel är kanske en idé?

Jag är glad att vi aldrig lyfte. Jag är också glad att vi fick byta plan och just nu älskar jag mitt hem, med allt vad det innebär, extra mycket.

Det första jag mötte på gatan i morse i Strasbourg var en frusen spya, som en duva försökte hitta något ätbart i. Jag var påklädd för en halvtimmes promenad. Nu skulle jag verkligen GÅ. Redan igår morse hade jag samma plan, men blev övertalad att hänga med i en taxi. Det var en man från Bodö, som redan beställt bil och bedyrade att det var för kallt för att gå. Han var helrakad på huvudet och hade ingen mössa, så jag förstår att han måste åka taxi. Så igår kom jag fram till Parlamentsbyggnaderna svettig i långkalsonger och dubbelvantar. Så idag skall jag gå!

Men redan igår eftermiddag började jag oroa mig för hur det skulle bli att passera platsen där uteliggaren brukar sova. Tänk om han inte klarat natten? Idag ska han få pengar till något varmt att dricka. Jag förirrar mig in i välgörenhetens trassliga känslosnår. För vems skull ska jag skänka en slant? För hans eller för min egen? För att få känna mig lite extra givmild en snål dag som denna.Kanske det inte ska vara en slant utan en sedel? 10 euro=100 spänn? Nej, 5 euro får räcka. Vadå räcka? För vem? Mig eller honom?

Jag har den beredd i fickan, eurosedeln, då jag passerar hans utomhussängkammare, med täcken och kuddar i lager. 5 euro – för vems skull, gnager det i mig. Jag passerar.

Han är inte där. Han har nog sovit inne i natt. Så skönt! Skönt för honom. Och skönt för mig så att jag slapp se honom så kall och 5 euro-sedeln ligger fortfarande och gnager i min ficka. Min snåla djävel!

I lekparken

Det var tjugo grader varmt och spöregn. Således fuktigt och vått. Hon sov hopkrupen i sin vagn omsluten av en stor röd filt. I hissen vaknade hon försiktigt. I hallen fick jag lyfta fram hennes sömntunga tvåochetthalvtårskropp och hon satt länge till bredden drucken av sömn, i mitt knä och bara fanns. Hennes trygga värme spred sig ut i alla mina porer och hela mitt blodomlopp.

En timme senare utforskade vi balkongen. Blöt av regn stod hon på bordet och förundrades över att regnet inte nådde henne, där under det utskjutande taket. Regn där, men inte här. Vi tittade på paraplyer, fåglar, gatlampor och 60-bussen. Vi skojade om våra namn och hennes skratt kluckade som en ping-pongboll i nerförstrappa. Hon är full av kraft och nyfikenhet, pepprad med humor.

Det är väl sådant som kallas kärlek?

Satir av Max Gustafson

Klicka på bilden ovan, så ser du den i alla sina detaljer. Ibland är ord överflödiga. Just nu behöver jag inte uttrycka allt jag känner och tänker om det vansinniga i att ha ett system i samhället som innebär att den privata ekonomiska vinsten tillåts vara morot, när det gäller att anordna god vård för gamla människor. Det räcker att studera bilden ovan, som i sin tillspetsade form lyfter hela problematiken. Klippet kommer från dagens GP och det är Max Gustafson som tecknar.

Kanelbullar

Det fanns en annan tid och det var inte särskilt längesedan. Tiden då väckarklockan stod på 05.28. (Just 28 för att kunna lyssna snabbt på halv-sex-nyheterna.) Morgonpromenaden måste vara avklarad till halv sju, frukost, kolla mejlen, jobbet, mötena, samtalen, alla människorna, beslut som skulle fattas, samtal som skulle ringas, många röda flaggor, springa, springa, springa … Och det var så roligt!

Under mina år som heltidspolitiker tyckte jag att det var roligt nästan hela tiden. Utom när det var för svårt eller för tråkigt eller för tjatigt. Men absolut mest roligt och samtidigt oerhört slitsamt. Med åren gick jag medvetet in för vissa sker – för att kunna hålla balansen. Jag insåg att om jag håller balansen, gör jag ett bättre jobb.

Några av mina ledstjärnor som jag nu plockar ostrukturerat ur mitt minne, var: motionen, lära nytt och lusten.

Motionen var lätt avklarad. Morgonpromenad före frukost minst tre gånger i veckan. Simning likaså. Gå i trapporna. Låta bilen stå eller parkera åtminstonne en bit bort.

Lära nytt. Om jag alltid ser till att lära mig nya saker, blir jag klokare. Inte minst ökar klokskapen genom att jag, med varje ny sak jag lär mig, inser att jag aldrig är fullärd. Då ökar respekten för andras kunskap och jag blir bättre på att lyssna på andra. Som ledare försökte jag alltid lära mig själv nytt och också sprida kunskap till människor omkring mig, medarbetare i kommunen och förtroendevalda (även oppositionen).

Lust. Lusten var lite svårare att prata om. På något sätt låter det i mångas öron lite seriösare om man inte har roligt, när man arbetar. För en del människor är strävsamt, tungt och tråkigt=bäst. Men inte för mig! Lusten styr mycket. Jag jobbar bäst med lustknappen påtryckt! Under de senare åren som kommunstyrelseordförande bestämde jag därför att jag, många gånger varje vecka, helst varje dag, i arbetet skulle söka mig till något som jag visste skulle roa mig och göra mig glad. Det har jag aldrig ångrat – inte då och inte heller nu. För nu har jag massor av minnen – stora och små guldkorn att tänka tillbaka på.

Ett sådant minne är när jag bjöd in tio barn från åk 3 till vernissage i kommunhuset. V i hade kommunstyrelsesammanträde och i pausen gick vi ut i vestibulen, där den stora tavelväggen avtäcktes. 10-åringarna hade målat och berättade för oss om sina bilder. Sedan följde de med oss in i sammanträdesrummet för fika med kanelbullar. Jag minns minen på ”politikergubbarna” när våra gäster trängde sig in mellan oss, svepte undan våra papper för att få plats med sina bullar och det glada samtalet vi fick, innan de drog vidare och vi kunde återgå till dagens arbetsordning.

Pengar

Under november och december 2011 använde landets gymnasieskolor 8 miljoner kronor till reklam, berättar Svt idag. Tänk er, å t t a  m i l j o n e r   k r o n o r gick åt till att tala om att skolorna finns. För varje enskild skolas existens är det säkert viktigt. Om de inte syns, finns de inte och då försvinner de snabbt i konkurrensens heliga skimmer.

Tänk om de 8 miljonerna oavkortat använts direkt till Sveriges gymnasieelever istället? Tänk om skolan i Sverige befann sig i ett tillstånd, där alla pengar som flyter in skulle kunna användas till att höja kvalitén i skolan, höja kompetensen hos alla som arbetar med barn och ungdomar och koncentrera sig på att rusta alla unga människor för ett gott liv! Det skulle jag vilja. Och så skulle det kunna vara, det är en politisk fråga.

Per och Alma Olsson krängde skor i Göteborgsområdet och skrev sitt tetamente för 86 år sedan. Bland annat stod det att delar av avkastningen skulle användas till konstnärlig utsmyckning av Göteborgs stads folkskolor. De ville väcka barnens fantasi och utveckla deras färgsinne. Så kloka och omtänksamma de var, Per och Alma!

Därför åkte jag tillsammans med en annan styrelseledamot i Per och Alma Olssons grundskolefond ut till Nordlyckeskolan, åk 7-9 i tisdags. Vi hade en triptyk av Lars Rylander som skulle överlämnas till skolan. http://www.larsrylander.com/Hem.html

Det blev en sådan fin stund. Jag blir så full av varma lyckokänslor, när jag kommer till en skola, där de vuxna tillsammans med eleverna lyfter in kulturen i vardagslivet. Så var det här! Vi var i skolans bibliotek där vi berättade om fonden och om tavlorna. En elev spelade piano och musikläraren sjöng Imagine av John Lennon till ackompanjemang av samme elev. Vi utbytte lite tankar om tavlorna och sedan var det klart. Det kom till att bli en av förra veckans guldkorn.

Vinter i Göteborg, har ingenting med texten att göra.

Jag vet inte om det är hennes spjutspetsfina känsla för stämning och spänning mellan människor eller om det är hennes spännande beskrivning av sig själv eller om det beror på att hon är en människa som tror att om man bara vill och om det finns kärlek och värme, ja, då är ingenting, INGENTING omöjligt.

Hon är huvudpersonen i no och jag av Delphine de Vigan. Det är en författare som slagit igenom stort i Frankrike och som har flera böcker översatta till svenska. En annan är Underjordiska timmar. Det var också en bok som jag slukade snabbt. Det är ett gott betyg, eftersom jag egentligen inte är någon snabbläsare.

Här kommer ett citat ur no och jag:
”Häromdagen när monsieur Marin delade ut skrivningarna förklarade han inför hela klassen att jag är en utopist. Jag låtsades ta det som en komplimang. När jag hade kollat i ordboken var jag inte lika säker. När monsieur Marin går fram och tillbaka i klassrummet med händerna på ryggen och rynkad panna syns det tydligt att han sitter inne med sanningen om livet i koncentrerad form. Sanningen om ekonomin, finansmarknader, de sociala problemen, de utslagnas liv och så. Det är därför han är lite böjd.
Jag är kanske utopist men jag har åtminstone strumpor i samma färg på mig, vilket han inte alltid har. Och om man går omkring med en röd och en grön strumpa inför trettio elever måste man vara lite i det blå, det är jag övertygad om.”

Jag vill säga TACK till sekwa förlag. Jag har länge tyckt att jag begränsar mitt läsande för mycket, eftersom jag nästan alltid föredrar svenska författare. Det här förlaget har lärt mig att hitta fram till fransk litteratur. Deras idé är att ge ut franska böcker på svenska med företräde åt samtida kvinnliga författare. Det var så jag hittade Delphine de Vigan.

Svante Rydberg

Förr bodde vi stort och i Dalarna. Nu bor vi smått och i Göteborg. Men när jag ser mig omkring på våra väggar fylls jag av skön dalakänsla. Nu handlar det om vår dalakonst och jag plockar ut tre klenoder. Ovan ser ni den första, det är Svante Rydbergs målning som jag fick när jag fyllde femtio år. Nu hänger den i mitt blickfång, när jag sitter och skriver och ger mig hemkänsla och inspiration.

Bredvid Svante Rydberg hänger en konstnär som påminner mig om mycket kreativt arbete i min roll som kommunalråd i Orsa. Först var det Lisbeths man Kent Boholm jag lärde känna. Han var med i flera konstnärliga processer i Orsa. Bland annat ledde han vårt skulptursymposium som vi anordnade i ett slipstensbrott. Etablerade konstnärer gjorde sina skulpturer i bygdens sandsten – medan besökare fick följa processen fram till färdig utställning. Det känns konstigt att Kent inte finns mer.

Då lärde jag också känna Lisbeth Boholm, en dalakonstnär som målar häftigt och fantasieggande. En stor oljemålning av Lisbeth hänger som pendang till Svante Rydberg, över mitt huvud men i brett synfält. Stolen är tom och ankorna promenerar på rad …

Lisbeth Boholm

Slutligen kommer jag till Monika Wennergren. När jag först lärde känna Monika var det som mamma till vår sons dagiskompis. Där på dagis föddes en vänskap som fortfarande är stark. Men nu känner jag Monika som framstående konstnär, i Orsa, i Dalarna. Monikas kanin väcker alltid blandade känslor hos mig – både vemod och skrattglädje.

Monika Wennergren